– Nejmen, du har ju inte förstått någonting.
Jonas Gardell tittar bort, ner på kanelbullen jag precis köpt till honom, och så på mig igen, möter min blick. Lite argt, eller irriterat.
– Det finns ingen verklighet, problemet med att tro att det finns en verklighet är att det utesluter andra verkligheter.
Vi har bara pratat några minuter. Om att Jonas var lite sen eftersom han kom på att han plockat fram smör till en paj och det skulle “bli helt smält, så jag var tvungen att åka hem igen”. Fåglarna sjunger i den paradisiskt prunkande Vitabergsparken mitt i ett soldränkt Stockholm, och sedan blir det fel. Det är boken vi pratar om, Jonas sista verk (“ja, kanske att jag skriver något mer men detta är nog det sista, my legacy”), ett 550 sidor långt epos om uppväxten. Jonas har arbetat i sex år, intervjuat släkt, syskon, klasskamrater. En naturalistisk utredning, fundering, analys om varför det blev som det blev, om barndomen, om hans älskade mamma Ingegärd, baptistdottern som slets mellan frireligiös dogmatism om hur livet ska levas och en obändig frihetslängtan.
Finns inte “en enda sanning”
Scenen som bränt sig fast i mig är den där Jonas pappa Bertil, plötsligt, vid ett torg i Enköping, med en nyss parkerad bil, en fru Gardell och fyra Gardellbarn som ska fika med kaffe, mazarin och delad läsk som de ju alltid gör, på väg till sommarvistet Koster, där de alltid spenderar sina somrar, bara går därifrån. Kvar vid bilen står familjen, villrådig, bortvald.
Jag vill veta om Jonas minns, han var ju så liten då, mest bespetsad på att få den där fikan men ändå, det måste ha lämnat starka minnesspår.
– Jag minns det, såklart, men du vet, jag kan inte skilja på fantasi och verklighet. Hela den här boken är en käftsmäll till vår samtids behov av autenticitet, tro på en enda sanning.
Jonas tystnar. Tittar bort. Dricker sitt te, earl grey.
Hur vi blir och hur vi blir till. Det är vad romanen undersöker. En scen han själv blir så berörd av att han nästan får tårar i ögonen när vi pratar är när mamma Ingegärd sitter på ett kalt skär ute i skärgården och vaggar fiskaren Georg som drunknat. Hon sitter med den döde i famnen i väntan på en båt som ska föra dem hem och sjunger psalmer.
– Jag ser det som en bild av mammas liv, hon sitter där, håller sitt förlorade liv i famnen, sätter sitt hopp till Gud. Det är också en bild över mänskligheten. Vi sitter på ett skär, hoppas på räddning.
I bokhyllan i det gardellska hemmet i Enebyberg (där Jonas växte upp med syskonen Mattias, Pelle och Stina) stod Sartres Existentialismen är en humanism inklämd mellan Barnets utveckling och Men Bibeln hade rätt. Existentialismen som beskriver människan, inte Gud, som skaparen. Att människan genom sina val skapar sig själv. Bokhyllan blir en bild av mammans universum, olika berättelser slogs om vem som skulle få höras, få bli sann.
– Berättaren som får sin publik att tro skapar en verklighet. Sanningen är den verklighet man bestämmer sig för att tro på.
“Både plattfot och homosexuell”
I sin bok är det som att Jonas Gardell en gång för alla vill punktera den enhetliga verkligheten, den som han i tre decennier, i böcker, pjäser, sånger, ståupp, filmer kretsat kring. Den om normaliteten och att inte få vara en del av den.
– På sjuttiotalet sa sjuttio procent att de aldrig ens sett en homosexuell. Det räckte med att vara plattfot för att vara utanför berättelsen. Och jag var både plattfot och homosexuell.
Jonas tar en bit av bullen, den han precis fått mig att köpa. “Jag vill ha te och absolut inte den där goda bullen”, har han sagt och pekat ut kanelbullen och jag, som läst hans bok och lärt mig gardelliska, vet att det man egentligen menar kommer ut där mellan raderna, i inandningar och utandningar. Jag köpte bullen. “Man blir tjock av dem, vet du”, säger han nöjd.
