Sportjournalisten Lasse Granqvist: ”Jag har ingen som tar hand om mig när jag är 90”

Vi vill fotografera Lasse Granqvist på Hammarby idrottsplats och ringer till arena­chefen och kollar om det är okej. 

– Lasse Granqvist är number one. Det skulle vara tjänstefel av mig att tacka nej. Självklart är ni välkomna.

 

Lasse Granqvist jobbade på Radiosporten i 25 år

Säger arenachefen med eftertryck. Så här brukar det låta när Lasse Granqvists namn kommer på tal. Sveriges mest profilerade sportkommentator är folkkär i ordets rätta bemärkelse. Han kombinerar gediget kunnande med en vinnande personlighet, och lyckas liksom vara elitist och folklig på samma gång. En slags sportens motsvarighet till Ingvar Carlsson, vad som än händer står han med fötterna på jorden, och har en reko aura. Vid det här laget har han kommenterat åtminstone tjugo
hockey-VM, fem fotbolls-VM och tolv OS. Det senaste decenniet har det varit för TV4:s och C Mores räkning, tidigare jobbade Lasse på Radiosporten i 25 år.

Vi ses på ett fik på Södermalm, och Lasse är gentlemannastilig i rutig kavaj, mörk överrock och putsade skor. Han har köpt nya glasögon, sådana vars glas mörknar när det är ljust ute. Vad det är för märke har han ingen aning om. Han behöver glasögon för att läsa den lilla texten på glasögonskalmen och ber mig kolla. David Beckham! ­Lasse skrattar högt. Det hade han faktiskt ingen aning om. 

Det är kul att intervjua Lasse, han associerar snabbt och hoppar raskt från det ena samtalsämnet till det andra. Tunghäfta får han aldrig – vare sig i verkliga livet eller i direktsändning. 

Tempot är avgörande som sportkommentator

– Nä. Men det beror ju på att du alltid kan skapa dramatik med rösten. Både med tempot och röstläget. Min rekommendation till de som vill in i yrket är att bli bekväm med sin egen röst – det är ditt viktigaste redskap. Tempot är också avgörande. Du kan inte från början vara enormt snabb och intensiv i det du säger. För hur i jösse namn ska du följa upp det? Du måste tona ner, först då blir du behaglig för lyssnarna.

Lasse illustrerar med att trycka upp rösten i ett högt tonläge och prata snabbare och snabbare, och i tankarna slungas jag iväg till en fotbollsarena. 

När förstod du att du hade en verbal talang?

– Aldrig. Jag fick visserligen läsa högt på franskalektionerna och läraren sa att jag en dag kommer att uppträda. Men framför allt var jag duktig på att plugga och hade lätt för att lära mig saker utantill. Det är därför det går så snabbt att nöta in laguppställningarna. 

Det skiljer bara några år mellan oss, men du pratar om dig själv som att du är mycket äldre. 

– Kanske för att jag har jobbat oerhört intensivt under trettio år? Min satsning på jobbet tog all energi. 

Kommentatorsjobbet har varit Lasse Granqvists identitet, dessutom är det vad de flesta andra associerar honom till. 

– Egentligen vill jag ha en annan identitet – också. Men visst är det härligt att folk känner igen en. Länge var det en busschaufför på 474:an som alltid sa: ”Tjenare Lasse, du är så jäkla bra i radio.” Grejen är bara att jag slutade på Radiosporten 2012.

Jobbet en viktig del av livet

Men jobbet har varit viktigt för dig?

– Ja, det har varit en otroligt tydlig del av mitt liv under många år, så jobbet går inte bara att rycka undan. En eventuell övergång till något annat måste vara mjuk. Men jag har som mål att trappa ner, det är vad jag håller på med just nu. Jag har en tydlig vision om att när mitt nuvarande kontrakt går ut 2026, alltså om tre år, så ska nedtrappningen vara igång. Vad som händer då får vi se. Kanske kopplar jag ifrån vagnen och gör något annat. 

Vi pratar om att ha distans till yrkeslivet. Kanske är det enklare när man har varit framgångsrik, när man fått göra allt det där som man en gång drömde om, funderar jag högt. Men vad är det egentligen att vara framgångsrik?, undrar Lasse. 

– En viss säkerhet har dock kommit med åren, det är sant. Det bekommer mig inte lika mycket när jag får kritik av Johan Croneman. För några år sedan skrev han i en krönika i Dagens Nyheter att jag var en usel programledare under en cupfinal i fotboll, och det hade han helt rätt i. 

Har du sagt det till honom?

– Vi har aldrig träffats, men det var nära att vi möttes hos ”Malou efter tio”. Vi satt båda och väntade på att få gå in i studion när jag fick syn på honom. ”Det där är banne mig Croneman”, tänkte jag. Jag tycker om att gå fram till människor jag gillar och ge dem lite uppmuntran. Jag ville säga till honom att jag tycker om att läsa hans rader. Men så tänkte jag ett varv till, och kom fram till att jag nog ska hålla mig på ­avstånd. Hans jobb är ju faktiskt att kritisera mig, så jag avstod från att gå fram. Men jag tycker det han skriver är vansinnigt underhållande, och jag ­avundas hans talang. 

