Moa Herngren: “Jag lever i en egen bonusfamilj”

Läskigt och kul. Det är det som avgör. Då kör hon, hoppar fast hon är livrädd. Moa Herngren är doldiskändisen som i höst åkt runt på syskonroadtrip med sin bror Felix i TV 4:s tv-serie Herngrens husbil och skriver avsnitt till säsong 6 av TV 4-serien Solsidan (som storebror Måns tidigare också jobbat med). Nu startar tredje säsongen av succéserien Bonusfamiljen, den hon skrivit och skapat tillsammans med Felix, hans fru Clara och Ditta Bongenhielm. 

– Jag hade aldrig skrivit tv-manus tidigare, men Felix peppade mig att våga. Jag har alltid litat på honom. Så, det var bara att köra. Det var läskigt och kul. 

Ribbstolar i barndomshemmet

Moa Herngren sitter uppkrupen på sin mörkbruna divan i skrivarrummet på Skeppsholmen i Stockholm, i kritstrecksrandiga byxor, och blå blus. Vid fönstret står ett litet vitt, äkta shabbychic skrivbord, arvegods från farmor och farfar, hon varvar mellan det och divanen. Bredvid divanen står ett mörkbrunt bord med ljusstakar, teburkar och foton. Mysigt. 

– Atmosfären är viktig. Fast jag är ganska dålig på att städa, har alltid haft det stökigt. När jag var liten sa min mormor att det såg ut som en elvisp röjt på mitt rum.

Barndomshemmet på Östermalm där hon växte upp. Barnen och kreativiteten stod i centrum, på väggarna hängde ribbstolar, på parkettgolvet fick man åka rullskridskor. Pappa var nyutexaminerad barnläkare, mamma hemma och pluggade till jurist fram tills Moa fyllde tio år. 

– Vi hade det bra men inte så mycket leksaker, våra föräldrar var pacifister så de blev väldigt provocerade när vi täljde gevär och lekte krigslekar. 

På somrarna var det bullerbyidyll på sommarstället på Marsön i Småland, syskonen åkte kana på plywoodskivor på branta berg, Måns och Felix byggde en­armade banditer av bananlådor. En gång i veckan kom bokbåten, Moa stod på bryggan och väntade. 

– Det har alltid varit högtidligt för mig med böcker, min farfar var bokhandlare på Östermalm och kvällen innan jul fick vi gå dit och välja var sin bok. Vår mamma läste alltid och länge högt för oss. 

Tre syskon, tre kreativa kändisar. Store­bror Måns slog igenom redan på 80-talet, då var han 18, Moa 14. 

– I början var det kul, men sedan blev jag trött på all uppmärksamhet och att en del kompisar alltid ville hänga hemma hos oss för att få en glimt av Måns. 

Själv kände hon ett behov av att få göra sin egen grej. Felix och Måns stod framför kameran. Men Moa skrev i dagboken: “jag vill se mitt namn på en bok”. I tonåren skrev hon dikter, blev refuserad. 

– Jag, i min tonårssäkerhet, var över­tygad om att jag skulle bli geniförklarad. Refuseringen tog hårt. 

Det var lite tufft där i tonåren, Moa var skoltrött, hoppade av tvåan på gymnasiet, jobbade på kafé, städade. Så började hon jobba som assistent på ett filmarkiv vilket gav ingångar till tv-branschen, och i början på 90-talet började hon arbeta på TV 3 i London. 

Men skrivandet fortsatte hon med, på kvällarna. Hon ler, är så glad att hon faktiskt förverkligat sin barndomsdröm, det är elva år, och åtta böcker, sedan nu som hon debuterade. Sedan två år tillbaka är hon författare på heltid (sa upp sig från ett välbetalt jobb som utvecklingschef på ett tv-bolag). Åker ut hit till skrivarlyan. Skeppsholmen är magisk, säger hon, när hon tar båten hit är det som om hon lämnar resten av livet, staden utanför. 

– Jag får lugn och ro och kan helt gå in i mitt skrivande. När jag skriver mina romaner är jag tyst, helt innesluten i min egen värld. 

Pratar gör hon desto mer när hon skriver manus, till Bonusfamiljen, till Sol­sidan, eller, nja, snarare viskar hon, väggarna på skrivarstugan är papperstunna, bakom dem sitter andra författare i behov av tystnad. 

– Haha, ja, jag sitter här och viskar ­repliker och viftar med händerna, det ser förmodligen inte klokt ut. Men det är enda sättet att få replikerna talbara.

