Fråga Jag och min man har två vuxna döttrar som är lite av “Spara” och “Slösa”. Den ena är uppstyrd, har bra utbildning och jobb med skaplig lön. Den andra har alltid varit mer i det blå, reser en del och lever av ströjobb som ofta är dåligt betalda.
Problemet är att “Slösa” inte riktigt klarar sig ekonomiskt.
Vi får då och då gå in och hjälpa till med hyran och annat. Hennes syster tycker visserligen att detta är okej, men vi vill vara rättvisa och absolut inte så split mellan barnen för framtiden. Bör vi kompensera den “duktiga” systern (som egentligen inte “behöver” pengarna)? Hur i så fall? Som en klumpsumma?
Att alltid ge henne lika mycket samtidigt som vi ger den andra, är svårt för oss. Kan smågåvorna betraktas som förskott på arv?
Curlingmamman
Familjejuristen svarar Det är säkert många som precis som ni har barn som är olika till sin natur och lever under olika ekonomiska förhållanden, och det är verkligen inte lätt att veta hur man ska tänka när det gäller rättvisa.
En första utgångspunkt är att alla människor har rätt att under sin livstid ge bort hur mycket man vill till vem som helst utan att någon annan kan ha synpunkter på det. Självfallet vill dock de flesta föräldrar vara så rättvisa det går men många gånger har barnen olika behov vid olika tidpunkter och det är inte alltid ekonomiskt möjligt eller ens önskvärt att de alltid får lika mycket vid samma tillfälle.
Huvudregeln när det gäller gåvor till egna barn är att dessa utgör förskott på arv och ska avräknas vid arvskifte den dag man själv dör (med undantag för sedvanliga presenter vid till exempel födelsedagar och jul). Meningen är alltså att rättvisa mellan barnen ska uppnås senast då föräldrarna avlider.
Det finns dock undantag från huvudregeln. Genom villkor i gåvobrev eller testamente går det att bestämma att en gåva inte ska utgöra förskott på arv och därmed inte heller avräknas vid framtida arvskifte. Det är alltså tillåtet att vara lite orättvis om man tycker att det finns skäl till det. Som förälder kan man känna att ett barn behöver mer hjälp, på grund av till exempel sjukdom eller andra tråkiga omständigheter. Ibland kan det också vara så att man helt enkelt känner att ett behov hos ett barn är mer angeläget att stödja, som att hellre hjälpa till med studier eller lägenhet än en utlandsresa eller golfutrustning. Det kan ju också hända att man har bättre relation med ett barn än med ett annat och därför hellre hjälper till.
Man bör dock ha i åtanke att barn har en lagstadgad rätt till laglott den dag föräldrarna avlider. Laglotten är halva arvslotten. Det innebär att det inte går att ge bort allt man äger till ett barn så att det inte finns något kvar till övriga barn vid ett kommande arvskifte. Skulle det ändå ske har de förfördelade barnen ingen möjlighet att agera vid gåvotillfället, men kan efter förälderns bortgång under vissa omständigheter begära att gåvornas värde läggs till bobehållningen, om det inte skulle finns tillräckliga medel kvar i dödsboet för att de ska få ut sina laglotter.
De gåvor som ni nu löpande ger till en av döttrarna kan absolut betraktas som förskott på arv, och jag tycker det är bra om ni bestämmer er för en nivå på vilka gåvor som ni anser att den andra dottern bör bli kompenserad för, ska det gälla alla gåvor oavsett värde eller bara större belopp? Ni kan också bestämma vid vilken tidpunkt eventuell kompensation ska ske, antingen vid varje gåvotillfälle eller vid någon senare tidpunkt.
Det bästa är naturligtvis att upprätta ett gåvobrev vid varje gåvotillfälle men det finns inget krav på det när det gäller lös egendom. Det viktiga är att hålla ordning på hur mycket er dotter får över tiden och kanske istället skriva ett testamente där ni anger principerna för hur mycket den andra dottern ska kompenseras med den dag barnen kommer att ärva er.
I testamentet är det också bra att vara tydlig med hur en eventuell avräkning ska ske vid arvskiftet mellan döttrarna för att undvika framtida konflikter mellan dem. Har ni inte skrivit något om det är det gåvans värde vid gåvotillfället som ska avräknas.
Välkommen, Susanne Forsman
Vem är du?
– Jag är född i Göteborg, pluggade juridik i Uppsala och bor i Stockholm sedan många år. Jag har jobbat som jurist sedan 1984. Under hela mitt yrkesliv har jag jobbat i bank, både på Carnegie, SEB och Handelsbanken. Familjerättsliga frågor är min huvudsysselsättning, och jag hjälper kunderna med både gåvobrev, testamenten, samboavtal och äktenskapsförord. Men jag gör också bouppteckningar och jobbar en hel del med -generationsskiften.
– Det som skiljer mig från en advokat, som ofta träffar människor när saker redan har hänt, är att jag arbetar med att vägleda och hjälpa våra kunder för att försöka undvika framtida konflikter.
Varför är det viktigt med familjejuridik?
– Lagarna och reglerna är till för att underlätta relationen inom familjen eller mellan människor. Vid en konflikt, till exempel om en relation brister, eller när någon dör så blir det ofta mycket känslor. Har man redan skrivit handlingar och kommit överens så är det mycket lättare att hantera om det händer något.
– Idag ser också familjekonstellationerna annorlunda ut än förr, när kärnfamiljen dominerade. Man kanske är sambo, har barn från tidigare förhållanden eller har en relation som går över landsgränserna. Då är det väldigt viktigt att det finns regler som stöd för att hantera olika situationer, inte bara konflikter.
Vilka är de vanligaste frågorna du brukar få?
– Rättvisa mellan barn är en väldigt vanlig fråga, hur man ska fördela sådant man har gemensamt, som till exempel ett sommarställe. Men också om man ska vara gift eller sambo. Men det absolut vanligaste är arvsfrågor, till exempel om man både har gemensamma barn och barn från tidigare förhållanden.
Vad hoppas du kunna bidra med till Icakurirens läsare?
– Jag hoppas att jag ska kunna förklara sådant som berör många på ett begripligt sätt, så att man ska kunna tänka till i förväg. Alla har någon form av familjerelation, även om man kanske inte är gift eller har egna barn. Jag tycker att jag har ett väldigt viktigt och roligt jobb.
