Många av oss går till samma kontor varje morgon. Vi sitter på samma stol och knattrar på samma dator. Men inte journalisten och programledaren Anne Lundberg. Hon klappar kameler i Abu Dhabis öken, snokar i kylskåpen hos kändisar och tar med oss på inre resor i hudlösa dokumentärer om människor som har fått ett svårt besked.
Att hon är van vid att arbeta framför en kamera märks. Anne Lundberg har egna förslag på vad som kan bli bra på bild. Som en sliten blå jeansjacka:
– Den tar fram det blåa i ögonen.
Därefter föreslår hon ett par grova, bruna läderkängor till den romantiska klänningen, med förklaringen:
– För en mer höstlik känsla.
Genom åren har Anne Lundberg bjudit oss tittare på en blandad journalistisk bukett. Hon har bland annat arbetat som nyhetsreporter på Rapport, och med Uppdrag granskning. Numera syns hon främst som programledare för produktioner som sprider kunskap, berör oss tittare eller underhåller oss i tv-soffan via resor och mat.
Det egna matintresset är stort. Anne Lundberg har närproducerad mat runt knuten där hon bor. Som lamm eller ägg med de gulaste av gulor, från närliggande bondgårdar. Ikväll vankas parmesankyckling till middag.
– Jag tycker det är jättekul att laga mat, särskilt när jag har tid. Men till vardags, en tisdag i november när alla ska träna efteråt, är det lite tråkigt.
Antika föremål och loppisfynd är en annan passion.
– Jag älskar att handla på loppis, säger Anne Lundberg, som är inredningsintresserad och blandar gammalt med nytt.
I höst sänds säsong 28 av Antikrundan som per program har imponerande 1,7 miljoner tittare i alla åldrar.
En av förklaringarna till succén, tror Anne Lundberg, är vår inneboende längtan efter att veta mer om vår historia genom de föremål vi omger oss med. Och förhoppningen om att det ärvda, fådda, fyndade eller hittade kan vara värt mycket pengar. Plus att Antikrundan bidrar med konsumentupplysning:
– Kunskap gör att vi slipper bli lurade när vi fyndar vad vi tror är antika föremål.
finrummen och in i våra vardagsrum”. Foto: Camilla Gewing Stålhane
”Har inget att förlora”
Nu har hon en ny mission: Nämligen att väcka vår kärlek till konsten i SVT:s nya satsning Konstnärsdrömmen.
– Konstnärsdrömmen är ett varmt program utan inslag av förnedring där vinnaren får ställa ut sina alster på Waldermarsudde i Stockholm.
Det handlar om folkets konst. Den som målas av amatörer i stugor och lyor runt om i landet.
– Programmet tar konsten ut ur finrummen och in i våra vardagsrum, förklarar Anne Lundberg.
Hon beskriver med inlevelse konst som en folkrörelse lika stor som körsången i vårt land:
– Många brinner för att måla på fritiden och går kurser i oljemålning, akvarell, kroki. Kanske har de genom åren fått höra att ”Vad duktig du är, du borde satsa på konsten”.
Nu har de chansen när Sveriges bästa amatörkonstnär ska koras.
– Deltagarna har inget att förlora. Alla tio, varav fem är kvinnor, som sållats ut bland 3 000 entusiastiska amatörkonstnärer, har andra jobb. Med hjälp av Konstnärsdrömmen får de möjlighet att i större utsträckning leva på sin konst.
Vilket förhållande har då Anne Lundberg själv till konsten? Jo, hon är en stor konstvän. Går gärna på konstmuseer när hon reser, och tycker om att omge sig med konst privat.
– Men jag är inte så konstnärligt lagd. Jag är dålig på att måla, säger hon.
Under programmets gång har en lärdom hon gjort genom åren förstärkts: Den att följa sina drömmar och göra det man verkligen vill.
– Man måste våga chansa. Livet är för kort för att inte syssla med det som man har ett genuint engagemang för, anser Anne Lundberg.
Därtill behöver hela hjärtat vara med i det man gör, som Anne Lundberg ser på saken.
