Emma Frans dotter fick en stroke: Skulle jag någonsin få höra ”Mamma, jag älskar dig?”

Vi ska ses i Gamla stan i Stockholm, men att det råkar vara ett café mitt emot Nobelmuséet är bara en lycklig slump. Ändå kunde vi knappast valt en bättre plats, för är det något som forskaren Emma Frans högaktar så är det just vetenskap.

Sedan visar det sig att hennes bokförlag tänkt precis samma sak, för efter vår intervju är det releasefest på just Nobelmuséet för Emma Frans nya bok ”Expertparadoxen”. Det är en sorts överlevnadsguide för oss som har svårt att navigera bland alla tyckare, experter, vetenskapsmän och kvinnor, eller vad som allmänt är sanning eller ”fake facts”. När ska du egentligen lyssna på experter och när det är bäst att dra öronen åt sig?

41-åriga Emma Frans skulle nästan lika gärna vara en cool modeinfluerare i sin eleganta Dagmar-kappa och trendiga knytklänning, men det säger snarare någonting om mina egna fördomar om hur en smart epidemiolog ska se ut. För ni minns väl: under coronakrisen klev de fram, den ena professorn och experten efter den andra, ofta äldre män, ibland en och annan kvinna, men Emma Frans stack onekligen ut med både sitt lugna tilltal, sin klokhet och balans och ja, kanske vågar man säga… ungdom?

– Det är fördelen med min bransch, ­säger Emma, man uppfattas som ung tills man fyller 60! 

Hon har å andra sidan aldrig varit rädd för att våga ta plats. När hon började twittra 2013 hade hon en bild där hon stod med ett baseballträ i näven, redo att slå till, och den där kaxigheten var högst medveten. Emma ville nå ut för att budskapet var viktigt – vi måste lyssna på vetenskapen!

Fick mycket hat och påhopp under pandemin

Baseballträet dumpade hon under coronan – ändå beskriver hon tiden som ”tumultartad”. Att plötsligt bli Emma Frans med hela svenska folket och avkrävas svar om allt från virusets spridning till om det var säkert att krama mormor var inte helt okomplicerat.

– Jag har ingenting emot att vara en offentlig person, men under pandemin var det en jobbig roll att ta, säger hon.

– Även om jag fick många positiva kommentarer så var det också mycket hat och personliga påhopp.

Emma kunde läsa allt ifrån att hon ”mördat människor” med sina dåliga råd till att ”hon borde straffas för det hon gör”.

– Jag kan förstå att man tog ut sin frustration på dem som var mest synliga. Men jag satt hemma och träffade heller inga andra, inga ”snälla”, så det blev min bild av hur människor såg på mig – och det var tufft…

Lita inte blint på forskare och experter

Nästan två år senare trodde Emma Frans att alla elakheter runnit av henne, att hon skakat av sig dem likt vattnet på en gås.

– Men jag märker nu inför nya boken att det finns ett visst obehag kvar, att det känns lite som att kasta sig till vargarna igen.

Lite skämtsamt kallar hon det ”postpandemiskt stressymtom”.

– Samtidigt vet jag ju att det sitter ett gäng människor där ute som vill göra allt för att solka ens rykte. Det gör att det känns läskigare nu och ger en hel del ångest.

Den här gången är hon också modig nog att ge sig på den egna forskarvärlden, i vad hon själv har har döpt till just ”expertparadoxen”.

– Ja, för trots att det är bra för samhället och individer att ha högt förtroende för forskare och experter, kan det bli problematiskt när det slår över i blind tro på vetenskapliga auktoriteter. Vi måste våga ställa kritiska frågor också till experter och kräva att de kan redovisa vilken fakta de har.

Mångfald behövs

Tidigare har hon till och med funderat på om det perfekta samhället nog borde styras av vetenskap, men idag har hon övergett den tanken.

– Den intellektuella eliten är tyvärr en väldigt homogen grupp. De har samma utbildning, doktorerar på samma institutioner, är medlem i samma föreningar. Så även om de var olika från början, blir de väldigt lika till slut.

