Anders Bagge: “Idol räddade mitt liv”

Det är med vissa farhågor i bagaget som jag beger mig till Färingsö för att träffa Anders Bagge. Inte för att jag är rädd för att han inte ska leva upp till den nallebjörnsgoa, okonstlade tv-person som jag sett bakom jurybordet i Idol. Men i sin nyutkomna självbiografi skriver Anders att han har svårare att prata inför en eller två personer än inför ett helt konferensrum med folk. På grund av sin adhd är han så rastlös att han inte klarar mer än en kort stunds stillasittande samtal innan han måste ta en paus. Det rimmar illa med den kommande intervjusituationen. 

När jag och fotografen anländer till Anders Bagges pampiga villa bromsar en pickup in på uppfarten. Ut ur bilen kliver Anders med en hög matkassar och en orangefärgad bukett med rosor till hust­run Johanna.

– Jag älskar att ge min kära fru blommor. Det har gått så långt att Johanna kallar mig för Mr Holland, berättar han och sätter buketten i vatten inne i köket.

Vid köksbordet försöker Anders lugna ner sin stressade andhämtning med hjälp av kaffe och snus. Dagen har som de flesta andra dagar varit hektisk och inrutad. Faktum är att den inleddes på sämsta möjliga sätt – med en lindrigare panikångestattack.

– I morse när jag och Johanna var på väg till Nyhetsmorgon för att prata om vår realityserie Cirkus Bagge hamnade vi i en bilkö vid Brommaplan. Jag kände: Nej, jag klarar inte av det här. Istället för att vänta ut kön svängde jag av åt ett annat håll och körde småvägar. När bilen började rulla igen gick ångesten över. Jag ogillar att känna mig inträngd, det måste finnas en utväg, förklarar Anders.

Första gången panikångesten gav sig till känna var när Anders som 16-åring stod på gymnasieaulans scen i sin första talangtävling med sitt dåvarande band Steely Mahogny. 

– Det tryckte till över bröstet och kändes som att livet rann ur mig. Jag blev högröd i ansiktet och trodde att jag höll på att få en hjärtinfarkt. Vad som egentligen hade hänt var jag för ung för att fatta.

Trots Anders skräckupplevelse på scenen vann hans band tävlingen. Ångestattacken förmådde inte släcka den unga musiktalangens framtidsvisioner. 

Jobbade med världsstjärnor

Allt hade börjat med lekfullt musicerande hemma i villan i Sollentuna. Anders pappa Sven-Olof var trumpetare, låtskrivare och förläggare på det anrika skivbolaget Metronome. Mamma Lisbeth jobbade förvisso på Televerket men hade även hon ett stort musikintresse och sjöng i sin makes band. Redan innan sin ettårsdag stod Anders på tå vid familjens piano och plinkade fascinerat på tangenterna. I högstadiet började han skriva musik med en kompis. Tillsammans med musikproducenten och den forna Idol-jurymedlemmen Peter Swartling och sångerskan Meja startade han så småningom bandet Legacy of Sound som gav ut två album och fick en internationell hit. 

Anders trivdes dock bäst i strålkastarljusets periferi. Det som gav honom tillfredsställelse var att skriva och producera musik. Han gjorde om källaren i det nyinköpta huset i Täby till studio och startade produktionsbolaget Murlyn ­Music. En 60-talsinspirerad skiva med dåvarande frun Laila Bagge som sångerska tog honom ut i världen. De amerikanska skivbolagsbossarna fick upp ögonen för Anders musikaliska hantverksskicklighet. Snart fick han i uppdrag att jobba med världsstjärnor som Céline Dion, Janet Jackson, Jennifer Lopez och Britney Spears. Men det fanns ett smolk i glädjebägaren. De många och långa flygresorna över ­Atlanten var en mardröm för Anders. Han fruktade att hans starka flygrädsla skulle utlösa panikångestattacker ombord på flygplanen.

– Många gånger fick Laila flyga med mig dit och lämna av mig där, för att sedan komma tillbaka och flyga med mig hem. Det var en förutsättning för att jag skulle fixa flygresorna utan att få panikångest. Det allra jobbigaste i det hela var att jag kände mig så ynklig och omanlig som inte klarade av att flyga på egen hand.

Isolerade sig hemma

Stress och arbetsnarkomani förvärrade problemen. Anders isolerade sig mer och mer hemma i villan. Till slut vågade han inte ens gå ut och hämta posten. Medicinering med serotonin i kombination med KBT-övningar i egen regi blev vägen ut ur isoleringen. 

