”Manligheten sitter inte i en fulländad snopp”

Stor och stark är första intrycket av Mikael Andersson. En och nittio lång, blåa glada ögon och blåställsbrallor. Och den trotsigt busiga frisyren, som han är extra nöjd med efter att inte ha haft någon alls…

Vi dricker kaffe i hans och sambon Jessikas hus i Fåglum och han säger att han vill berätta om sin cancer av två skäl:

Dels för att han vill bidra till att avdramatisera själva ordet cancer.

– För många är det döden direkt, men så är det ju inte längre. Och man behöver inte alls må pyton och tappa matlusten av behandlingarna.

Dels för att han själv nonchalerade ett viktigt symtom, eftersom det inte föll honom in att han kunde vara allvarligt sjuk.

Så vad hände?

– Min högra testikel blev större, jag tänkte att det är väl en infektion eller att den kanske hade fått sig en smäll, säger Mikael som kör taxi men då, för två år sedan, var fastighetsskötare på ett företag inom bilindustrin.

Ett jobb som innebar mycket bärande, klättrande och krypande.

Flickvännen Jessika såg förändringen men lugnades när Mikael sa att det inte var något konstigt.

– Och tjejer vet ju inte så mycket om testiklar.

Först efter en månad gick Mikael till vårdcentralen. Och kom in till en kvinnlig doktor.

– Jo, det var ju lite pinsamt när hon började klämma och känna, men sen hände det grejer så snabbt så man hann knappt tänka.

Mikael skickades direkt till lasarettet i Alingsås för provtagning och ultraljudsundersökning. Efter en stund kom en läkare in och berättade att svullnaden var en tumör.

– Han sa att det är väldigt bra prognos men att testikeln måste bort så fort som möjligt. Sen frågade han om jag ville ringa någon anhörig men jag sa att jag klarar mig, säger Mikael på trygg västgötska, men medger att han var lite omtumlad när han kom hem den kvällen.

– Klockan tre klev jag in på vårdcentralen intet ont anande. Fem timmar senare hade jag cancer.

Var du inte orolig då?

– Nä, jag är inte den typen. Frågan var inte om utan när jag skulle bli frisk igen. Så reagerade mina föräldrar också. Jaha, och hur lång tid kommer det att ta, sa pappa.

Mamma är också rätt cool. Det blev ingen större uppståndelse, säger Mikael som utgick från att allt skulle vara som vanligt några veckor efter operationen. Att bli av med testikeln såg han inte som någon stor grej.

I stället kallades han till onkologen vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för att påbörja cellgiftsbehandling. En behandling som kom att pågå i fem månader med treveckorsuppehåll sedan man konstaterat en metastas, en dottertumör, i buken som opererades bort efter sista cellgiftskuren.

– Det var ju bara att hacka i sig. Jag kände att jag var i de bästa händer och jag visste att jag skulle bli frisk. Man fick bara positiva vibbar från läkarna och sköterskorna. Underbara människor, skriv det!

– Sen var det skönt att man inte var ensam. Vi var ett gäng killar som kom och gick på avdelningen.

Ingen vanlig killgemenskap?

– Miljön var ju lite speciell… Fast vi snackade lika mycket om bilar och datorer som om sjukdomen. Samtidigt var man ju öppnare än man någonsin varit tidigare, om känslor och så. På det sättet har jag förändrats.

Fysiskt är han nästan som vanligt igen. Håret är tillbaka och han har nästan tappat de tjugo kilon han gick upp, framför allt på grund av kortisonet han fick mot illamående, men också av den goda och lindrigt fettsnåla sjukhusmaten.

– Jisses vad jag åt! Jag hade snarare mer aptit än vanligt. Men trött blev man ju. De veckor man var hemma orkade man ju inte så mycket mer än jobba, säger Mikael som ville vara sjukskriven så lite som möjligt.

Trött, skallig och tjock. Inget drömläge för en ung kille…

– Nej, men perspektiven förskjuts. Får man cancer är det inte utseendet man tänker på. Det var värre för dem som inte hade en tjej. Jessika tog det jättebra. Det betydde väl en del att jag inte har varit så orolig. Jag är inte den sorten, säger han igen.

Det finns testikelproteser…

–Ja, jag har kompisar som inte fattar varför jag inte passade på vid operationen. Där är man väl olika. För mig sitter inte manligheten i en fulländad snopp.

Men sexlivet påverkades?

– Under behandlingen ja, det var ingen höjdare. Slemhinnorna blev sköra av cellgifterna, man blev torr helt enkelt. Plus tröttheten då.

Men allt det där gick över. Inga problem i dag, säger Mikael och berättar att han har nedfryst sperma i beredskap den dag han vill bilda familj, eftersom det finns en liten risk att han har blivit steril av behandlingen.

Av: Lilleba Nordenson