Prinsessan Christina berättar sin farmors historia

I kung Gustaf VI Adolfs våning på Kungliga slottet hängde under många år en målning av en finlemmad, vacker ung kvinna. Prinsessan Christina stod ofta och beundrade porträttet när hon var på besök hos sin farfar. Att det föreställde hennes farmor, kronprinsessan Margareta som dog 23 år innan hon själv föddes, fick dock prinsessan Christina mer eller mindre räkna ut på egen hand. Varken farfar Gustaf Adolf eller någon av de andra vuxna i familjen kommenterade någonsin målningen. Inte heller som vuxen kände prinsessan till något mer om sin farmor än vad gemene man gjorde: att hon var av brittisk börd och hade dött hastigt, bara 38 år gammal.

– Med tilltagande ålder började jag, precis som de flesta andra, fundera på min familjehistoria. Eftersom min far dog så tidigt var släktkedjan redan från början bruten. Det gjorde det extra intressant att försöka komma närmare kvinnan som jag bara hade sett på målningar och fotografier. Jag ville få en mer fullödig bild av den här personen som jag aldrig fick träffa, förklarar prinsessan Christina.

Som medlem av familjen Bernadotte har hon exklusiv tillgång till ett familjearkiv som enligt Gustaf VI Adolfs vilja inte kommer att öppnas för utomstående förrän år 2035. Arkivet visade sig vara en riktig guldgruva för prinsessan och kulturskribenten Carl Otto Werkelid. Carl Otto är medförfattare till boken som blev slutresultatet av forskningsprojektet. Oräkneliga timmar satt duon i slottets Bernadottebibliotek och gick igenom mängder av brev, kort, fotografier och klippböcker som utgjorde viktiga ledtrådar till vem kronprinsessan Margareta var som person.

Flitig brevskrivare

De kunde snabbt konstatera att hon varit en särdeles flitig brevskrivare. Efter hennes död skickade många släktingar och vänner som kronprinsessan brevväxlat med tillbaka breven hon sänt dem för bevarande till eftervärlden. Tack vare deras samvetsgrannhet kunde prinsessan Christina över 100 år senare ta del av sin farmors korrespondens.

– Ibland blev jag förvånad, ibland glad och ibland rörd till tårar när jag läste breven. De innehöll många känslor och funderingar. Ofta skrev hon breven direkt på någon händelse. Att läsa dem var nästan som att läsa en dagbok och själv få vara med om händelserna som hon beskriver.

En av prinsessan Margaretas första brevvänner var faktiskt hennes farmor, drottning Victoria av Storbritannien och Irland. Drottningen hade god kontakt med Margareta och hennes två yngre syskon som ibland anförtroddes i sin farmors vård när föräldrarna, Arthur, hertig av Connaught, och hustrun Louise, var ute på resor. Familjen tillbringade mycket tid utomlands. Det kungliga residenset Bagshot Park utanför Windsor, som idag bebos av prins Edward och hans fru Sophie, var deras bas, men under flera år bodde de i Indien respektive på Irland. 

I januari 1905 lämnar familjen Bagshot Park för en längre resa med anledning av att prins Arthur ska inspektera de brittiska trupperna i Egypten och Sudan. Under festligheter i den egyptiske vicekonungens palats i Kairo möter 23-åriga Margareta, eller Daisy som hon kallas inom familjen, för första gången den jämngamle svenske kronprinsen Gustaf Adolf som befinner sig i Egypten för att studera arkeologi och delta i utgrävningar.

Snabb förlovning

Prinsessans exalterade brev till en väninna hemma i England kan en gång för alla avfärda tidigare spekulationer om att äktenskapet mellan de unga kungligheterna skulle ha varit arrangerat. Inom en månad efter sitt första möte är de förlovade. Prinsessan Margareta skriver till sin väninna:

“Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat trott att någon kunde vara så fulländat lycklig och nöjd. Jag ler hela tiden av pur glädje och fröjd, och det är lika illa med honom, värre, han är ganska så hopplös.”

Prinsessan skildrar hur hennes tillkommande samma morgon uppvaktat henne med en bukett rosor:

“Gustaf satte en vacker diamant- och safirring på mitt finger just som jag böjde mig över rosorna och vi kysstes för första gången.”

Båda föräldraparen delar sina barns lycka – inte minst Gustaf Adolfs mor, kronprinsessan Victoria, som ett par år senare blir drottning av Sverige. Hon och den blivande svärdottern utvecklar snabbt en nära relation.

– Det som slog mig när jag gick igenom breven var hur oerhört varm tonen mellan dem var från första början. Jag tror att kronprinsessan Victoria tyckte det var fantastiskt att få uppleva den djupa förälskelsen mellan sin son och Margareta. Det hade nog inte varit på samma sätt när hon själv gifte sig med min farfarsfar. Det giftermålet var av allt att döma mer av ett konvenansäktenskap, konstaterar prinsessan Christina.

Det nyförälskade paret förspiller ingen tid. Fyra och en halv månad efter det första omvälvande mötet i Kairo gifter de sig i S:t Georges kapell i Windsor. Tio månader senare blir de föräldrar till sitt första barn, Gustaf Adolf, som med tiden ska komma att få fyra syskon. Margareta meddelar officiellt att hon själv ska amma sin nyfödde son.

– Det stämmer väl in med den generella bilden som jag har fått av min farmor, att hon var en framsynt och modern person. Jag tror att hon ville visa att hon var en vanlig kvinna som själv tog hand om och uppfostrade sina barn. 