Typiskt Lasse – att omfamna dem som kritiserar, tänker jag. Han har onekligen en vinnande personlighet. Men det där vill Lasse inte riktigt prata om. Han börjar istället snacka om att alla människor har en historia att berätta. 

– Mamma bor ju på ett äldreboende nu, hon är 91 år och har hjärtsvikt. Tänk hur många intressanta personer det finns på ett äldreboende. 

Går igång på möten med andra människor

Ja, men nu pratar vi om dig. 

– Vad ska jag säga? Det finns något i mötet med andra människor som jag går igång på. Om jag kommer till en arena där jag brukar jobba, och vaktmästaren höjer bommen för att jag ska komma in med bilen så stannar jag självklart till, trycker ner rutan och säger något, typ: ”Ni tappade tre noll senast, vad hände?” Allt sådant där livar ju upp. 

Jag gör ett nytt försök och refererar till expertkommentatorn Hanna Marklund som i sitt sommarprat berättade om allt stöd hon hade fått av Lasse när hon som första kvinna kommenterade ett stort herrmästerskap – fotbolls-VM 2018. 

Lasse viftar återigen avvärjande med handen. 

– Vi hade ett härligt samarbete, hon är himla rolig. Jag har aldrig förstått det där med att bara för att det handlar om elitidrott ska männen vara ­i ­fokus. Du kan inte bygga en fungerande ledningsgrupp om du inte blandar olika åldrar, personligheter, ursprung och förstås – kön. Men så fort det handlar om idrottsreferat ska kvinnorna tydligen hålla sig borta. 

Lasse Granqvist pratar med sin mamma varje dag

Lasse Granqvist växte upp i stockholmsförorten Solna, med en idrottsintresserad pappa och en mamma som slog dövörat till när allt som hade med sport att göra kom på tal. 

– Pappa var den sociale. Han hade grava alkoholproblem och var tablettmissbrukare, men han var charmig och hade en drastisk, rolig humor. Varje jul i många år utbringade han en skål för sig själv, eftersom det var den sista jul han skulle få uppleva. 

I dag är det bara mamman kvar, pappan dog för ett drygt decennium sedan. Lasse och mamman har alltid stått varandra nära. Förr om åren ringde han henne två gånger om dagen – oavsett var i världen han befann sig – för att säga god morgon och god natt.  

– Det gör jag inte längre. Mammas medicinering är besvärlig och det måste nästan bli lunch innan hon, som hon själv säger, ”blir människa igen”. Men vi pratar varje dag, om vi inte gör det så är det något exceptionellt som har hänt. 

Men de pratar sällan om fotboll. Det är så vansinnigt tråkigt och meningslöst, tycker mamma Granqvist, även om hon tittar på alla matcher som Lasse kommenterar. 

– Mamma tycker att jag pratar för fort och otydligt. Jag brukar säga att det kan bero på att hon har hörapparat som hon vägrar att använda. 

Att tala fort är ju dessutom ditt signum. 

– Verkligen. Men hon vill väl att jag ska vara omtyckt, hon har alltid varit mån om att jag ska jobba. Det här med att börja trappa ner tycker hon inte alls om. The show must go on, det är mina föräldrar i ett nötskal. När pappa låg på dödsbädden tyckte han att jag skulle åka in till jobbet. 

Lasse Granqvist var ordning och ­reda-killen i en ganska bråkig klass, och definitivt inte den som stod på scen under roliga timmen. 

– Nej, nej. Jag var väldigt passiv. ­Under lärarlösa lektioner städade jag ­lärarens kateder medan de andra kastade grejer på varandra. I gymnasiet var vi tre killar som höll ihop, vi kallades Jönssonligan. Varje morgon gick vi till skåphallen och samlade ihop böckerna till förmiddagens lektioner, och sedan gjorde vi samma sak inför eftermiddagens lektioner. På så sätt behövde vi ­sällan vistas nere i skåphallen. Vi var inte mobbade eller utstötta, de andra killarna kom till oss när de ville ha hjälp: ”Vad kommer på provet?”, men vi var inte klassens mittpunkt. 

Praktik på Radiosporten som 20-åring

Redan som tjugoåring fick Lasse praktik på Radiosporten, och fast anställning bara ett par år senare. Han hamnade mitt i radions generations­växling, och tog över efter kända namn som Lasse Kinch, Tommy Engstrand och Robert Perlskog. Men ganska snabbt blev han en radioprofil som ­kunde stå på egna ben. Om han själv ska försöka formulera vad som utmärker honom som kommentator så är det nog – engagemanget. 

