Frida Sundkvist om skolskjutningen i Örebro: ”Det var något som inte stämde med polisens bild”

Klockan var 12.31 när ­Rickard Andersson, 35, avlossade det första skottet med sitt halvautomatiska kulgevär. Fjorton minuter senare av­fyrade han det sista av totalt cirka 70 skott inne på Campus Risbergska i Örebro – denna gång mot sig själv.

Värsta skolskjutningen i svensk historia

Andersson hade under denna korta tidsperiod hunnit döda totalt tio människor och skadat ytterligare sex innan han tog sitt liv – den värsta skolskjutningen i svensk historia.

Ett knappt år senare släppte den grävande journalisten Frida Sundkvist den första boken om händelsen. Efter skotten fokuserar främst – som titeln antyder – på tiden ­efter massakern. När de första dagarnas intensiva nyhetsbevakning var till ända lämnade de flesta reportrar Örebro, men Sundkvist blev kvar.

– Kort efter händelsen fick jag in­dikationer på att det var något som inte stämde med polisens bild av ­händelseförloppet. Ett av dödsoffren hade både pratat med sin fästmö och själv ringt 112 efter att han hade blivit skjuten, säger Frida Sundkvist.

– Jag ville ta reda på varför det tog sådan tid för polisen att föra honom i säkerhet så att han kunde få vård, men när jag begärde ut händelserapporten fick jag höra att den skyddades av ”försvarssekretess”. Då förstod jag att det var något de dolde – det här handlar ju trots allt inte om en militär anläggning utan om en komvuxskola i Örebro, fortsätter hon.

Hemmets Journal Artiklar

Läs även: Columbine: Frågan som aldrig får ett svar

Saknade skyddsnät

Frida Sundkvist har många års erfarenhet av att ha skrivit för flera stora grävredaktioner, som SvD Näringsliv, ­Aftonbladet och Expressen. När hon kontaktade anhöriga till flera av dödsoffren – däribland 28-årige ­Salim Iskef, som levde i cirka 45 minuter efter att ha blivit skjuten – insåg hon att de törstade ­efter information som de inte fick. ­

Familjen fick gång på gång kalla handen från polisen när de begärde ut information, och fick ut­över detta ibland rent felaktiga uppgifter om Salims sista tid i livet.

Åtta av de tio mordoffren var invandrare från länder som Syrien, Kurdistan, Somalia, Eritrea, Bosnien, Iran och Afghanistan – något som ­Frida Sundkvist tror spelar en roll i det bemötande de fick:

– Klass och etnicitet spelade absolut in. Det här var främst personer som saknade skyddsnät i samhället. Hade, säg, en företagsledare från Huddinge med politikerkontakter förlorat en nära anhörig hade han aldrig blivit ­bemött av polisen på det här sättet, säger hon.

Poliserna väntade på förstärkning

Utåt sett hyllade statsminister Ulf Kristersson och andra makthavare ­tidigt poliserna på plats för att de gav sig in skolan med risk för eget liv. Men Frida Sundkvist skildrar i sin bok att ett fyrtiotal poliser stannade kvar utanför byggnaden, istället för att rusa in och konfrontera Rickard Andersson.

– Jag tror att de var rädda, helt enkelt. Dels rädda för sitt eget skinn, men också rädda för att göra fel och ta initiativ som senare kunde kritiseras av överordnade, säger hon.

Av de poliser som faktiskt rusade in i byggnaden gick flera förbi den skadade Salim utan att föra honom till ­säkerhet – trots att han endast låg 67 steg från närmaste utgång. Genom att ta del av transkriberingar från polisens kroppskameror kan Sundkvist i sin bok återge en konversation som två poliser hade inne i en rökig korridor på Campus Risbergska. Vid det läget låg den skjutna Salim Iskef alldeles intill dem. Han var fortfarande vid liv, och ett av hans 112-samtal pågick fortfarande.

– Känns för jävligt, tänker på barnen därhemma, säger en av poliserna till sin kollega.

Historiska Brott & mysterier Historiska Brott & mysterier

Läs även: 60 år sedan skolmassakern i Köln: Skolbarn dödades med eldkastare

Tillsammans tar poliserna då beslutet att backa ut ur skolan och vänta på förstärkning, eftersom de inte vet var Rickard Andersson befinner sig.

När Salim senare kan evakueras är det för sent för att rädda hans liv.

Ingen intern självkritik inom polisen

I snitt drabbas fyra personer i minuten i en situation med pågående dödligt våld, PDV, som till exempel en skolskjutning eller ett terrordåd. Detta visar internationell forskning på liknande händelser – ändå agerade poliserna, menar Sundkvist, på Risbergska helt annorlunda. Därmed lät man dyrbar tid gå till spillo i kampen för att oskadliggöra gärningsmannen och rädda liv.

– Det finns ingen intern självkritik inom polisen, som de ser det själva var allt de gjorde ­toppen. Ulf Kristersson tackade redan första kvällen alla modiga poliser, och han betonade också att det var en prioritet att alla anhöriga skulle få det stöd de behövde. Men det har inte skett, säger Frida Sundkvist.

Vad var svårast rent känslomässigt med att skriva den här boken så nära inpå dådet?

– Det har varit många stunder som har varit svåra. Som att se hur de anhöriga har påverkats av det motstånd de mötts av från myndigheterna. Det var också en stark och djup upplevelse att följa med Salims fästmö när hon gick in i skolan samma dag som han skulle ha tagit examen.

Vad vill du att boken ska få för bemötande?

– Jag har egentligen ingen önskan, jag kan bara berätta om hur saker och ting gick till och sen är det upp till ­andra att prata om det. Jo, en sak vill jag: att de anhöriga ska känna en viss form av upprättelse. Att deras röst trots allt lyfts fram genom den här boken.

Frida Sundkvist har under arbetet med boken gett flera höga polischefer chansen att bemöta kritiken. Vissa har avböjt att kommentera, men justitieminister Gunnar Strömmer säger följande i Efter skotten:

”Mitt intryck när det gäller insatsen i stort, både när det gäller att stoppa det pågående dödliga våldet och det sätt på vilket man har genomfört den här utredningen, är väldigt positivt när det gäller polisens insats.”