Göran: Min biologiska mamma ville inte träffa mig

Allt det här började när senan i mitt finger blev avskuret av ett kattmatslock.

Det blev besök på akuten för att sy ihop senan och sedan sjukskrivning i flera veckor. Nu fick jag tid att fundera på om mina biologiska föräldrar lever och var de i så fall bor. Mina adoptivföräldrar är döda sedan cirka tio år tillbaka. Jag var 46 år när de gick bort.

Jag hade varit och hälsat på min moster och vi började prata om hur allt var när jag var liten. Det var bra att äntligen få prata om det.

När jag växte upp fick jag inte mycket kärlek. Mina adoptivföräldrar visade det sällan. Jag var ensam och hade inga syskon. Materiellt hade jag det bra men jag kände att det fattades något.

När jag gick i lågstadiet var jag blyg som pojke men det gick ändå bra i skolan. Till min mammas stora besvikelse var jag tyvärr inget geni. Hon hade till och med, före adoptionen, kollat upp om min biologiska mamma var duktig i skolan och det var hon.

Min adopivmamma blev väldigt besviken över mitt resultat i skolan. Så klart jag kände mig också ledsen för detta.

Sökte upp mina biologiska föräldrar

Nu när jag var sjukskriven hade jag då tid att utforska min biologiska identitet. Jag gick till kyrkan och läste i olika liggare. Där kunde jag läsa att min riktiga mamma blev gravid bara 14 år gammal och att hon hade flyttat till Göteborg där hennes systrar bodde. De kom ursprungligen från Småland.

Efter att jag hade fått reda på det åkte jag till Småland för att få fram information om var min riktiga pappa bodde. På något sätt hade han senare fått reda på att jag sökte honom varpå han ringde mig när jag kom hem! Detta överraskade mig totalt.

Jag och min fru hälsade på honom och hans fru under några dagar på sommaren. Det var trevligt att umgås med honom. Han tog med oss med ut på många utflykter.

Vi åkte dit flera gånger efter det. Han var född i trakten. Det var en spännande tid, tyckte vi. Vi till och med gick med i hembygdsföreningen där vi var medlemmar i 20 år. Vi träffade många trevliga människor där som vi fortfarande har lite kontakt med.

Nu kommer vi till min biologiska mamma. Hon som inte ville träffa mig fast jag hade försökt många gånger. Troligen skäms hon för att hon var tvungen att lämna bort mig.

Jag är väldigt ledsen för detta. Det är svårt att inte bli bekräftad av sin biologiska mamma. Hon verkade helt panikslagen när vi ringde på dörren. Hon puttade bort min fru som hade ringt på då jag inte vågade.

Min mamma vägrade träffa mig

Hon böjde ner sitt ansikte och ville inte visa sig för oss. Hon var jättearg. Hennes man ringde sedan och bad oss att aldrig besöka dem eftersom hon mådde väldigt dåligt. Mina känslor brydde hon sig inte om.

Jag förstod att hon skämdes, trots att det hade gått väldigt lång tid, och att hon inte ville träffa mig. Jag hade hört det av en präst i hennes område som jag kontaktade. Han lämnade även ett brev från mig till henne. Jag har efter det skickat två brev till där jag berättat om mitt liv men tyvärr inte fått något svar. Det är sorgligt att inte få kontakt med henne. Hon är nu 88 år.

Som tur är gick jag för många år sedan med i organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn, AFO, som har varit till stor hjälp för mig att träffa andra adopterade och fosterbarn. Vi träffas varje år på AFO:s riksträffar.

Mitt liv har ändå varit bra trots ryggsäcken jag bär på. Jag har en snäll och rar fru som hjälpt mig en hel del med sökandet efter mina biologiska föräldrar.

Vi har rest otroligt mycket till Småland där jag har mina rötter. Tyvärr har vi ingen kontakt längre med min biologiska pappa idag. Men vi hade som tur var en mycket fin kontakt med hans bror tills han gick bort.

Han, min farbror, hade en underbar fru och en fin dotter. För cirka tre år sedan var vi på kyrkogården för att höra efter på kyrkoexpeditionen om de kände till deras dotter. Det gjorde de och vi fick telefonnumret till henne. Sedan dess träffar vi både henne och hennes halvsyster. De bor i Skåne. Vi träffas i Småland och Skåne varje år.

Jag är ändå väldigt nöjd med mitt liv även om jag inte är hel inombords.

Men livet måste gå vidare.

Göran