Tomas von Brömssen: ”Jag tar skrattet på allvar”

Det är lätt att charmas av ­Tomas von Brömssens vänliga person. Ögonen utstrålar värme och nyfikenhet och skratt­rynkorna är förvånansvärt få – trots att han precis har fyllt 80 år och har jobbat hela sitt liv i humorns tjänst. Och fått i princip hela Sverige – och även Norge – att skratta.

Vi träffas på Lisebergsteatern i ­Göteborg, klassisk mark för Tomas, där han i höst har nypremiär för den hyllade föreställningen ”Kontrabasen”. Ibland har han hotat med att det är hans sista show, men det får vi nog ta med en nypa salt.

– Jag kan inte för mitt liv känna att jag är mätt på mitt yrke. Jag tycker fortfarande att det är så fruktansvärt ­roligt, säger han. Så länge kroppen orkar tänker jag stanna kvar på scenen.

– Sedan kanske andra tycker att jag borde lägga av, fortsätter han med ett litet finurligt skratt.

Det kan han kosta på sig att skämta om. En mer omtyckt skådespelare än Tomas von Brömssen finns det knappast, och under den 60-åriga karriären har han prickat in så många succér att hälften skulle räcka för att förtjäna epitetet ”folkkär”. Obehindrat har han kastat sig mellan högt och lågt, men det är publikens skratt som Tomas håller allra närmast sitt hjärta, förstår man.

1976 kom genombrottet i ”Albert och Herbert”

1976 slår han igenom i ”Albert och Herbert” där repliken ”Hebbe lelle” får betraktas som en svensk klassiker. Lägg till det ”Saltön” och nyligen ”Bröllop, begravning och dop”. Sedan flera egna revyer på det och filmer som ”Mannen från Mallorca, ”Mitt liv som hund” och ”Lust och fägring stor” – här ryms bara några axplock ur den mångsidiga karriären.

Men allt börjar i barndomens Göteborg. Tomas var ett älskat litet barn, nummer tre av fyra bröder, som gärna satt stilla i sandlådan i flera timmar och funderade över livet. Trots det tjusiga namnet von Brömssen var det ingen överdådig uppväxt på Räntmästaregatan i kvarteret Lunden.

– Äsch, det är gammal knapadel, vi hade inga gamla gods eller pengar i släkten, förklarar han.

 Istället växte den stora familjen upp i en tvårummare, och även om allt var helt och rent och tryggt så fick de vända på pengarna.

 Skolkamraterna bodde i flotta våningar, och Tomas vågade aldrig ta hem någon klasskamrat på besök.

 – Jag minns fortfarande när det låg lappar på katedern och läraren sa ”ni kan komma fram och hämta papperen, ni som har ansökt om nedsatt avgift”. Det kändes som en riktig Golgatavandring. Vi som hade mindre pengar pekades ut.

Och även om han inte gillar att psykologisera för mycket, så var det kanske redan då han började bygga sin framtida karriär.

– Jag hade så många fina och rika vänner att skrattet blev mitt sätt att ta plats. Jag var en sorts hovnarr, humorn blev en överlevnad.

Å andra sidan glömmer han aldrig när det ringde på dörren under hans studentmottagning. Där stod alla hans gamla klasskamrater (Tomas hade gått om ett år) och hyllade honom.

– Det var ju ingen som brydde sig om att vi bara bodde i en tvårummare såklart… det var bara ett spöke i min hjärna.

Gick om en klass

Att Tomas fick ta ett varv till med skolan för att ta examen, berodde kanske delvis på matematiken, men också för att Tomas och hans bästa kompis Sten hade upptäckt något som var mycket roligare än läxor: En rullbandspelare. Där spelade de in en sorts absurda monologer, improviserade i crazy-stil, något som idag för tankarna till Hasse Alfredsons Lindeman-historier.

 De gjorde succé bland vänner och på fester och Tomas hade gjort en av sitt livs viktigaste upptäckter – han kunde få folk att skratta!

– Det var en milstolpe i mitt liv, det kan jag absolut säga. Och som sagt – ett sätt för mig att bli sedd.

 Klasskamraterna flyttade till Lund och läste vidare, till präster och läkare, men vad skulle Tomas bli?

– Jag tror det var Sten som sa: ”Du får ta teatern. Det är det som finns kvar för dig”.

Att arbetargrabben hade ett så pass grundmurat självförtroende att han vågade söka scenskolan tackar han sin mamma för. De två äldre bröderna kom tätt och när Tomas föddes ett par år senare hade hans mamma mer tid att njuta av sin mammaroll, tror Tomas.

– Hon gav mig väldigt mycket uppmärksamhet och trygghet, ja självförtroende. Även om jag också peppades av mina kamrater, så var hon väldigt viktig.

Vad sa dina föräldrar när du blev antagen?

 – Ha, de var nog mest lättade att det blev något av mig. Men också stolta såklart!

Sedan blir han mer allvarlig. I den generationen visade man ju inte upp så mycket känslor, men han minns ändå ett råd som hans pappa gav: ”Tomas, kom ihåg att ta ett djupt andetag innan du går in på scenen.”

– Det var ju ganska rörande och egentligen ett väldigt bra råd.

Juryn gapskrattade

På scenskolan var det också skrattet som blev hans ingång. När han skulle improvisera kring ”Arvingen till djävulsgrottan” förstod han först inte vad som hände med juryn. Det lät så konstigt från publikraderna. Sedan fattade han att de gapskrattade.

– Det var mitt första mål med min utbildning, att få publiken att skratta. Det tog väldigt lång tid innan jag identifierade mig som ”skådespelare”. Jag ville underhålla, säger han.

– Eller rättare sagt – beröra.