På gardelliska pratar man inte heller om besvikelser, det som gör ont, som inte platsar i paradiset. Som att en pappa Bertil (i någons verklighet) lämnar hela sin familj på vägen till sommarparadiset. Men hoppet finns där, det är om det man pratar (hoppet i att bli bjuden på en bulle för att själv slippa ta det syndiga valet), så när Ingegärd sitter där på fiket med sina fyra lintottbarn som mumsar mazarin som är god (men ändå känns lite konstig i magen eftersom pappa inte sitter där han ska) så finns hoppet där, pappa kommer snart, han skulle bara uträtta ett ärende. Barnen mumsar. Sväljer. Och sväljer.
Men inte heller på väg till bilen, eller när mamman sätter nyckeln i sommarstugans nyckelhål kommer det någon pappa (och en ny berättelse skapas, att pappan faktiskt skulle ha ett möte där i Enköping, och nu råkade det där dra ut över hela sommarlovet, så var det med det, inget konstigt alls).
– Det var så många saker som inte blev av. Vi skulle bo på Bahamas ett år, eller Italien, det var så obestridligt, ofta fanns ett datum. Vi planerade och planerade, och sedan när datumet passerade blev det bara tyst.
Så sant eller inte. Det var lite oklart. Men vissa ord skulle man vara uppmärksam på. Som “onekligen”. Ett Ingegärdord. Ett signalord, säger Jonas, då visste man att mamma ljög.
– Eller ljög gjorde hon ju inte, hon trodde det var sant, bestämde sig för det. Hon var uppvuxen i en baptistfamilj där det viktiga var att tro, det man trodde på var helt enkelt sant oavsett vad det var, när verkligheterna krockade fick hon anpassa berättelsen. Hon kunde säga att hon var nykterist, eftersom en baptist inte dricker, och samtidigt halsa en hel flaska starkvinsglögg. Ibland är livet så smärtsamt att det kanske inte finns någon annan väg än att omskapa berättelsen.
Skapa berättelser, och omskapa. Det är vad Jonas gjort hela sitt vuxna liv, vänt och vridit på sin egen uppväxt, silat sig själv och sin utveckling genom den.
– Jag går tillbaka till mina egna verk, ser hur jag förändras. Och skriver något nytt utifrån det jag står i för tillfället.
Slog igenom gjorde han 1985 med romanen Passionsspelet, om sin homosexualitet, rätten att får vara den man är. Året efter debuten, 1986, träffar han Mark. De två, Sveriges mesta kärlekspar.
– Vi kommer vara ihop tills döden, säger han och lägger till, lite lugnare: och även efter döden.
De träffades 1986. I Gamla stans badhus. Där låg den långe Mark i ett halvkort badkar och läste tidningen. Jonas såg direkt att “Där var han ju, mannen i mitt liv”, frågade om han fick låna tidningen, lite senare i bastun presenterade de sig, Mark, nyss inflyttad från Finland, jobbade som undersköterska och vad gjorde Jonas?
– Jag kände att det var lite pretto att säga att jag var författare så jag sa att det där är inget man pratar om i bastun, Mark trodde jag var prostituerad.
Jonas skriver sedan romaner, gör shower, skriver manus (Pensionat Oskar som får en guldbagge), gör ståupp, leder Melodifestivalen med Mark och gör svensktoppssuccé med Aldrig ska jag sluta älska dig.
Blev avrådd från musikaler
År 2010 dör mamma. På Jonas födelsedag, den 2 november, 2010.
– Min äldsta identitet upphörde, den att vara barn till någon. Jag omprövade alla mina identiteter, det första jag valde om var Mark. Jag övervägde att byta förlag, och gick till Vicky von der Lancken, frågade om jag kanske skulle sjunga musikaler. Hon bjöd mig på kaffe och kaka och sa: “Så rart Jonas. Det ska du inte.”