Fortsätt på nästa sida>>>
– Jag tycker man ska ”go all in”, och göra allt i livet med hela hjärtat. Jag tänker också att man måste våga misslyckas. Då får man backa och göra om och göra rätt. Jag ångrar sällan det jag gör, mer det jag inte gör.
Lever ensam med barnen
Sedan separationen, 2008, från barnens pappa, Klas Sundkvist – som är konstnär – lever hon ensam med sina söner. Men ensamstående mamma vill hon inte kalla sig:
– Klas bor bara två kilometer härifrån, vi har delad vårdnad.
Att få ihop karriären med föräldraskapet har varit en balansgång, men inte tuffare för henne än för andra, menar Anne Lundberg.
– Det är så för alla, att när barnen är som minst och kräver som mest, sammanfaller det ofta med när jobbet kräver som mest av oss, och vi ska göra karriär. Ofta har man köpt en bostad som man renoverar också. Det är några år som är väldigt hektiska, där man har svårt att få tid och kraft att räcka till. Men det går över. Nu är barnen så stora att de kan hjälpa till hemma.
Hennes egen barndom i skånska Skurup framställs ofta som svår i de artiklar man kan läsa på nätet. Pappan var alkoholberoende och föräldrarna skildes när hon var 13 år.
– Jag har aldrig sagt att min uppväxt var svår, mamma var väldigt trygg och jag hade en fin barndom, även om vissa tillfällen inte var så roliga. Som barn till en missbrukande förälder lär man sig att känna av stämningar och att snabbt läsa av situationen, så att man vet hur man ska bete sig – kan man skratta eller ska man vara tyst, berättar Anne Lundberg.
Oväntat roligt att bli 50
Tidigare i år fyllde hon 50 år. Något som hon beskriver som ”oväntat roligt”. Ålderskris före dagen D hade hon inte. På födelsedagen blev hon enligt egen utsaga fint firad av vänner med en fest. Hon fick för en dag känna sig som en och vara i centrum för allas uppmärksamhet, och fylla dagen med samtal om framtidsdrömmar.
Att fylla ”milstolpe i livet” handlar ju förutom om tillbakablickar på den tid som gått även om att fundera över nästa steg framåt.
– I den bästa av världar har jag 50 år till. Den första halvan har varit inrutad: Först är man barn, bor med sina föräldrar, går i skolan. Sedan blir man vuxen, träffar partner, bildar familj, köper hus, gör karriär.
– Nu, i den andra halvan, finns inga förväntningar de kommande åren. Dem kan jag fylla med det jag vill. Vill jag ha en förändring i livet måste jag lägga om rodret redan nu, för att kunna svänga lite längre fram. Ungefär som med en Finlandsfärja som annars bara blir en koloss som tuffar på.
Hon har varit fast anställd hos SVT i snart 27 år och frågar sig om hon vill fortsätta jobba där i hela sitt liv, eller prova på något annat
Riktigt vad det skulle vara, vet inte Anne Lundberg. Är det en bok som behöver skrivas, vill hon jobba med mänskliga rättigheter, finns det fler språk hon vill behärska eller vill hon lära sig spela ett instrument? Huvudsaken är att det är något som håller hjärnan igång, helt enkelt för att hon gillar det.
Hon beskriver sig som ganska lugn och trygg i sig själv, inte så nervös inför möten med andra. Hon tänker att innerst inne är vi alla ”vanligt folk”. Och att vi alla har haft strider att utkämpa under livets gång.
– Allt är inte alltid så lättsamt och lustfyllt, eller räkmackeaktigt som man tror. När det gäller nervositet så kan det vara något bra, har man lite rampfeber så skärper man till sig.
Ånger, skam eller ältande av pinsamheter, är inget som hon slösar någon energi på.
– Gör man något som man inte blir så bra på, lär man sig något av det, både på jobbet och i privatlivet. Och då får man tänka om, lära sig att bli bättre och se till att inte göra om misstaget. Det är det livet går ut på: Att bli klokare, visare, duktigare med åldern. Man kan, om man vill, vara i ständig förändring som människa och lära om, istället för att fastna i tankesättet att ”det är sådan här jag är”, säger Anne Lundberg.
