Göta kanal – en klassisk resa genom Sverige

Vår kryssning startar en kylig försommarmorgon vid Skepps ­ brokajen i Gamla stan i Stockholm. Vi huttrar i dunjackor och sjalar. Lite diskret betraktar vi passagerare varandra. Under fyra dygn ska M/S Juno vara vårt hem. Vi ska äta tillsammans och bo nära varandra. Tillsammans ska vi uppleva mytomspunna Göta kanal – Sveriges i särklass största byggnadsprojekt. Någonsin. Kanalen har kallats både skilsmässodike och ett gigantiskt slöseri till ingen nytta, men numera är den en av Sveriges största turistattraktioner. ”Klassiska kanalresan” går via Göta kanal från Stockholm till Göteborg, eller tvärtom. Det är en resrutt som har upprätthållits sedan rederiet grundades 1869.

Stor del är handgrävd

– Nio mil av kanalen är hand ­ grävda. Göta kanal byggdes för att man skulle kunna transportera varor från östkusten till västkusten utan att passera Öresund där danskarna tog ut höga tullavgifter. Kanalbyggaren och grundaren Baltzar von Platen fick dessvärre aldrig uppleva att kanalen blev färdigställd. År 1829, tre år före kanalens högtidliga invigning i Mem, dog han. Baltzar von Platen vilar nu i familjegraven intill kanalen i Motala. Vi kommer att åka förbi den senare, berättar vår guide Tin-Tin Boman-Lindelöf.

Via Hammarby sluss tar vi oss från Saltsjön ut i Mälaren, och redan vid lunchtid passerar vi slussen i Södertälje som med sina 135 meter är Nordens största. Vi kryssar genom Sörmlands skärgård, och första stoppet är idylliska Trosa. Där har vi ett par timmar på egen hand. Några gäster stannar på båten, andra tar en promenad bland de pittoreska husen och gulliga butikerna. Jag håller ett vakande öga på klockan, men vill ju inte bli frånseglad så här första dagen. Vi är en blandad kompott resenärer som befinner oss ombord M/S Juno.

Ett tiotal norrmän, men också några engelsmän och tyskar. Ett amerikanskt par reser i gamla fotspår – de bodde i Sverige på 70-talet. Ungefär hälften är svenskar. Ett par firar guldbröllop – de reste med Junos systerbåt Diana på bröllopsresa när det begav sig. De flesta är pensionärer, men inte alla. Ett ungt par från Australien tycker att ”Klassiska kanalresan” är den perfekta introduktionen till Sverige. Paret Mie och Stephan Engman, som bor på ön Tynningö i Stockholms skärgård, är vana seglare. De har åkt kanalen tre gånger – med egen båt. Under vår resa står Stephan ofta på bryggan och småpratar med kaptenen eller styrman. Han är uppenbart intresserad av slussningarna och sjölivet.

– Men det är rätt skönt att slippa slussa själv. Att få vara på sjön utan att behöva engagera sig och att slippa ansvaret. Jag sitter gärna på däck med ett glas vin och tittar på när personalen slussar, säger Stephan Engman och skrattar.

Mie Engman njuter också av det bekymmersfria livet ombord – och av naturen.

Allt är paketerat

– Man inser hur mycket fint vi har i Sverige. Jag blir sugen på att semestra mer i Sverige. Tänk att åka Inlandsbanan på hösten till exempel. Det som är skönt med Göta kanal är att allt är paketerat. Livet ombord är behagligt. Bara en sådan sak som att man slipper ta massa beslut. Man behöver inte ens välja vad man ska äta – menyn är färdig, alla får samma mat såvida man inte är vegetarian eller allergisk, säger Mie Engman.

Helén och Johan Liljeqvist kommer från Uppsala. Hon har fått resan av honom i 60-årspresent.

– Jag går runt med ett löjligt leende på läpparna. Jag tycker att det här är helt fantastiskt. Mina förväntningar på resan var höga, men de har både infriats och överträffats. Jag tycker om den familjära känslan ombord. Man blir som en familj under de här dagarna. Och man kommer så nära naturen. Får som bräker, kossor som tittar förvånat på båten och alla blommor och träd…

Maken Johan håller med:

– Det här slår ju Medelhavet med hästlängder. Vi får se en bra bit av Sverige – vi åker ju från Stockholm till Göteborg – när det är som absolut vackrast. Det är väldigt rofyllt, men inte långtråkigt. Det händer ju alltid något på kanalen. Är det något man skulle kunna ha synpunkter på är det att hytterna är små, tycker de.

– Man måste vara inställd på compact living och packa smart i små väskor. Duscharna ombord är som duscharna i en gästhamn – det vill säga små och trånga. Men det överlever man ju i några dagar. Störst behållning av en kanalkryssning har nog den lite äldre målgruppen, tror de.

– De som har barn som har flyttat hemifrån och uppåt. Och det är ett plus om man är intresserad av andra människor, det finns ju tid för rätt mycket umgänge ombord, säger Helén Liljeqvist.

Vi närmar oss en av resans höjdpunkter – Carl Johans slusstrappa i Berg, som med sina sju sammankopplade slussar är kanalens längsta. Slusstrappan lyfter båten 18,9 meter mellan Roxen och Bergs gästhamn. Slusstrappan är imponerande och vi fotograferar vilt. Och många fotograferar oss. Juno skapar uppmärksamhet där hon skrider fram i sommargrönskan. På bryggorna står folk med mobilerna och vinkar. Det känns lite högtidligt och mysigt att vara ombord. Broar öppnas, bilarna får vänta – här kommer Juno.