– Du kommer att skratta när jag berättar vilken typ av övningar det var jag gjorde. En gång fick jag världens panikattack när jag stod i kassan på Ica i Täby, varpå jag lämnade vagnen med alla matvaror och gick hem. Därefter kunde jag inte gå och handla på lång tid. Men när jag fick rätt dosering på serotoninet började jag stegvis träna mig själv. Första gången jag var tillbaka på Ica köpte jag en snusdosa över disk och inget mer. Bara att klara av det kändes stort.

Det är svårt att begripa hur en person som betraktat att handla mat som en utmaning kan utsätta sig för ett direktsänt tv-program med miljonpublik. Men Anders menar att Idol räddade hans liv. När han fick förfrågan om att bli ny juryordförande i programmet befann han sig åter i en mörk period. Efter att han uppnått sin största yrkesmässiga dröm, att få samarbeta med Madonna, uppstod en känslomässig tomhet. Anders mådde katastrofdåligt, brottades med självmordstankar, självmedicinerade med alkohol och misskötte både jobb och privatliv.
I sin bok säger han: “När jag rasat så långt som det över huvud taget var möjligt att komma dök Idol upp i mitt liv och sakta men säkert började jag hitta tillbaka till glädjen i livet igen.” Men även om Idol blev Anders räddning var programmet också den mest skräckinjagande KBT-övning han kunde ge sig själv.

– För att klara av den första säsongen hade jag en hink med is under jurybordet som jag la handlederna på tills de blev helt blåa. Det lugnade mina nerver att fokusera på kylan mot handlederna. Idag har jag inte längre något behov av det. Jag har lärt mig ett annat trick: att bara tänka på min mamma eller Johanna som sitter i publiken och intala mig att det inte finns några andra än dem där. Om jag skulle börja reflektera över att jag är i centrum för så många människors blickar skulle jag nog ramla ihop. Jag måste låtsas som om jag befinner mig någon ­annanstans.

Stödet i kulisserna

De första säsongerna av Idol var det ­Anders dåvarande livskamrat, den engelska bulldoggen Esther, som fanns som stöd
i kulisserna och hjälpte honom igenom de påfrestande direktsändningarna.

– Esther kände alltid av min sinnesstämning. Om jag var glad var hon också glad, om jag var ledsen tröstade hon mig, om jag var trött sov hon med mig, och om någon var dum skyddade hon mig. Min psykiska hälsa har varit otroligt behjälpt av att jag haft djur omkring mig. När jag har mått dåligt har jag dragit mig undan socialt umgänge. De enda som fått vara med mig då är mina hundar. Vetskapen om att jag varit behövd av dem har fått mig att kämpa vidare.

Såväl i sin självbiografi som under vårt samtal återkommer Anders ofta till att han inte har några barn. Viljan att bli pappa har funnits i många år, men trots att han levt i flera långa relationer har hans önskan aldrig uppfyllts. 

– Visst har det funnits en sorg över det, men idag har jag accepterat min barnlöshet. Det var värre när jag var yngre. Alla kan nog förstå hur det känns när man har tio nära barndomsvänner som man umgås med och alla de andra bildar familj. Jag är den enda av oss som inte kan få barn, som aldrig får vara med om första skoldagen, ha någon att vara orolig för ­eller dricka bärs med när de blir äldre. 

Har du någon gång övervägt adoption?

– Ja, många, många gånger. Men då ska det ju också finnas en riktigt stark kärnfamilj i botten. Det har jag nu. Problemet är bara att jag är 50 och Johanna 47. Vi är för gamla för att få adoptera. Men man ska aldrig säga aldrig. Hoppet om ett barn är inte helt utsläckt, säger Anders och blinkar pillemariskt.

Han understryker att han är tacksam över att hans liv inte har varit linjärt utan innehållit såväl de djupaste av dalar som de högsta av toppar.

– Hur kul vore det att köra motocross utan gupp? Om jag bara hade haft toppar i mitt liv vete tusan hur det hade gått. Jag tjänade alldeles för mycket pengar i alldeles för ung ålder med följden att jag tappade kontrollen över min ekonomi. Idag värdesätter jag pengar på ett helt annat sätt. Inför större inköp sitter jag och jämför priser som alla andra. Det känns faktiskt skönt.

År 2013 uppdagades det att Anders dåvarande ekonomiska rådgivare hade förskingrat merparten av alla pengar som Anders tjänat ihop under sin karriär.