– Och vi behöver mångfald för lösa våra komplexa frågor, slår Emma fast och tar som exempel hur många ”experter” missade att ta hänsyn till människor i utanförskapsområdena.  

– Vi måste tillsammans bestämma oss för vilken typ av utveckling vi vill ha – sedan kan vetenskapen hjälpa oss att slå fast hur vi når målen.

Själv har Emma Frans varit övertygad om vikten av fakta ända sedan barnsben, uppvuxen i den akademiska staden Uppsala med två högutbildade föräldrar. Men hon var ändå inte den som hängde med näsan över skolböckerna. Livet utanför skolan, den sociala biten, var både svårare och mer intressant.

Föräldrarna psykologer

Båda Emmas föräldrar var psykologer, men enligt Emma var yrket på den tiden lite flummigt och till och med oveten­skapligt.

 – Jag minns så väl när min pappa förklarade att schizofreni berodde på att föräldrarna gav sina barn dubbla budskap. Så var tankegångarna då.

– Kanske var det allt det flummiga som gjorde att jag ville hålla på med något som du kunde mäta och räkna, något som inte var så luddigt och känslostyrt.

Hon erkänner också villigt att hon som barn ofta lät sig luras av tidningen ”En ding ding värld”.

– Jag trodde absolut på att de hade hittat ett skelett av en sjöjungfru till exempel. Kanske var det där jag började förstå vikten av källkritik!

Emma Frans turbulenta uppväxt

Men trots att hemmet var fullt med kunskap, var det inte utan problem, särskilt inte efter föräldrarnas skilsmässa. I sitt sommarprogram i P1 berättade Emma om hur hennes familj blev vräkt när mamman hade svårt att betala hyra.   

– Jag hade föredragit ett hem med tomma böcker och feta bankkonton. Det kändes orättvist och pinsamt att vår telefon var avstängd, samtidigt som en av mina klasskompisar hade pool i sin källare, sa hon i programmet.

Idag kommenterar hon uppväxten så här:

– Som förälder har jag knappast prio­riterat att ha pool i källaren, däremot är det viktigt med ekonomisk stabilitet, och jag vill att mina barn ska ha en mindre turbulent uppväxt.

Doktorerat inom epidemiologi på Karolinska institutet

Efter skolan blev det högre studier i Uppsala och en grundutbildning i biomedicin. Ett studiebesök på smittskyddsinstitutet mitt under Sars-­utbrottet (ett virus som liknande corona) väckte Emmas nyfikenhet.

– De fick stopp på det genom ett riktigt detektivarbete. Det var så jäkla spännande, så när chansen dök upp att få forska och senare doktorera inom epidemiologi på Karolinska så tog jag den. 

Forskningen blir värdelös om den inte når ut

Under hela sitt forskarliv har Emma Frans mötts av olika typer av misstro mot vetenskapen. Idag är det lätt att ironisera över att Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki länge förnekade att aids orsakades av hiv och att han trodde att bromsmediciner var giftiga. Istället rekommenderade statens representanter citron, olja och vitlök som kur. Lika roligt blir det inte när det uppskattas att presidentens policy kan ha orsakat över 300 000 dödsfall under åren 1999–2007. Vi behöver heller inte gå längre än till vår egen coronapandemi för att konstatera att skepticismen mot vetenskapliga rön inte alls är borta.

– Det är därför jag vill och ville vara med och folkbilda, säger Emma Frans. Forskningen blir värdelös om den inte når ut till allmänheten om varför den behövs. Det spelar liksom ingen roll hur mycket vaccin vi forskar fram, om ingen tar det.

Men Emma tycker också att hon som expert måste visa ödmjukhet. Av personlig erfarenhet kan hon förstå att människor ibland griper efter halmstrån när till exempel en läkare inte kan ge exakta svar. 

Dottern fick stroke vid akut kejsarsnitt

När hon skulle föda sitt första barn hade hon självklart förberett sig på bästa vis. Ändå slutade det med ett akut snitt och dottern Klara fick en stroke. Ingen kunde ge Emma något tydligt svar på vad hjärnskadan skulle innebära för dottern.

– Det var en tid av avgrundsdjupt mörker. Oron gnagde – skulle Klara få långsiktiga problem? Skulle jag någonsin höra henne säga ”Mamma, jag älskar dig”?

