Rakel Wärmländer: ”Jag friade i långkalsonger”

Ibland handlar livet om olika vägskäl. Vänster eller höger? Gå eller stanna?

För skådespelaren Rakel Wärmländer inträffade just en sådan avgörande minut för fem år sedan.

I entrén på Rosenlunds sjukhus i Stockholm ser hon ett bekant ansikte, en man som hon inte mött på över 20 år. Då var han en i hennes kompisgäng i gymnasiet. Idag sitter han i rullstol, beroende av assistans dygnet runt. Det är Mårten.

– Jag minns verkligen hur tankarna for genom huvudet. Ska jag gå fram och hälsa eller inte? Det är ju enklare att bara gå… 

– Men sedan var det bara ”hallå, det är ju en gammal kompis, vad håller jag på med?” Och det blev ett superfint möte.

Limbo bygger på en verklig bilolycka

Det blev också ett återseende som väckte många jobbiga minnen till liv hos ­Rakel – för vad var det egentligen som hände vid den där fruktansvärda bilolyckan som förändrade livet för så många? Hur påverkade det familjerna?

Efter många års research och manus­skrivande, kan vi se resultatet i Via­plays hyllade tv-serie ”Limbo”. Premisserna är sanna. 1997 var Rakel på fest på Östermalm. Nästa morgon väcks hon av ett telefonsamtal – en bilkrasch ute på Djurgården. Flera av vännerna är på sjukhus, en är allvarligt skadad. Familjer och vänner vakar – kommer alla att klara sig? Vems fel var det? Vem körde bilen? I väntan – i limbo. Tv-serien kretsar kring tre mammor, Ebba, Gloria och My, vars söner på olika vis är inblandade i kraschen.

–  Olyckan hände, men resten av serien är ren fiktion, understryker Rakel.

Det är ovanligt att en tv-serie tar upp så många existentiella frågor, och som tittare blir man djupt berörd. Alla som har någon form av relation till barn påverkas garanterat. Vad händer när en förälders värsta mardröm blir sann? Får man hata ett annat barn?

–  Den tanken är ju svår att släppa. Tänk om det varit ens egna barn? Du kan ju bli vansinnig på om någon bara råkar putta till ens unge på skolgården, och om någon då kör en bil som nästan dödar din son.

Får inte hata ett barn

– Nej, man får inte hata ett barn, fortsätter Rakel, men man kan få hata handlingarna, det ”dumma” personen gjort.

Rakel spelar mamma Ebba, vars son blir svårast skadad. Hon tillåter sig att agera på sitt hat och tänka många förbjudna tankar.

– Jag tror att det är bra att vara i kontakt med de hemska känslorna, det är farligare att stänga av dem. 

– Att förvägra sig att tänka det allra värsta kan nog göra att du blir knäpp på riktigt, säger Rakel och tillägger:

– Jag kan gå runt och tänka ganska hemska saker om folk, men det får man, tycker jag, så länge du inte gör verklighet av det!

Rakel Wärmländer tänkte byta karriär

För Rakels del kom mötet med Mårten också mitt i ett annat vägval. Hon hade börjat känna sig trött på att ofta spela en ung gullig tjej, utan särskilt många djupare sidor. Det var dags att plantera om sig själv i ett nytt sammanhang och Rakel gör ett på ytan till synes oväntat drag. Hon söker till Polishögskolan!

– Ja, och jag klarade alla proven, men åkte ut i sista provet hos psykologen, säger Rakel och skrattar. 

Varför vet hon inte riktigt, någon förklaring får man inte.

–  Men kanske var jag för känslomässig och hade för dålig impulskontroll, funderar hon vidare.

 – Fast det kan man ju å andra sidan lära sig… 

Rakel Wärmländer och Polishögskolan känns ändå bekant, och visst var det Rakel som spelade en av huvudrollerna i Helena Bergströms ”Se upp för dårarna”, som delvis utspelar sig där.

– Jag kan säga att det var mycket roligare att söka dit på film än i verklig­heten, skrattar Rakel.

Drömmen om att bli polis handlade inte främst om att jaga busar, utan planen var en annan: att bli förhörsledare för barn och ungdom.

– Det tror jag att jag hade passat till, jag har alltid haft lätt att prata med olika människor, är lyhörd och anpassningsbar.

Växte upp i palats i Stockholm

Rakel säger också att hon alltid gillat och mått bra av ”ordning och reda”, kanske som en följd av hennes lite ovanliga uppväxt. Den pendlade bokstavligen mellan slott och koja. Å ena sidan har vi pappa Tom Zacharias, en till synes bohemisk musiker som gör uppror mot sin borgerliga bakgrund, skrev bland annat ”pornografisk musik” (googla ”Belinda” så får ni se) och bodde i en liten etta på Södermalm i Stockholm. Å andra sidan mamma Dorotea Wärmländer, etablerad operasångerska som gifter om sig med Stockholms landshövding. Rakel och hennes tre storebröder flyttar in i Tessinska palatset, ett barockpalats på flera hundra kvadratmeter mitt emot kungliga slottet. Där bodde hon mellan fem och tolv års ålder.

– Då tyckte jag inte att det var något konstigt, det var ju mitt liv, liksom. ­Det är först när du ser det med lite helikopterperspektiv som det kan verka speciellt.

Rakel minns kurragömmalekar i de stora salarna, hopp över de vackra buxbomsplantorna på innergården, men framför allt de mycket coola intern­telefonerna som fanns i palatset.

