Tuva Novotny älskar nya rollen: ”Jag var nyförlöst men kunde inte tacka nej”

Det tycks gå som en röd tråd genom alla tidigare interv­juer med Tuva Novotny. Hon kallas för en ”nutida Greta Garbo”, ”hemlighetsfull” och ”förtegen”. Men det är tvärtom en väldigt glad och pratsam skådespelare som sitter i sminket. Tuva Novotny är på gott humör och nästan sprudlar av iver att berätta om sin nya roll i relationskomedin ”Allt och Eva”.

Däremot är en dörr stängd, låst och nyckeln bortkastad – den dörr som gläntar det allra minsta till Tuvas privata liv. Det är knappt att hon bekräftar det som nästan blev en sorts världsnyhet – att det är Tuva som är mamma till Alexander Skarsgårds baby.

– Jo, han har väl medgett det, säger Tuva och det är allt vi säger om saken.

Det handlar inte alls om ­något slags koketteri att vara hemlig, förstår man, utan snarare om en sorts överlevnad.

Värnar om sitt privatliv

– Det finns ett talesätt om att ”bjuder du in till bröllop, så får du också vara beredd på att bjuda in till begravning”, säger Tuva och fortsätter:

– Jag har stor respekt för alla som kan ha en sådan öppenhet och ändå orka med livet. Men själv vet jag inte om jag är stark nog för det, säger hon.

Det är också därför hon ofta avböjer både intervjuer och omslag.

–Ju mer du vaskar ditt ansikte, desto mindre privatliv får du. Så är det bara, säger Tuva och säger att hennes igenkännings-status är på en bra nivå.

– Det är inte särskilt ofta som jag blir igenkänd. Någon kanske hajar till ibland, ”var det grannen, eller?” skrattar hon nöjt.

Tuva Novotny har huvudrollen i ”Allt och Eva”

Något hon däremot skulle kunna ”prata sig blå om” är Viaplays nya dramakomedi ”Allt och Eva”. Den är skriven och regisserad av Johanna Runevad, känd för ”Falkenberg For­ever” och lär bli vårens stora tv-snackis.

– Här finns både komedi och tragedi, kaos och ordning, precis som livet självt. Det är en väldigt relaterbar historia om att allt inte alltid blir som man tänkt sig, säger Tuva Novotny.

Hade det inte varit just Johanna som frågade, så hade svaret troligtvis blivit nej.

–  Jag var nyförlöst och kunde inte tänka mig att gå in i en ny stor produktion efter ”Avgrunden”. Men så läste jag manus ”faaan, det är ju så roligt”… så jag sa ja.

I ”Allt och Eva” spelar Tuva kontrollfreaket Eva, som gärna gör femårs-planer för livet. Nu planerar hon att bli med barn på egen hand, via en spermadonator i Danmark. Men Eva grips av panik, ”tänk om donatorn är en galning” och börjar göra en kanske inte helt laglig undersökning…

– Det är intressant att utforska det här med föräldraskapet. Eva blir varse att det inte bara är att stoppa in en bulle i ugnen, utan att det är en stor ny värld som hon måste orientera sig i.

– Kontentan är nog – och det vet alla som är föräldrar – att det aldrig blir som man tänkt sig.

Hade du själv kunnat tänka dig att bli med barn med donator?

– Det är supersvårt att svara på när du inte har stått i den situationen själv. Tankarna rör sig såklart helt annorlunda om du inte kan få egna biologiska barn. Det är så lätt att göra sig klok å andras vägnar. Så nej, jag vågar nog inte svara på frågan.   

Tvekade inte att börja jobba trots sitt nyfödda barn

Tuva tvekade inte att börja spela in trots att barnet var relativt nyfött.

– Jag har alltid jobbat mig igenom föräldraskapet, samtidigt har jag respekt för att det inte alltid är så enkelt. Men jag har haft stor glädje av det, att kunna ha kvar en fot i det som är jaget utanför mammarollen.

När jag ställer den lite ledande frågan om hur det var att ”amma i kulisserna”, blir hon inte särskilt upprörd, utan istället engagerad. Det blir en ganska tydligt illustration på hur Tuva alltid ligger två steg före i tankarna.

– Visst hade jag kunnat svara på det, men jag vill inte advocera en metod som visserligen har funkat bra för mig – men gud förbjude att det blir praxis att kvinnor ska jobba sig igenom både förlossning och amning. Det är samtidigt en sjukt tuff period.

–För tyvärr är det så, att saker som sägs lätt blir upphöjt och framhävt som en sanning i media. Det klipps ut och ­citeras ur sina sammanhang.

 För att återgå till seriens huvud­person Eva så är hon enligt Tuva en klassisk modern person som gärna vill klara allting själv. I just det fallet är ­rollen långt ifrån Tuva privat.

– Jag vet att saker rör på sig när människor är involverade. Idag har jag tre barn och det är bara att luta sig tillbaka och låta kaoset ha sin gång. Det går inte att styra och kontrollera livet.

Bohemisk uppväxt utanför Karlstad

Kanske är hon också präglad av sin barndom. Som näst äldst av fem syskon växte hon upp i lilla Åmot utanför Karlstad. Pappa, mamma och bonusmamma var alla kreativa.

Uppväxten var konstnärlig och lätt bohemisk och Tuva ville tidigt klara sig själv. Bara 15 år gammal flyttade hon till Stockholm för att gå på teatergymna­sium. Var drömmarna om att stå på scenen kom ifrån? Ingen aning, säger Tuva.

–Men mina föräldrar har berättat att jag tidigt regisserade mina syskon.

