Louise Hoffsten måste vara en av de mest okonstlade och tillmötesgående svenska celebriteter man kan ha med att göra. Med ett till synes outsinligt tålamod följer hon fotografens precisa instruktioner och ändrar sittställning och ansiktsuttryck efter hans önskemål.
Entusiastiskt berömmer hon min blåa blus, vilket leder in oss på ett samtal om kläder som är ett stort intresse för Louise. Hennes egen garderob domineras av svarta och blåa plagg.
Till den outfitkrävande inspelningen av Så mycket bättre behövde dock inte Louise själv leta fram plagg att mixa och matcha. Två svenska klädmärken sponsrade henne med olika uppsättningar kläder som perfekt ringade in hennes rockiga stil.
Önskade bli tillfrågad
Det är just med anledning av Så mycket bättre som vi ses. Det var första gången Louise blev tillfrågad om att medverka i programmet – även om det är lätt att tro att hon redan har fått frågan ett par gånger.
– Jag har suttit hemma och sett tidigare säsonger av Så mycket bättre och önskat att jag någon gång själv skulle få frågan. När förfrågan väl kom var jag ändå tvungen att tänka efter. Skulle jag orka vara med? Jag visste ju att inspelningstempot är högt och att det skulle krävas väldigt mycket av mig, förklarar hon.
Men efter några tankerundor vände tvivlet till tillförsikt.
– Å, vad roligt det ska bli, tänkte jag. Möjligheten få träffa och jobba ihop med nya människor var det som främst lockade mig. Jag visste inte så mycket om de andra artisterna, vilket också kändes kittlande och spännande. Den som jag kände till bäst var Eric Gadd. Han är en idol för mig.
När Louise väl tackat ja kom prestationsångesten smygande.
– Att framföra andras låtar inför artisterna själva är det jävligaste man kan utsätta sig för. Det var pirrigt och lite läskigt att tolka de andra deltagarnas låtar, men jag kände samtidigt ett väldigt stöd från resten av gruppen. Det fascinerade mig hur fullständigt olika vi är, både musikaliskt och personlighetsmässigt. Så här i efterhand är jag jätteglad över att jag tackade ja. Under den en och en halv vecka som vi spelade in programmet på Gotland befann jag mig i ett konstant euforiskt rus.
Sjukdomen påverkade inspelningen
Stress och sömnbrist är farliga bovar i Louises vardag. Hennes ms-sjukdom kräver ett lugnt tempo och fasta rutiner. Inspelningen av Så mycket bättre fick därför delvis anpassas efter hennes förutsättningar.
– Jag fick dispens från vissa aktiviteter. Och så bad jag om att få ett eget rum där jag kunde gå undan och vila. Eftersom jag är tvungen att spara på min energi var jag inte heller uppe och partajade om nätterna som somliga andra. Jag hade en medsyster i Charlotte Perrelli som också gick och la sig tidigt eftersom hon var gravid, konstaterar hon med ett leende.
Det senaste året i Louises liv har hon sett ett liv födas och ett annat liv släckas. Under sommaren blev bonusdottern Cornelia mamma för första gången, och i februari dog Louises mamma Marianne vid 84 års ålder.
Rycker in som volontär
Om ep:n Jazz for funerals (Jazz för begravningar) som Louise i somras gav ut i samarbete med trumpetaren Jonas Lindeborg har någon koppling till mammans död kan hon inte riktigt svara på. Att föräldrarnas frånfälle – pappa Gunnar dog 2010 – har påverkat henne starkt råder det däremot ingen tvekan om.
– Nu börjar jag gråta, säger hon urskuldande och torkar tårarna som kommer rinnande under de svarta solglasögonen. Mina syskon och jag brukar prata om det faktum att vi numera är föräldralösa. Det är jättejobbigt att bli påmind om att man själv står näst på tur. Det går inte en dag utan att jag tänker på mamma och pappa. Jag saknar dem båda väldigt mycket, det var ju de som var själva ljuset. Nu när de är borta känns det så tomt varje gång jag kommer tillbaka till min barndomsstad Linköping.