Vill inte gå i pension

Kaptenen Albert Håkansson är 71 år, men vill inte gå i pension. En sommar utan Göta kanal är otänkbar. Man brukar säga att hägrarna som rör sig runt båten är gamla döda sjökaptener. De vill inte släppa taget. En dag kommer jag också vara en häger som rör mig runt Juno. Albert Håkansson är rutinerad och cool och tar sig tid att prata med alla som tittar in i kaptenshytten.

– Det är alltid intressant att prata med människor, alla bär ju på ett intressant levnadsöde. Jag har fått så många nya vänner på båten. Jag har inbjudningar till folk över hela världen. Synd att det finns så lite tid – man hinner ju aldrig följa upp mötena, säger han och bjuder själv hem det australiska par som efter kanalresan ska ut på en roadtrip i Sverige.

Gonggongen ljuder. Igen, höll jag på att skriva. Man behöver inte vara orolig för att gå hungrig ombord på M/S Juno. Frukostbuffé, lunch med antingen förrätt eller efterrätt och en middag bestående av tre rätter. Och så någon hembakad kaka däremellan. Vi dricker både elvakaffe och eftermiddagsdito ombord. I matsalen är det bordsplacering och man behåller sin plats veckan ut. Man skulle kunna tro att det är tråkigt att äta middag med samma sällskap varje kväll, att samtalsämnena ska ta slut och att det vore kul att mingla med nya gäster. Men det är lugnt och skönt att veta vad som väntar. Man behöver inte dra hela sin livsstory varje måltid, utan kan fortsätta där samtalet slutade förra gången. Jag sitter med två äldre par och vi har trevliga luncher och middagar. In på bordet kommer en silltallrik med tre sorters sill, prästost, färskpotatis, finriven rödlök och skirat smör.

Några festar till det med en snaps. Personalen har lagt ut ett häfte med snapsvisor på bordet och vi sjunger Helan går på både svenska och engelska. Till huvudrätt blir det kalvbog i dillsås. Senare under veckan äter vi bland annat pocherad rödspätta, halstrad fjällröding och köttbullar med gräddsås, potatispuré, lingon och pressgurka.

– Fokus är svensk husmanskost, men gärna tillagat på ett modernt sätt. Vi serverar framför allt svenska råvaror och det som är i säsong, säger kocken Thomas Edlund.

Och den svenska husmanskosten uppskattas, menar servitrisen Katarina Strigén Lexell.

– Särskilt våra internationella gäster vill veta hur det svenska köket ser ut. Men också våra svenska resenärer uppskattar husmanskost. Maten tillagas dock inte precis som folk är vana att se den. Vi serverade ju dillkött till lunch idag, men inte tillsammans med den traditionella kokta potatisen, utan med mathavre, Vi håller oss till svenska råvaror och produkter och vi serverar till exempel inte ris. 

Kul att se alla platser

Vinflaskorna åker in och ut under veckan. Det vin som blir kvar sparar man till nästa måltid. Bordsvatten är gratis, vilket inte är självklart på kryssningsbåtar numera. Torkel Florman och Siv Karlberg Jonsson bor på Lidingö i Stockholm. De är också vana seglare – han har åkt Göta kanal med egen båt, men för henne är det första gången på kanalen.

– Jag tycker att det är väldigt kul att se alla platser som jag har hört talas om. Vi går genom Sverige med naturen precis inpå knuten – det är väldigt vackert. Men tre nätter räcker, sedan är man redo att lämna båten, tycker Siv Karlberg Jonsson.

Hon har sovit bättre än förväntat – trots bullret från slussningarna och en smal säng.

– Hytten är liten, det går inte att säga något annat. Den beskrivs av rederiet som en mindre tågkupé och det stämmer verkligen. Det är ju 1800-talsstandard, och det är ju faktiskt ganska intressant i sig. Man har ungefär lika mycket plats som i förpiken på vilken segelbåt som helst.

Behagligt liv ombord

M/S Juno seglar ut på sjön Viken. Näckrosorna, vackra som i en Monetmålning, breder ut sig vid sidan om båten. Här är grunt och lätt att fastna, får jag lära mig.

– Det här är min favoritplats på hela kanalen. Jag tycker att västgötadelen av kanalen är den vackraste. Livet ombord är behagligt, man sitter visserligen som ett paket och gör inte många knop, men man får sjökänsla och får uppleva en vacker del av Sverige, säger Torkel Florman.

Det är underskattat att resa i Sverige, menar han.

– Man har sett pyramiderna i Egypten, men man har inte sett allt som finns i Sverige. Vi har ju så mycket fint i det här landet. Göta kanal är intressant ur både historisk och kulturell synvinkel, men störst behållning av resan har nog de marint intresserade.

Ett stort plus med resan är vädret. Två av dagarna närmar sig temperaturen 30-strecket. Det är alldeles perfekt att tuffa fram i fem knop och svalkas av vindarna. På kvällarna samlas de flesta på bryggdäcket. Här har man bäst överblick och här finns baren.

Efter några dagar ombord har jag kommit in i en behaglig kanallunk. Här finns ingen tv och knappt någon pratar i mobiltelefon. Någon läser en bok, ett par beställer in var sin öl, några njuter av utsikten. Baltzar von Platen skulle nog ha gillat vad han såg.