Ståtlig bröllopsgåva

Av Gustaf Adolfs farföräldrar, kung Oscar II och drottning Sophia, hade kronprinsparet fått Sofiero slott utanför Helsingborg i bröllopsgåva. Margareta finner sig snabbt tillrätta på Sofiero men konstaterar kritiskt att “en byggnad som står direkt på grus, ser ofärdig, till och med ful ut”. Med liv och lust går hon in för att sätta sin prägel på slottet, såväl invändigt som utvändigt. Den murriga interiören ersätts snart av ljusare färger.

Men det är allra främst utomhus som Margareta förändrar och förskönar Sofiero. Sedan barndomen i England bär hon med sig ett stort trädgårdsintresse som hon nu får fullt utlopp för. Med en aldrig sinande entusiasm planterar hon rhododendron och anlägger stenpartier, omfattande blomsterplanteringar och ett köksland. I två böcker delar hon med sig av såväl sina framgångar som misstag inom trädgårdsområdet.

När äldste sonen Gustaf Adolfs barn gör sina årliga sommarlovsbesök på Sofiero är deras farmor sedan länge död, men slottsträdgården prunkar fortfarande av buskar och växter som hon en gång planterade enligt noggranna skisser. Prinsessan Christina minns sommardagarna på Sofiero med ett leende.

– Det var väl meningen att jag och mina syskon skulle hjälpa till i slottsträdgården. Man fick sin blomsterkorg på armen och en sekatör och sedan skulle man göra det som farfar sa åt en att göra. Men uppriktigt sagt tror jag inte att vi varken var särskilt ivriga eller duktiga på trädgårdsarbete. 

Då kronprinsessan Margareta vid 32 års ålder skriver ner önskemål kring sin egen begravning får blomsterutsmyckningen en egen punkt. “Låt inga vissnade blommor finnas omkring min grav. Hellre inga blommor alls än vissna. Ingenting är så vemodigt. Plantera alla de vackraste växter runt omkring, men låt icke döda avskurna blommor ligga där”, instruerar hon sina efterlevande. 

Avlider plötsligt

Föga anar hon att riktlinjerna för begravningen ska komma till användning inom bara några år. Den 1 maj 1920 dör prinsessan Margareta 38 år ung i sviterna av en öroninflammation, gravid i åttonde månaden med sitt sjätte barn. Prinsessan Christina tror att familjetraumat kring hennes plötsliga död var orsaken till farfaderns ovilja att prata om sin avlidna hustru.

– Jag kan inte se någon annan förklaring. Varför skulle det annars ha blivit så tyst kring min farmor? En man i min farfars ställning kunde inte bryta ihop och grotta ner sig i förtvivlan. Dessutom hade han fem barn som behövde hans stöd. Jag tror att han inte såg något annat alternativ än att bita ihop och gå vidare. Han stängde dörren om sin sorg och öppnade den aldrig igen.

Historien har ibland en kuslig förmåga att återupprepa sig. Knappt 27 år efter kronprinsessan Margaretas död omkommer hennes äldste son, kronprins Gustaf Adolf, vid 40 års ålder i en flygolycka. Liksom sin mor lämnar han efter sig fem minderåriga barn. Jag undrar om prinsessan Christina kan se någon skillnad i hur de två familjetragedierna hanterades.

– Nej, och det är väl kanske det mest plågsamma. Även efter min fars död blev det väldigt tyst, åtminstone för mig och min bror som, i motsats till våra äldre systrar, inte hade några egna minnen av den där glada, lekande pappan som han sägs ha varit. I likhet med min farfar stängde vår mor dörren om det förflutna och fokuserade på att ta hand om sina barn.

Blev själv faderlös

Prinsessan Christina var bara drygt tre år gammal när hon blev faderlös. Med tanke på att hon aldrig fick möjlighet att tala med pappa Gustaf Adolf om sin farmor är hon än mer tacksam över vad hon genom idogt botaniserande i arkiven har lyckats få fram om kronprinsessan Margareta.

Kronprinsessan hann med imponerande mycket under sitt korta liv. Exempelvis var hon en skicklig konstnär, och hennes många kvarlämnade målningar är numera utspridda inom familjen. Hon startade också flera olika välgörenhetsprojekt. 

Prinsessan Christina tog över ordförandeklubban efter sin farfar i Kronprinsessan Margaretas minnesfond och har även varit hedersordförande i Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för synskadade, utöver sitt mångåriga ordförandeskap i Röda Korset. Men likheterna mellan prinsessan Christina och hennes farmor tycks inte sluta i det gemensamma humanitära engagemanget.

– Ett drag från min farmor som jag kanske kan känna igen hos mig själv är att hon hade en tendens att betrakta livet ur en praktisk synvinkel.

– Ja, det fanns inget känslopjunk hos kronprinsessan Margareta. Hon var väldigt lösningsorienterad och det gäller nog dig också, instämmer Carl Otto Werkelid.

När prinsessan Christina för drygt tre år sedan började gräva i arkiven visste hon knappt någonting om sin farmor. Idag har den tidigare så diffusa figuren i familjehistorien stigit fram ur anonymiteten och blivit en riktig människa av kött och blod.

– Jag är ganska nöjd med den bild som jag har fått av Margareta. Men det är klart att det hade varit väldigt spännande att få träffa henne, vilket jag ju gott och väl hade kunnat göra om hon hade fått leva ett normallångt liv. Jag tror att hon skulle ha blivit en förtjusande farmor.