Sedan en tid tillbaka rycker Louise då och då in som volontär på ett äldreboende.
– Det började med att en god vän till mig som jobbar på hemmet ville anordna en snapsviseafton för gamlingarna. Hon undrade om jag kunde komma dit och sjunga nubbevisor med dem. Jag tycker det är så härligt att träffa äldre människor att jag har fortsatt att besöka dem emellanåt. På något vis har det nog varit lite av en tröst i sorgen efter mamma. Hon var också på ett hem på slutet. Fast det var jättefint där vantrivdes hon något kopiöst. Därför känns det som att jag gör volontärarbetet lite för hennes skull också.
Vaggades till ro av nubbevisor
Mamma Marianne jobbade med mode i hela sitt liv. Klädintresset har Louise ärvt från henne. Det var också Marianne som smittade familjens minsting med sin sprudlande sångglädje. Men det var inga sedesamma barnvisor som vaggade Louise till ro på kvällarna. Istället somnade hon till mammans rika repertoar av nubbevisor. Med tiden blandades snapsvisorna ut med jazz och blues. Då Louise som 19-åring gjorde tv-debut i Café Norrköping, ackompanjerad på piano av sin stolta pappa och tillika den kända orkesterledaren Gunnar Hoffsten, sjöng hon bland annat en svensk version av faderns jazzörhänge I confess som spelats in av de amerikanska storstjärnorna Perry Como och Sarah Vaughan. Året efter blev hon sångerska i bluesrockgruppen Sky High, för att ett år senare lämna bandet och spela in soloalbumet Genom eld och vatten.
– Att jag lyckade slå igenom som artist hade mycket med tajming att göra. Just då var det inte så många tjejer som höll på med den typen av musik som intresserade mig. I det här myllret av talanger som finns idag skulle jag inte ha haft en chans, påstår Louise.
Några år efter det stora genombrottet med albumet Rhythm & blonde började Louise känna av yrsel och domningar. Det som hon till en början trodde var efterverkningar av en uppslitande skilsmässa visade sig i själva verket ha sitt ursprung i den neurologiska sjukdomen multipel skleros, ms. Driven av en grundmurad envishet ångade Louise under många år på som om sjukdomen inte existerade. Inkräktaren i hennes kropp skulle inte få diktera hennes karriär. Samtidigt började marknadskrafterna alltmer ta över musikbranschen. Louise kände en stigande olust över att de ekonomiska intressena sattes i första rummet. År 2013 förverkligade hon en dröm om att spela in ett album med Elvistolkningar i Memphis. I samband med skivsläppet var det meningen att hon skulle ha premiär på en storslagen krogshow på Tyrol, regisserad av maken Dan. Men över Louises huvud fattades beslut som grusade alla hennes planer. Albumreleasen sköts fram ett helt halvår och krogshowen krymptes till en enda konsert. Besvikelsen och maktlösheten tärde på Louise till den grad att hon till slut hamnade på sjukhus, utmattad till både kropp och själ.
– Vid den tiden hade jag fortfarande inte kommit till riktig acceptans om min sjukdom. Räddningen var att min läkare uppmanade mig att tänka om. Jag kom till insikt om att det inte fungerade att fortsätta i samma hjulspår. Kroppen hade förändrats av ålder och sjukdom. Jag var tvungen att ta makten över mitt eget liv och hitta ett sätt att hantera min situation. Att börja prioritera sådant som främjar min hälsa och välmående. Om det sedan blev på bekostnad av min karriär var det ett pris som jag var tvungen att betala.
Bröt skivkontraktet
Första steget var att bryta kontraktet med skivbolagsjätten hon tillhörde. Sedan dess har Louise samarbetat med mindre independentbolag som visserligen inte har samma resurser som storbolagen, men i gengäld kan erbjuda högre inflytande och större frihet. I samband med karriärskiftet började hon botanisera i Svenskt visarkivs digra samlingar.