Just när ovisshet och maktlöshet råder, är det väldigt mänskligt att lyssna på den som erbjuder enkla lösningar eller förklaringar, menar Emma. Du vänder dig till andra typer av auktoriteter, för att få andra svar.

– Så det behöver inte alls handla om att den som förnekar inte är tillräckligt utbildad. Ofta är det andra drivkrafter – du vill helt enkelt väldigt gärna att det icke vetenskapliga ska vara sant, ­eftersom du inte fått en tillfredsställande förklaring.

För Emma var det dock aldrig ett ­alternativ att söka förklaringar på ­andra håll.

– Nej , jag är en grundmurad vetenskapsperson, dessutom ateist. 

Dottern Klara är helt frisk idag.

– Hon är lite stel i ena fotleden, men lever ett helt normalt liv på alla vis.

Högt förtroende för forskare

I Sverige har vi ett högt förtroende för våra forskare och experter, säger Emma. Det visar inte minst att vi är  97-procentiga när det gäller barnvaccineringsprogrammet. 

Under pandemin ökade vårt forskarförtroende ytterligare, och att vi svenskar gärna vill ha en expert att hålla i handen när världen är oviss ser vi bevis på just nu.

Visserligen har telefonerna slutat ringa hos epidemiologerna, men idag är det andra som får lyfta på luren: krigsexperterna. Hur går kriget i Ukraina? Vad vill Putin egentligen? 

– Behovet av expertis är kroniskt, ­säger Emma, men vilken sort förändras över tid.

Se upp om en forskare är tvärsäker

Att många experter ofta var och är ­oeniga är inte ett bevis på låg trovärdighet. Tvärtom, förklarar Emma.

– Under pandemin fick vi följa den ­vetenskapliga processen i realtid och det kan vara väldigt förvirrande. Hur ska vi kunna lita på forskare som hela tiden har fel i sina förutsägelser?

– Men att forskare ändrar sig när ny kunskap tillkommer är helt naturligt. Jag skulle istället se upp om en forskare är för tvärsäker.

 Vad lärde vi oss mer av pandemin? Emma som är vetenskapsoptimist, ­lyfter gärna fram en sak:  

– När det finns ett tydligt mål, gott om resurser och när alla världens smarta människor jobbar i samma riktning – så går det att lösa stora omfattande problem, säger Emma. Då fick vi ett vaccin, mycket snabbare än jag trodde.

– Det tycker jag är hoppingivande inför andra stora kriser som mänskligheten står inför. 

Däremot kan Emma vara besviken över att pandemins stora frågor helt försvann under valrörelsen.

– Om sjukvården, äldreboendena, om utanförskapet… ingen pratade längre om det. Istället var det makropolitik och energipriser. Det tycker jag var sorgligt.

Emma Frans bor kvar i Uppsala

Emma bor kvar i sin födelsestad Uppsala. Hon bor nära sin bror och sina föräldrar och de tycks vara en tajt familj som hjälps åt, och där kusinerna är bästisar. Maken Hans träffade Emma via en gemensam vän, och han jobbar inte alls med forskning utan på Arlanda.

– Jag tycker det är rätt skönt att vi inte gör samma saker, säger Emma.

Även om basebollträet är borta och ersatt med en vanlig porträttbild på Emma, så är hon fortfarande aktiv på Twitter och har 120 000 följare.  

Tröttnat på Twitter för att ”alla är så arga”

Men Emma säger att hon börjar tröttna på formatet, och plötsligt anar jag ett scoop – ska twitterdrottningen sluta?

– Jag vet inte, men det är inte alls lika kul längre, det har blivit så aggressivt. Jag som är skilsmässobarn tycker det är jobbigt med bråk och dålig stämning, säger Emma och fortsätter:

– Idag är alla så arga på varandra och jag känner att jag har nog med drama i mitt liv ändå.

Så till slut måste jag ju fråga – varför ska vi lita på just dig och din bok?

– Haha, det kanske är det som är den verkliga ”expertparadoxen”: Man måste läsa boken för att veta om man kan lita på forskaren som skrev den!