Hon säger att hon är tacksam för att ha vuxit upp ”i en flock”. Familjeanknytningen är stark och det har gett henne en grundtrygghet tror hon. Det är också familjen i Sverige som kan locka henne tillbaka hit hem igen. Sedan över 20 år tillbaka bor hon i Köpenhamn, idag skild från barnens danska pappa. 

–Jag älskar att bo i Danmark, men saknar närheten till min familj. Jag drömmer om att flytta tillbaka, fast jag vill vänta tills barnen, mina tonåringar, blir äldre.

Genombrott i ”Skilda världar”

I Sverige kom genombrottet som Nora i en av de första tv-såporna ”Skilda världar”. Biodebut i ”Tic Tac” och sedan kan man med ett milt understatement konstatera att karriären har rullat på med mängder av filmer och tv-serier, även internationella roller som mot Julia Roberts i ”Eat pray love”. 2017 kom ”Borg” där hon spelade Björns tennisspelande hustru Mariana mot en av sina bästa vänner, Sverrir Gudnason. De har hängt ihop sedan gymnasiet och bodde ett tag i Prag tillsammans och gick på teaterkurs. Tuva återvände senare till sin pappas hemland för att gå på en internationell teaterhögskola, men slutade efter ett par månader.

– Jag har nog en sorts institutions­problematik, jag har svårt för auktoriteter. Det där med en mall för alla, passar mig inte. 

Idag är Tuva också en etablerad ­regissör, senast med ”Diorama” och ”Britt-Marie var här”.

 Vad driver dig i ditt arbete?

–En enorm fascination över mänsk­liga historier!

Nej, för det är knappast pengarna som styrt Tuvas karriär.

– Ha, ha, skrattar Tuva, om jag ska sammanfatta karriärens röda tråd så är det att jag inte har sysslat med super­kommersiella saker. Inte för att jag aktivt undvikit det, utan mer för att jag alltid bara gått på saker som intresserat mig.

– När magkänslan eller huvudet säger nej så säger jag nej. Jag ser inte på mitt jobb och mitt liv som en karriärstege.

Reflekterande och kunskapstörstande

Tuva beskriver sig själv som en reflekterande och kunskapstörstande person, och jag kan nästan lova att det inte är många du träffar som diskuterar existentialismens grundvalar med en journalist. Men det gör Tuva mer än gärna.

– Jag var en sådan där tonåring som satt på caféer och läste Sartre, Camus, Platon och Sokrates…

Vad lärde du dig?

–Att livet är ett jävla spektakel som bara välter över en i perioder. Då är det en tröst att människor, ibland tusentals år tillbaka i tiden, har formulerat ord som hjälper mig idag.

Hon kallar sig existentialist och menar att det gett henne en känsla för individens egna möjligheter.

–Nu blir det kanske sjukt filosofiskt, men inom existentialismen finns verktyg som hjälper dig att växa som männi­ska och hantera svåra saker. Den menar inte att du alltid ska vara lycklig eller att livet är lätt, men den hjälper dig att hålla dig över ytan.

– Existentialism handlar om din förmåga att själv skapa dina möjligheter. Det ger mig ett lugn.

Stämmer det att du har bestämt vad som ska stå på din gravsten?

–Åh, det har jag nog sagt någon gång, men vad var det… Just nu är det bebisgröt i hjärnan.

 Det var Walt Whitman-citat,  ”I depart as air.” Vill du fortfarande ha det?  

– Ja, jag tycker det sammanfattar ­livets förgänglighet, och på ett sätt dess lätthet – vi är ingenting, och slutar som ingenting. 

Går i terapi

Inte oväntat hade Tuva gärna utbildat sig till psykolog om hon inte hade blivit skådis. Hon är väldigt fascinerad av vår hjärna och hur mycket den fortfarande går att utveckla. Terapi går hon regelbundet i.

– Den har hjälpt mig att inte vara så rädd för kaos. Vissa saker i livet går inte att fixa, och det är ok. Livet har sin gång, en fot efter den andra.

– Terapin har helt enkelt gett mig en mjukare inställning till livet… Tänk om alla hade tillgång till en bra terapeut! utbrister hon.

Tuva brottas fortfarande med en dålig självkänsla, men det kan man ha och ändå vara trygg i sig själv, menar hon.

– Jag kommer inte in i ett rum och ”äger det”, jag har inga naturliga ”jazzhands”, säger Tuva och vickar på händerna.…

– Däremot så har jag en känsla av självklarhet i livet. Vad som än kommer, så jag är inte rädd.

Ifrågasatte äktenskapet som norm i ”Diorama”

I filmen ”Diorama” som Tuva regisserade och skrev manus till, så ifrågasatte hon äktenskapet som norm. Varför hänger vi fast vid föreställningen att man bara ska ha en enda partner i hela sitt liv? 

Tror du ändå på tvåsamheten?

– Ja, jag tror på tvåsamhet, absolut. Men inte som ett mått på lycka och framgång. Det går lika bra att leva lycklig som särbo eller singel, eller i polygami för den delen. Jag är skeptisk mot själva måttstocken.

– Jag har absolut en mer avslappnad och mindre dramatisk inställning till kärleken numera.

Med två tonåringar och ett litet barn har Tuva inte mycket fritid. Och när hon väl har lite tid över gör hon helst – ingenting.

– Det här massiva informationsflödet som finns överallt och hela tiden. För mig är det nödvändigt att stänga av och bara rensa systemet med jämna mellanrum.

Badar året runt

För några år sedan upptäckte hon fördelarna med att vinterbada. Det har blivit en form av avslappning som samtidigt ger Tuva ett omedelbart välbefinnande.

–Jag badar året runt, det är ångestdämpande för mig. Senast igår var jag vid Hellasgården i Stockholm och badade.

Men där är man ju naken?

–Ja, vad faan, vi är ju bara människor under kläderna, säger Tuva med ett skratt.