För några nummer sedan efterlyste jag minnen från 70-talet från er läsare. Noll respons. Eller, ja, nästan noll. Min mamma skickade en bild till mig. Du ser den här nedan. Jag, syrran och pappa vid köksbordet i vårt supertrendiga kök i det nybyggda radhuset. Jodå, det var JÄTTE-inne med orange köksluckor. Och tapeter i matchande färg mönstrade med ... rorschach-test? Eller är det något slags psykedeliska medaljonger?
Planlösningen liknar den i tv-serien "Seinfeld", med en skåprad mitt i rummet. Ovanpå glänser mammas samling av nyputsade kopparprylar och ger lite hemtrevlig allmogekänsla i det moderna köket.
Pappas slips är väl inte så mycket att orda om, och så lik honom jag är! Syrran är en riktig snygging med sin coola UCLA-tröja, jeans och jättelångt hår. Själv har jag den eftertraktade Agnetha Fältskog-frisyren, konstfullt skapad genom att klippa av håret på sidorna och sedan snitsigt forma det med het locktång. Pilotglasögon var sista skriket – eller den enda modellen som fanns hos den lokala optikern?
Plötsligt inser jag varför i stort sett ingen lystrat till min uppmaning. 70-talet är stilmässigt en tid vi helst vill gömma längst in i garderoben. Vi vill inte kännas vid att vi haft de mest hopplösa frisyrer, illasittande kläder, finnar och vinterbleka ansikten.
Men jag bjuder på det! Så här såg det ut i ett helt vanligt radhus i en liten by mitt i Hälsingland någon gång under den senare delen av 70-talet.
Om någon annan är modig nog att dela med sig av en inte alltför smickrande tid – varsågod att mejla mig!