 Det är lätt att hitta en röd tråd som förenar många av hans roller. Förutom den rent komiska tajmingen, är det ofta lite ömkansvärda, snudd på hopplösa män, som slår i underläge, kanske i nedstigande led släkt med kyparen med hartänderna ”Yngve Gylling”.  

– Njae, säger han. Det är nog främst regissörerna som har sett mig som den ”snälla underdogen”. 

Men efter en stunds funderande så medger han att det också är lite självvalt, att han gillar att ta det perspektivet i sina roller.

– Det är ju grunden i all stor komik, det här med att slå underifrån. Titta på Charlie Chaplins luffare, och på de stora clownerna. Vi kan identifiera oss med dem, och skratta med dem. Tönten är komikens själva grundgestalt.

Han minns fortfarande en tv-sändning hos Lennart Hyland på 70-talet, tillsammans med Sten-Åke Cederhök. De hade gjort enorm succé i ”Albert och Herbert”, men Hyland avfärdade snabbt Tomas von Brömssen med ”och du vill väl spela Hamlet nästa gång?”

– Jag blev så förbannad, säger Tomas. Det var som han utgick från att det inte var tillräckligt fint att ”bara” göra humor.

Tomas von Brömssen blev sonen Sten-Åke Cederhök aldrig fick

Vi måste ändå dröja vid denna enorma tv-succé som Albert och Herbert var. Idag är det svårt att förstå vilken spridning en komediserie om en skrothandlarfamilj fick. Det blev fem säsonger i tv, och både julkalender och revy.

– Den var omåttligt populär, det ­vällde in säckar med beundrarpostvarje dag, minns Tomas.

– Än idag kan jag inte förklara succén med något annat än att vi hade ett unikt, äkta samspel. Och det är något som inte går att konstruera fram. 

För Sten-Åke blev Tomas sonen han aldrig fick, och han fick ibland påminna Sten-Åke att han ”hade en riktig pappa också”.

– Men Sten-Åke tog mig under sina vingar. Han bekräftade det som jag längtade efter. Vikten av att skratta.

 Visst var Tomas mitt i framgångarna lite orolig för att bli fast i rollen som Herbert, att han skulle bli en evig ”Kurt Olsson”, som ju nästan blev synonymt med Lasse Brandeby.

Bredd som skådespelare 

Men snart övertalade regissören ­Lennart Hjulström honom att ta rollen som Peer Gynt på Göteborgs stadsteater och Tomas fick visa sin bredd.

– Jag hade en monolog mitt i andra aktens skeppsbrott. Då hörde jag att det viskades från första bänkraden: ”ser du, det är Hebbe lelle”. Då blev jag bara glad, och tänkte att det var mycket värt om Herbert kunde hjälpa till att locka en bredare publik till teatern.

Men om du tvingas välja – Peer Gynt eller Hebbe?

– Åh nej, det går inte, säger Tomas. Men under kniven… då blir det Hebbe!

Trots sin stora folklighet tackar Tomas von Brömssen ofta nej till intervjuer. Att berätta om sitt liv i tv i typ ”Stjärnorna på slottet” skulle han aldrig göra, understryker han. Ibland har han hävdat att det är för att han inte har ”någon svärta” att bjuda på, men riktigt så enkelt är det inte.

– Det är klart att jag också har mörker ibland, säger han. Men det är ingenting jag kanske vill berätta för alla om.

Däremot kan han gå med på att han har ett förhållandevis lätt sinne, som hellre ser glaset som halvfullt än halvtomt.

– Min relation till mitt yrke är inte heller så komplicerat som hos vissa kollegor. Jag står inte och kräks i väntan på att kliva in på scenen.

Han tänker en stund.

– Snarare är mitt förhållande lite dubbelt. Å ena sidan tänker jag  ”fan, vad spelar det för roll om hundra år vad jag gör på scenen”. Å andra sidan så känner jag att ”nu gäller det livet”. För mig handlar yrket till 90 procent om att våga hoppa!

Tomas von Brömssens sorg efter hustrun

Han har också en stor sorg, eller just mörker, i sitt liv. Hans första hustru Eva dog helt oväntat efter 36 års äktenskap. Hon var friskförklarad efter en sjukdom, och Tomas vet än idag inte vad som orsakade det plötsliga dödsfallet.

– Men det är ingenting jag vill prata så mycket om, känner jag. Sorgen är djup och jag visste inte att det fanns så många tårar i kroppen.

Men kärleksmirakel händer. En av Evas äldsta väninnor blev änka ungefär samtidigt och de stöttade varandra i sorgen. Efter flera år som vänner övergick vänskapen i kärlek och i samband med sin 60-årsdag gifte sig Tomas med sin Dorte.

– Att möta kärleken på äldre dar är så mycket enklare än när man är ung. Det är skönt att slippa spela upp hela fyrverkeriet och gå ner i spagat och i brygga. Det är lugnt, avspänt, fylligare, rikare och helande, säger Tomas.

Simmar två gånger i veckan

Inför nypremiären i höst håller sig Tomas i form med simning två gånger i veckan. Han crawlar minst 1 000 meter varje gång.

– Jag är tacksam över att kroppen inte har förfallit så mycket. Jag har bra gener, pappa blev 96 år.

– Men de där rynkorna på innanlåret kunde jag gärna vara utan…

Allra mest känner han tacksamhet över att fortfarande vara frisk och kunna fortsätta arbeta. Även om hans fru Dorte ibland kan nämna ”pensionering” så är hon klok nog att se att Tomas mår som bäst när han är igång.

– Jag är inte typen som grubblar på om jag lever nästa år. Jag fattar nog inte riktigt att livet en gång ska ta slut, säger han.