– Att jag är här och nu. Ingenting får komma emellan mig och matchen, det är helt avgörande. Man måste ha en passion för det som pågår, och förstå att matchen betyder mycket för dem som tittar. Oavsett hur många matcher du har kommenterat tidigare är det den här matchen som gäller just nu. Det spelar ingen roll om det är en flickor 15-match eller en landskamp – för dem som spelar och tittar är den här matchen viktigast. Folk förväntar sig att jag ska vara känslomässigt engagerad. Och det är jag. Spelar Sverige landskamp så vill jag att det ska gå bra för Sverige, så enkelt är det.

Gillar musikaler

Men allt handlar inte om sport. ­Lasse Granqvist är dessutom en hängiven ­musikal- och operabesökare, och han åker världen runt för att titta på olika föreställningar. Han kan definitivt dra paralleller mellan teatervärlden och sportditon. 

– Jag beundrar skådespelarnas och musikernas professionalitet. Bara för att du fick stående ovationer fredag kväll kan du ju inte strunta i allt under lördagens föreställning. Står du på scenen så ger du allt, så är det bara. Det där kan jag relatera till. Om människor väljer att lägga sin tid på ett evenemang som jag bevakar, så vore det väl bara den om inte jag levererade. 

Och för att göra sitt bästa så krävs det idoga förberedelser. Lasse lämnar inget åt slumpen. 

– Enkelt uttryckt ska jag ha koll på allt. Spelarnas ålder, längd, vikt, antal säsonger i klubben, tidigare klubbar, vilka övergångar som har gjorts, vilka summor som har betalats, landskamper och titlar som laget har vunnit. Jag är väldigt analog och kör fortfarande med papper och pennor i olika färger. Varje spelare har en egen rad på mitt papper. För överblickens skull använder jag olika färger. En ligatitel är blå, VM är grönt och så vidare. Då kan jag snabbt se att här i Newcastle är det inte mycket grönt – alltså inte så många VM-spelare. 

Viktig kontakt med djur

Efter ett par timmar på kaféet börjar vi gå mot fotbollsarenan där plåtningen ska ske. Lasse och Peter Knutson, ­fotografen, börjar prata hundar. De visar mobilbilder på de egna jyckarna och får sentimentala leenden på läpparna. Lasse hade två cavalier, Smilla och Torres, som dog för ett och ett halvt år sedan – med fem dagars mellanrum. 

– Tiken var väldigt speciell. Hon hade en deformerad tass och en stor överläpp så när hon drack vatten fick hon putta vattnet mot skålkanten och ta emot på returen. Men hon var lika glad för det. Hon var så jäkla bestämd. När vi var ute och gick så stack brorsan alltid iväg. Smilla var lat och sprang inte i onödan. Men när jag ropade efter Torres så satte hon fart och ryckte honom i öronen. Hon dog den 27 maj 2022, fem dagar senare dog Torres. 

Fint ändå. Som ett gammalt par. Vad tänker du?

– Jag vill ju se det som att hundarna hörde ihop. Folk tycker att jag är fånig, att jag förmänskligar djuren. ”Du gör rätt”, viskade jag till Torres på dödsbädden. Att ha kontakt med djur betyder mycket, det är väldigt rogivande. 

Däremot vill Lasse inte ha ansvaret för en ny hund. Tack vare vänner har han hundar i sin närhet, och det får räcka. Hästarna däremot kommer han inte att göra sig av med. På senare år har han gått och blivit hästägare. 

– Hasse Backe, min gamle kollega, undrade om jag ville köpa in mig på en häst. Du får pröjsa 25 000, sa Hasse. Sen kom fakturan, som var på 25 000 – dollar. Jag fick sälja lite fonder, och hästen visade sig vara en riktigt bra ­investering. Han såldes med vinst, och vi återinvesterade pengarna i en ny häst som blev verkligt framgångsrik. Ett tag värderades den till 140 miljoner kronor, och jag äger tio procent. Värderingen är som aktier, den ändras dag till dag. Men ändå. Planen är att återinvestera i hästnäringen, och att ge tillbaka till hästsporten, kanske genom en satsning på yngre ryttare.  

Missade familjetåget

Lasse Granqvist har i tidigare intervjuer pratat om att han missade familjetåget och med facit i hand skulle han kanske prioriterat annorlunda. I dag verkar han ha landat i att det blev som det blev. 

– Jag måste säga att jag stormtrivs med det liv jag lever. Jag ångrar inte att jag har investerat enormt mycket tid och kraft i mitt yrke. Jobbet har varit en ganska bra partner. Sedan vet jag inte hur det kommer att kännas när jag blir lite äldre, jag har ju ingen som tar hand om mig när jag är nittio. Men det är vad det är och blir som det blir. 

Tänk på hur det gick för E-Type. 

– Just det, han har ju blivit farsa. Han verkar suverän, han är så direkt när han pratar. En härlig kille. Och det är sant – vi vet faktiskt ingenting om framtiden.