Det var också då han började fundera på att skriva om sin mamma. Arbetet med boken har gett honom nya bilder av föräldrarna. Mamma, den älskade, den galna (hon led av demens de sista fjorton åren, för Jonas blev det vardag att med oron sprängande i bröstet leta efter mamma eller få samtal från krogar där hon satt utan att betala). Hon som i ett husmorsfemtiotal forskade inom barnpsykologi och samtidigt drog hela hemmalasset. Pappa Bertil, socialpsykologiprofessorn, som bodde flera år i USA och träffade en ny kvinna. Bertil som dog av ALS. Jonas intervjuade läkare och förstod att pappa kan ha påverkats av sjukdomen långt innan någon förstod det.
– Han kunde vara så fruktansvärt grym, och han slog mamma. Han var liksom bortkopplad känslomässigt. ALS kan yttra sig så, påverka hjärnan, avtrubba känslolivet. Det har hjälpt mig att inte vara lika arg på min pappa.
Jonas tar ännu en liten bit av bullen.
– Kanske skulle de inte ha skaffat barn. Kanske hade de varit lyckligare om de bara fått arbeta, diskutera teori. De var såna drömmare.
Men de fick barn. Jonas, mammafavoriten, som vid sin förlossning räddade mamma. För så såg berättelsen ut på gardelliska. Bebisen kom ut. Lades till moderns bröst. Modern var döende.
– Jag såg upp i min mammas ögon, hon såg på mig, och i det ögonblicket slöt vi ett förbund, mamma förstod att hon måste överleva för den lilla kraken inte skulle klara sig utan henne, jag förstod att jag räddat mamma genom min existens. Det där har skapats som ett minne hos mig trots att jag ju på inget vis hade kunnat komma ihåg det.
Förbundet som höjer sig över det skröpligt mänskliga, villkorslös kärlek.
– För mig kan det också ses som förbundet mellan människan och Gud.
Mer tid för Mark
Två år efter att mamma dött gör Jonas succé igen, med Torka aldrig tårar utan handskar, om aidsepidemin på 1980-talet. Den handlar om hans egen ungdom, den som levdes i skammen, i bastuklubb-arnas värme och korta gemenskap. Då när han skrev sitt allra första testamente.
– Skrev man inget kom släkten och tog det man hade, Mark räknades inte som min sambo då.
Nu, trettio år senare, är de gifta, har barn. Jonas var 38 år när de fick barn, hade längtat länge. Säger att han alltid passat som förälder.
– Jag är en rutinmänniska, vill att allt ska vara som det alltid varit. Barn gillar rutiner.
Målet som pappa har varit att vara närvarande, nu tränar han på att släppa taget.
– Har man lyckats som förälder vill barnen flytta hemifrån, vara självständiga. Mina barn tycker jag är för mycket hemma. Nu vill de få vara hemma utan oss.
Så, ett nytt liv. Mer egentid. Jonas och Mark längtar efter det (“tänk att efter 32 år längta efter mer tid ihop”). De gör podd, fnissar och tjötar tillsammans.
– Vi har inte vågat jobba ihop innan för vi har trott att vi ska börja bråka. Men det är väldigt roligt.
Vi byter plats, det är för varmt i solen för Jonas. Han tar sin tekopp och kanelbulle och sätter sig i skuggan. I morse tänkte han på döden, det är nästa projekt. Nu läser han böcker om det. Det senaste året har många nära dött, Micke Nyqvist, Rikard Wolff, Gösta Ekman, Barbro Svensson. Jonas har funderat på sin egen sorti.
I romanen skriver han om tiden som rinner i sitt timglas. Jonas supermaxar detta år, i höst spelas en komikers uppväxt in med nyskrivet manus, i jul SVT-serien
De dagar som blommorna blommar och så Jonas Gardell show.
– Bara scenografin till min show går på fem miljoner. Det kommer bli en explosion av Jonas Gardell det här året.
Bokslut. Han gör det också ekonomiskt.
– Jag döstädar. Jag ska sälja allt, skatta och se vad som blir kvar. Jag vill ha det ordnat i skåpen när jag dör, inte lämna någon röra efter mig.
Nu måste han gå. Han cyklar iväg utan hjälm, kafépersonalen ropar att han måste cykla försiktigt och han vänder sig om, säger, javisst, just idag glömde han hjälmen. Annars är han noga med den.