Att vara snäll mot andra gör skillnad, menar hon, även mot dem som beter sig lite dumt, eftersom vänlighet smittar av sig.
Vi byter miljö. Anne Lundberg tar oss till havet vid Mossbystrand. Ett naturskyddat fritidsområde i Skurups kommun. Hon har på förmiddagen hunnit med ett dopp i Östersjöns blott 16-gradiga vatten. Här, på stranden, joggar Anne Lundblad, flera gånger i veckan, till havets brus.
– Jag gillar inte att låsa in mig på gym. Ska jag motionera ska det vara i naturen. För mig är det en enorm frihetskänsla att titta mot horisonten, med vetskapen om att den har sett likadan ut de senaste tusen åren.
– Det ger perspektiv på tillvaron, så att man inte överdriver sin egen betydelse. Jag är bara en väldigt liten pusselbit i ett väldigt stort pussel.
Lever ett lugnt vardagsliv
I 18 år har Anne Lundberg bott i en liten by på den skånska landsbygden, utanför Ystad. Här finns bara ett 20-tal hus. Hon lever ett lugnt vardagsliv i en gammal
lärarbostad med sina söner och två katter. Hon hyllar livet på landet, liksom närheten till havet.
– Jag är en lantis, och ser många fördelar med att leva här. När man är nära naturen upplever man årstidernas växlingar tydligare och det finns en trygghet i att känna dem som bor runtomkring, vi handlar i samma affärer och har koll på varandra. Här på landet känner jag mig mer ledig än jag gör i stan. Jag stressar lättare av här.
Men det är förstås inte alltid idylliskt Bullerbymys:
– Det är alltid någon dag på vintern med snöstorm som gör att man inte kommer till jobbet. Plus att det blåser mycket här.
En annan nackdel med att bo på landet är att behöva pendla till skola och jobb, konstaterar Anne Lundberg, som beskriver timmen i bil på väg mot redaktionen i Malmö som ”skittråkig”.
Det enda man kan göra är att prata bort tiden. Det tog Anne Lundberg fasta på i programmet Anne på väg, en talkshow på hjul, där hon samtalade med kända personer under en bilresa.
– Man pratar så bra i bilen, det finns ju inget annat att göra när man är på väg någonstans, förklarar hon.
Alla bär på en historia
Och jo. Det händer att Anne Lundberg i det privata livet plockar upp fullständiga främlingar när hon är ute och kör.
– Det är trevligt med mänskliga möten, förklarar hon.
Av samma skäl gillar hon att åka taxi.
– Många chaufförer är pratglada och delar med sig av sitt livs historia under resan.
Och Anne Lundberg tycker om att lyssna på den historia som hon anser att vi alla är bärare av. Naturligt nyfiken ställer hon några frågor till såväl fotograf som reporter under intervjun. Om våra jobb, bland annat. Vart vi bor.
Det visar sig att även Anne Lundberg under en period varit storstadsbo. När hon arbetade som nyhetsreporter bodde hon under åtta år i Stockholm, och trivdes med det, men:
– Det går så fort där, det är så många muséer och utställningar som ska besökas, folk vill träffas för att fika, luncha eller ta en öl efter jobbet. Som jag ser det kan man få stadsliv även om man bor på landet genom att plugga eller jobba i en större stad.
Som sextiotalist tillhör hon en generation som vill slå sig fri från det som uppfattas som en trist nio-till-fem-tillvaro.
Det har hon lyckats med.
– Men som många andra i min generation, är jag dålig på att leva här och nu, och njuta av de små stunderna i vardagen. Som att ta en fika med barnen. Så det försöker jag bli bättre på.
Det är något som hon lärde sig av programmet Himlen kan vänta, där deltagarna mitt i livet fått beskedet att de drabbats av en dödlig sjukdom.
– Gemensamt för dem var att de inte hade någon konstig bucketlist med saker att göra innan man dör, som att hoppa bungyjump eller spela in en skiva. De längtade istället efter vardagliga saker som att få fler frukostar med sina barn. Vi friska har tusen önskningar. De som är svårt sjuka bara en.