– Det där vill jag egentligen inte prata om. Mannen ifråga var nästan som en pappa för mig, konstaterar Anders med en besvärad suck. Jag är fortfarande sådan att jag utgår från att människor är hederliga. Jag går in i affärssamarbeten i tron att det inte finns något lurt bakom, men självklart har jag blivit mer lyhörd efter det som hände. Numera har jag en skarp manager som jag alltid tillfrågar innan jag gör affärer. 

Nu för tiden investerar Anders mestadels i privata inköp.

– Prylar är en passion för mig. Jag sparar på saker som andra kanske tycker är obetydliga. Att säga att jag har en uppsjö av prylar är en underdrift, i mitt fall är det ett upphav.

När vi senare går ner till annexet där Anders har sin studio inser jag att han inte överdrivit. I de generösa utrymmena vadar vi fram genom drivor av kasserade instrument och tekniska mojänger. Värdefulla rariteter och obrukbara tingestar av enbart affektionsvärde i en salig röra. Där nere finns också Anders “man cave” dit han ibland drar sig undan för att lugna ner kaoset i sitt huvud med tv-spel. Efter en gedigen utredning fick han för några år sedan diagnosen adhd.

– Det var en lättnad för mig. Jag fick svar på varför jag alltid har haft en ständig oro i kroppen. Den bästa tiden på dygnet att prata med mig är på morgonen då jag fortfarande kan tänka klart. På kvällen startas mängder av “torktumlare” i min hjärna som jag har svårt att kunna stänga av. Att jag ältar sönder saker har varit en besvärlig del i mitt liv.

Har försummat sina nära 

Jag kan konstatera att mina farhågor inför intervjun inte har besannats. Med undantag för några korta avstickare till köket har Anders fogligt suttit kvar på sin stol och tålmodigt svarat på mina frågor. Han är noga med att poängtera att adhd:n inte enbart har varit en belastning för honom utan att den också är en superkraft. Det är bokstavskombinationen han har att tacka för sin idérikedom och kreativitet. Oredan i huvudet och den hektiska livsföringen har dock fått till följd att han emellanåt försummat de viktigaste personerna i sitt liv. Den han tycker sig ha svikit mest är systerdottern Linda som sex år gammal blev faderlös och sju månader ­senare även miste sin morfar. I en karusell på Gröna Lund lovade Anders Linda att bli en fadersgestalt i hennes liv. Men livet och karriären kom emellan och han misslyckades med att leva upp till sitt löfte.

– Jag måste medge att karriären gjorde mig lite självupptagen. Linda har hela tiden funnits i mina tankar. Genom min mamma höll jag mig uppdaterad om hur hon mådde och vad hon gjorde. Felet var att jag inte själv lyfte telefonen och ringde henne.

Det dröjde tills Linda, som idag är 23 år, blev vuxen innan Anders förstod hur djupt han sårat henne.

– Linda skickade mig en text där hon förklarade hur hon kände. “Om inte du vill ser jag ingen anledning till varför vi ska ha kontakt”, skrev hon. Det fick mig att fälla tårar. Jag kände mig så träffad av hennes ord, de blev en väckarklocka för mig. Att bryta med Linda var inte alls vad jag ville. Tack vare hennes uppriktighet har vi kunnat återuppta kontakten på ett jättefint sätt.

I fortsättningen vill Anders använda sitt kändisskap till att göra gott.

– När jag blev känd fick jag rådet att inte vara för öppen utan behålla vissa saker för mig själv. Men nej, det är lika bra att jag säger som det är så att folk slipper spekulera, kom jag fram till. Från första stund som jag gick ut och berättade om min panikångest och adhd har det tagits emot med varm hand. Tacksamheten jag mött har gett mig en kick att vilja prata vidare om det jag gått igenom och öppna mig lite till. Viljan att göra skillnad för andra individer är min största drivkraft.

3 x betydelsefulla artistsamarbeten

1 När jag i 20-årsåldern fick producera den nystartade svenska duon So What, det första artistsamarbetet där det hände någonting. Fyra av albumets låtar hamnade på Trackslistan och jag fick mitt första genombrott som producent.

2 I slutet av 1980-talet producerade jag popduon Millas Mirakels andra album. Albumet blev ingen stor framgång, men jag tyckte väldigt mycket om medlemmarna som människor. Det var en sådan härlig stämning i studion.

3 År 2007 träffade jag och Robert Wells ­Céline Dion i Las Vegas. Céline skulle spela in vår låt A song for you med mig som producent. Hon bad mig att sjunga låten för henne eftersom hon ville lära sig min frasering. Det kändes jättemärkligt att vara sånglärare åt Céline Dion som var en sådan otroligt stor idol för mig.