– Jag träffade forskare som visade mig texter skrivna av människor som under 1900-talets början levde i olika former av utanförskap. Om man drabbades av någon allvarlig sjukdom på den tiden fanns det inte mycket hjälp att tillgå. Texterna blev ett slags tröst för mig. Jag kände stor tacksamhet över att jag lever i 2000-talets Sverige och får ta del av forskningens framsteg. Under mina år med ms har jag fått hjälp av så många fina, duktiga människor inom den svenska sjukvården. För mig är de stjärnorna i vårt samhälle.
Mötet med texterna resulterade i albumet Röster ur mörkret som Louise släppte förra hösten. Musiken kommer alltid att vara en viktig hörnsten i hennes liv. En annan betydelsefull komponent är rehabgruppen med andra ms-drabbade kvinnor som hon träffar minst två gånger i veckan.
– Jag känner att jag inte vill vara utan den eftersom jag har fått väldigt bra vänner där. Vi hjälper och stöttar varandra, men framför allt har vi jävligt roligt ihop. Att vara en del av den gemenskapen är en skön kontrast till artistvärlden. Nöjesbranschen är på många sätt förljugen, vilket än mer får mig att uppskatta den verklighet jag möter i min rehabgrupp. Jag har accepterat att det här kommer att vara en del av mitt liv i fortsättningen.
Var rädd för att skaffa barn
Länge såg Louise ms och föräldraskap som något oförenligt. När hon träffade maken Dan gick hon i terapi för att komma över sin stora barnlängtan. Det krävdes lång och tålmodig övertalning från Dan innan hon vågade försöka bli gravid.
– Gudskelov att jag fick min fina son. Att vara tonårsmamma är tufft och underbart på samma gång. Jag är glad över att Adrian har hittat sin passion i livet. Han håller på med klättring och tävlar också i sporten. Jag önskar att jag kunde klättra tillsammans med honom, men jag får nöja mig med att sitta vid sidan om och titta på när han coachar sin pappa istället. Ända sedan Adrian var liten har jag känt mig begränsad i mammarollen på grund av att jag inte kan vara lika aktiv som de flesta andra föräldrar, men vi lyckas ändå hitta roliga saker att göra ihop hela familjen – som att åka på resor.
Jag undrar om det finns några tillfällen då Louise helt kan koppla bort den objudna gästen i sin kropp.
– Ja, när jag simmar. Och i lyckliga ögonblick då jag får sjunga och spela. Men det är mer sällan nu än tidigare som jag inte tänker på min ms, eftersom det undan för undan dyker upp nya hinder som måste överbryggas. Då får man ta till de redskap som finns till hands. Eftersom jag har problem med balansen föredrar jag till exempel att sitta på en stol och sjunga. Det gör att jag kan lägga allt fokus på sången och njuta av framträdandet.
Kan inte skriva för hand
Sjukdomen har aldrig slagit sig på sångrösten. Däremot kan Louise inte längre skriva ner låttexter och annat för hand.
– Att händerna inte fungerar är det som grämer mig mest. Det är en stor sorg och frustration, men jag har bestämt mig för att jag inte tänker vara deppig för det. Jag vill fokusera på det ljusa i livet.
Över två decennier med en progressiv sjukdom i släptåg har gjort Louise till något av en problemlösningarnas mästarinna. Exempelvis har hennes tilltagande oförmåga att handskas med köksredskap utmynnat i en helt ny umgängesform.
– Jag komponerar en meny och köper hem matvaror, och sedan sätter jag gästerna i arbete. Det är skitkul att laga middagen tillsammans, utbrister hon förtjust.
Innan vi skiljs åt lämnar Louise mig med några sista visdomsord.
– Vissa saker kan man inte påverka, men hur man förhåller sig till dem är helt och hållet upp till en själv.