Lätt att jobba med syskonen

Det tog tre år från idé till att Bonusfamiljen var inspelad och klar, och då hade Moa, brorsan Felix och hans fru Clara pratat och pratat i timmar, dagar och månader för att utveckla grundidén. 

– Det är klart att vi grävt mycket i våra egna liv eftersom vi alla lever i ­bonusfamilj. Manusarbetet var verkligen utvecklande på många sätt, nästan lite som gruppterapi. Ofta börjar man prata om något som hänt och så spinner man vidare, spånar fram scener, säger Moa.

Felix regisserade första säsongen, och nu har storebror Måns regisserat tredje. 

– Det är lite nytt att Måns och jag jobbar ihop. Det har varit roligt, det är lätt att jobba med sina syskon, de vet precis hur jag tänker och vice versa. Men förutsättningen för att vi syskon ska kunna jobba ihop är att vi tar på oss professionella ­roller, att gegga ner sig i syskonrollerna hade aldrig gått. 

Passionen blev kaos

Stor hjälp av sina syskon hade hon också under en tuff period av sitt liv, den period som mynnade ut i debutromanen 2007, Allt är bara bra, tack. En berättelse om en passion som slutade i kaos. Moa träffade kärleken i Paris 1994, Moa hade åkt för att förverkliga sin barndomsdröm, hon gick på kaféer, skrev och blev förälskad. Moa blev med barn på en gång.

– Det var lite så där “Oj, vad hände”. När man pratar om det, det är bara så ­cheesy. Paris, författardrömmar, och såklart jag blev kär i en konstnär, det är lite för mycket.

De flyttade till Stockholm. Moa packade ner författarplanerna, jobbade inom tv-branschen, födde Max och insåg att hon inte kunde leva med Max pappa. 

– Max pappa var psykiskt sjuk och hade mått dåligt länge. Jag försökte hjälpa men när det övergick i våld mot mig, när jag hade sett vad han var kapabel till, blev jag livrädd. 

Moa flydde med sin son efter ett drygt år. 

– Jag var väldigt rädd flera år efter det, såg mig alltid över axeln när jag var ute och gick. Mina bröder ställde upp för mig, stöttade mig. De har alltid varit dem som jag ringt när livet varit tufft. De lyssnar och säger kloka saker.

Max pappa flyttade till Sydamerika. Moa var 27 år gammal, ensamstående, livet var tufft och handlade mest om att hålla huvudet ovanför vattenytan. 

Några år senare fick Moa ett erbjudande som öppnade nya dörrar, headhuntad till chefredaktör på modemagasinet Elle. Hon som aldrig satt sin fot inom vare sig journalistik eller modebranschen. Så klart sa hon ja. Det verkade “läskigt och kul”,

– Jag hade ingen aning vad man gjorde på en redaktion. Nu fattar jag inte hur jag vågade.

Väl på plats insåg hon att skrivande inte var den stora delen av jobbet, hon blev avundsjuk på frilansjournalisterna. Efter drygt ett år sa hon upp sig.

– Det var verkligen läskigt att som ensamstående mamma lämna ett välbetalt jobb men jag ville ge skrivandet en chans. 

Hon började skriva artiklar, bland annat för tidningen Mama, så småningom blev hon ombedd att vara med i antologin Uppdrag familj. Förläggaren Åsa Selling läste Moas kapitel, bjöd henne på lunch, sa att hennes text hade litterära kvaliteter.

– Hon undrade om jag någon gång funderat på att skriva en roman, och det hade jag ju. Jag minns att jag ringde mamma efter lunchen. Det var ett sådant där ögonblick man aldrig glömmer.

 Sedan skrev hon, så fort hon fick en stund över.  

Alla känslorna och händelserna kring uppbrottet med Max pappa flöt ut genom fingrarna. 2007 låg den där, debutromanen Allt är bara bra, tack. Författardrömmen var uppfylld, värre var det med drömmen om en familj, Moa kände sig halv, ville att det skulle var som när hon var liten, en kärnfamilj med stark känsla av gemenskap. Så, 2009 träffar hon Tomas. De flyttar ihop, och Moa kände att nu, nu skulle livet bli som hon tänkt sig. 

– Jag hade ju varit ensamstående i många år, man står där ensam med allt, utvecklingssamtal, luciafirande, födelsedagar och ansvar för hela försörjningen. Nu ville jag liksom att Tomas skulle rida in som någon riddare på vit springare och rädda mig. 