– På den tiden existerade inga mobiltelefoner och att kunna ringa inomhus var häftigt.

– Jag vet också att mina bröder höll lite hemliga fester i de stora våningarna. Det var lätt att hålla sig gömd.

Rakel var 9 år vid sin första roll på Dramaten

Med två musiker som föräldrar valde Rakel att satsa på teatern. Redan som nioåring hade hon sin första roll på Dramaten i ”Kalas i Lönneberga”. Hon var inget blygt barn, säger hon, tvärtom rättfram och uppmärksamhetstörstande.

– Det var inte känslan av att stå på scen som lockade, snarare var det allting runt omkring. Det var som en lek hela tiden, som att vara på läger med en massa bus.

Och leker gör hon fortfarande, menar hon.

– Jag kan inte komma på något annat yrke där ens kollegor kan vara allt från ettårig bebis till en över 90-årig Inga Landgré. Och alla behövs i teaterleken.

Teaterskola i New York

Att vara barnskådespelare gav också Rakel ramar och regler, tider att passa, en tydlig hållpunkt.

– Att tidigt få en uppgift passade mig perfekt. Det är ju det bästa som finns för många barn, att få ta ansvar och få vara en del av vuxenvärlden! 

Sedan blev det teaterskola i New York som 19-åring i ett år.

– Det var en hård teaterskola, mycket tuffare än jag hade trott. Så lite kantstött blev jag nog det året…  

Rakel Wärmländers man och barn

Hemma i Sverige blev det efter hemkomsten fyra år på scenskolan i Malmö. Där träffade hon också sin man Lars Bringås. Idag har de två döttrar, Anita, 13, och Vivianne, 10, och efter nästan 20 år tillsammans gifte de sig i somras.

Det var Rakel som friade – i långkalsonger efter en skidtur – i huset i Dalarna. Det var på skottdagen och tiden höll på att rinna ut.

 – Jag var tvungen att göra det innan fotbollsmatchen med Liverpool skulle börja. Han skulle säga nej om jag frågade mitt i matchen – eller om Liverpool hade förlorat, haha…

Men Lars sa ja och det blev ett vackert sommarbröllop i Dalarna.

Funderat över vad som är viktigt i livet

Att arbeta med ”Limbo” har fått ­Rakel att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet och vill man vara lite hemmapsykolog, så var det kanske därför hon friade?

– Haha, ja möjligtvis var det så undermedvetet, men jag kände starkt att nu ville jag vara gift, också som en trygghet för barnen om något skulle hända.

– Men jag gifte mig verkligen av kärlek, inte av praktiska skäl, då skulle vi gått till en jurist.  

Hon ger också en poetisk bild av sin och Lars ”andra halvlek” som hon säger.

–Vi har ju sett solen gå upp tillsammans – byggt upp ett liv, utbildat oss, jobbat, skaffat hus och barn. Nu vill vi också se solen gå ned tillsammans.

Barnen är såklart viktiga för Rakel och intervjun avbryts då och då av att döttrarna ringer och Rakel svarar tålmodigt på olika praktiska frågor. ”Lars är uppe i Umeå och regisserar, så jag måste svara.”

Kan vara jättesträng och barnslig

Men eftersom Rakel gör ännu en stor mammaroll i C Mores och Felix Herngrens ”Vuxna människor” – där hon spelar en extremt curlande mamma som fortfarande fyller på kylskåpet hos sin utflyttade son – måste man ju ändå fråga: hur är du som mamma?

– Jag är både och, absolut och absolut inte en curlingmamma, fast i olika situa­tioner. Men jag ställer ganska höga krav på mina barn i allt, på läxorna i skolan, ordning på rummen, att inte sitta med TikTok på telefonen dygnet runt.  

– Jag kan vara jättesträng, men samtidigt jättebarnslig. Jag är nog lite ­dubbel.  

På frågan om vem hon är mest lik av sina föräldrar, funderar Rakel en stund.

– Hm, det är nog en blandning. På sätt och vis är jag nog mest lik min pappa. Samtidigt kan jag se mycket av mig själv i mamma, men ”mamma” ser jag tydligare i mig själv sen jag själv blev förälder.

Rakel bodde bara hos mamma Dorotea som barn.

– Men i tonåren blev jag och pappa tajta. Tyvärr gick han bort, bara 61 år, men vi hann med mycket ändå.

Det blev ingen omplantering i ett annat yrke för Rakel. Istället fungerade manusskrivandet med ”Limbo” som dörren till den förändring som Rakel längtade efter. Efter mötet med Mårten började hon skriva ner historien nästan som i ett rus. Hon talade med flera av de inblandade i barndomens olycka och inte minst fick hon ett godkännande av Mårten och hans familj.

– Det fanns ingen tvekan hos Mårten att tacka ja. 

Olyckan har påverkat

Under arbetet med manuset förstod hon att olyckan påverkat henne mer än hon kanske hade trott.

– Som att jag inte tycker om att köra bil för fort eller när det är dålig sikt, och jag skulle såklart aldrig sätta mig i en bil utan bälte. 

– Jag kan förstås oroa mig över barnen också. De där åren i tonåren som jag brukar kalla ”odödlighetsåldern”, när man tror att inget kan hända en. ­De är snart där.

Det är ju också ett ironiskt faktum att det ofta behövs något hemskt, för att man ska uppskatta det man har.

– Jag försöker att ge tillvaron lite perspektiv och inte stirra mig blind på oviktiga saker.  

– Men ärligt talat är jag nog lika dålig på det som de flesta av oss.