De flyttade ihop, Tomas med sina tre barn, Moa med sin Max. 

– Precis som många andra hade vi ett första smekår, allt flöt på. Sedan började det skava. Jag satt där vid middagsbordet som en heltidsanställd diplomat och försökte få Tomas och Max att bli vänner, du vet “Max, har du hört vad som hände för intressant på Tomas jobb?” och “Tomas, hörde du vilket roligt spel Max provade?”

Det tog så mycket energi. Så fort hon kom hem kände hon av den tryckta stämningen, fick ont i magen. Efter fyra år bestämde de sig för att bli särbor. 

– Det var det bästa vi kunde göra. Det blev inte lika krampaktigt. När jag slutade försöka få ihop allt och alla fick Tomas och Max utrymme att bygga relation.

Erfarenheterna skjutsade hon in i sin faktabok Fältguide för bonusfamiljen och i tv-serien Bonusfamiljen. Hon pratar om flocken, gillar ordet.

– Jag ser bonusfamiljen som en flock, alla behöver inte alltid gilla varandra men vi behöver varandra. Man kan bråka, det är okej, vi hör ihop oavsett, flocken är ens gäng. 

“Förnedrings-tv på topp”

Hon sitter alldeles stilla på sin divan, talar i ett enda flöde. Säger att hon alltid strävat efter att ha det lugnt i hemmalivet. Att hon är känslig, mycket känslor som ska hanteras och analyseras. Samtidigt älskar hon utmaningar, på jobbet, eller att testa sina egna fysiska gränser, som när hon var runt fyrtio och testade military training. Helt otränad kastade hon sig in i ett stenhårt pass på 90 minuter. 

– Jag sprang tills jag spydde, och grät. Det var det värsta jag varit med om. Men på slutet av det där passet hör jag mig själv utstöta ett gutturalt ljud, hiva upp en 80 kilo tung man på ryggen och springa förbi alla andra. Jag blev så sjukt taggad. Efteråt kände jag att den där adrenalinkicken måste jag få igen. 

Hon gick all in, tränade tre dagar i veckan, drog igång med löpning. Ultramaraton (det lät läskigt och kul!), Moa sprang 8 mil på en 400 meters bana.

– Hela grejen med maraton är att upptäcka att man har saker i sig man inte trodde var möjliga. Jag gillar att utsätta mig! 

Den senaste grejen var det där med att synas, att ställa sig framför kameran, det hennes bröder alltid gjort med lätthet. Nu tyckte Felix att Moa skulle göra tv med honom, i Herngrens husbil, åka runt och hälsa på andra kändissyskon, prata syskonbråk med Pernilla och Linus Wahlgren, göra avancerad yoga på träbrygga med Malin Berghagen och Kristin Kaspersen.

– Haha, ja, det där var ju verkligen förnedrings-tv på topp, när Felix och jag skulle försöka göra yoga med varandra framför kamerorna. 

Hon skrattar, det har varit kul att göra nytt, igen. Och så känner hon att hon verkligen landat i livet nu, känner sig mer harmonisk, även om prestationsångesten alltid finns där. 

– Så där är det att vara lillasyster till två bröder, man känner sig alltid sist och sämst, hur mycket man än springer kommer man alltid sist, eller gör självmål i fotbollen.

I år fyller hon femtio, hon och Tomas har flyttat ihop igen, Moas Max lever vuxenliv med sambo och son. Moa trivs, älskar att få vara farmor (“det är jag först med, varken Felix eller Måns har barnbarn!”). 

– Nu när det känns jättebra tänker jag att då kommer det väl någon skit, jag är en person som alltid oroar mig för grejer. Jag vill ha det lugnt. 

Och, så ler hon där på divanen.

– Lugnt på hemmafronten alltså. Annars är jag sugen på någon ny utmaning. Vi får väl se vad det blir nästa gång. 

Moas bästa tips för dig som lever i bonusfamilj

En bonusfamilj är inte en kärnfamilj. Dra ner förväntningarna och drömmarna, alla älskar inte varandra och det är okej.

Kommunicera och kompromissa. Du kan inte längre bestämma när du ska ha semester eller när du har barnen. Det brukar löna sig att vara schyst och bjussig istället för att kriga.

Acceptans och tålamod, det tar tid för relationer i bonusfamiljer att läka och utvecklas, räkna med fem år innan bonusfamiljen landat.