Christer Björkman: "Jag behöver ett liv utanför Mello också"

16 år som chef för Sveriges största musiktävling börjar ta ut sin rätt. I nya självbiografin berättar Christer Björkman om suget efter ett annat liv.
– Alla förhåller sig till mig utifrån Melodifestivalen.

Christer Björkman: "Jag behöver ett liv utanför Mello också"
Foto: Peter Jönsson

Christer Björkman är mannen bakom programmet som vi under många år inte ville erkänna att vi kollade på: Melodifestivalen. En på 1990-talet trött festival på dekis har sedan ett drygt decennium tillbaka fått nytt liv och blivit en hitmaskin, och numera är tävlingen en jättesnackis runt om i stugorna. 

Det fanns en tid då tävlingen inte var särskilt attraktiv bland de stora, namnkunniga artisterna, konstaterar Mello-generalen själv: Christer Björkman. Det är han som sedan 15 år är spindeln i nätet, den som väljer ut låtar, artister och ansvarar för programmet. 

– 1970-talet var asbra med stora namn som ABBA, Eva Dahlgren, Björn Skifs, Ted Gärdestad, minns han och fortsätter: 

– Men 1990-talets Melodifestivaler var bedrövliga, även 1980-talet hade vissa problem. Det var mycket dansbandsmusik som gjorde att den coola popvärlden drog sig ur – artisterna ville inte få stryk av "dansbandsnissar".

Anländer på vespa

Numera erbjuder Melodifestivalen musik från många olika genrer, allt från folkmusik till hårdrock. En blandning av populärmusik, som Christer Björkman nöjt och stolt kallar det, på sitt lågmälda vis. 

Just den här dagen börjar inte som han tänkt sig: 08.58 på morgonen ringer han för att tala om att han försovit sig inför vår träff klockan 09. 

– It's the story of my life, säger han och suckar. 

Fyrtiofem minuter senare anländer han efter en snabb dusch, medelst vespa, som han smidigt tar sig fram med i Stockholmstrafiken. Han hälsar med en kram och varvar ner med en fika i tv-husets kafé. 

– Snutkaffe, alltså svart, ber han, vid förfrågan om han vill ha mjölk eller socker i. 

Svårt att vakna har han haft hela livet, oavsett vilken tid han har gått och lagt sig. Han har ofta försovit sig: i skolan, lumpen och som vuxen inför viktiga möten. Det hjälper inte hur många väckarklockor som ringer i lägenheten. Dem stänger han av och somnar genast om. Som sista utväg är att någon kompis ringer och får honom att kliva upp, men idag har hon missat att slå en signal i tid. 

– Jag har försökt ge en ärlig och balanserad bild utifrån min sanning, säger Christer Björkman om nya självbiografin.

"Flickvännen var mitt alibi"

Hans sovrekord i sträck är 31 (!) timmar.

– Det är som att kroppen till varje pris vill sova vidare, funderar Christer Björkman.

Han är diskret klädd i vardagsuniformen, jeans och tröja. Annat var det i ungdomsåren, då han gillade att synas och väcka uppmärksamhet. Prova på olika roller i jakten på jaget. Då var det honom inte främmande att åla sig in i en gul kroppsstrumpa och sedan möta världen (barndomsstaden Borås där han är född och uppväxt) tillsammans med sin exflickvän Katrin som designade och sydde de ögonbrynshöjande skapelserna.

– Katrin var mitt alibi för att dölja att jag drogs till andra killar, förklarar Christer Björkman.

Han var rädd för att skolans översittare skulle sätta klorna i honom om hans homosexualitet blev känd. Han skilde sig redan från mängden på flera sätt: var feminin, utan muskler och bollsinne, och gillade att umgås och leka med tjejer. 

Christer Björkman tror att hans förmåga att skoja till det räddade honom från att bli det perfekta mobboffret i skolan, plus att hans fina klasskompisar accepterade honom, precis som han var.

– Nyligen berättade Katrin att hon behövde mig också. Medan jag var outvecklad, mager, tanig och androgyn var hon redan vid 12 års ålder kvinnlig, kurvig och yppig, och attraherade äldre killar, samtidigt som hon inte var mogen att bli uppvaktad av dem som var 16–17 år. Och som kanske skulle ställa krav, eller lura in henne i något hon inte var redo för. Vi hjälpte varandra, berättar Christer Björkman. 

– Med mamma Ulla i huset i Aplared, utanför Borås 1962. Som ensamstående mor fick hon slita hårt för att få slantarna att räcka till.

Att "komma ut" var ångestladdat 

De två är än idag nära vänner. Under många år kände Katrin inte till hans hemlighet, men anade, precis som hans familj och vänner. När Christer Björkman som nästan 19-årig kom ut, så var det ingen stor grej, vare sig för hans kamrater eller mamma Ulla. Han blev förnärmad när hon sa "Jaha, var det inget annat?"

– Jag blev lite förbannad, det här var så stort och ångestladdat. Att våga berätta att jag var homosexuell var en lång process för mig. Jag hade förväntat mig en större reaktion.

Mamma Ulla var för övrigt lite av en kändis i Borås, kallades roulettedrottningen, eftersom hon var egen företagare inom kasinospel. Hon reste mycket i sitt jobb. Marktjänsten därhemma sköttes av en stab av personal som såg till att vardagen fungerade: barnflicka, kokerska, städerska. 

Sin biologiska pappa Stig, som bodde i Västerås och var fabriksarbetare med kriminellt förflutet, träffade Christer Björkman aldrig. Stig gick ur tiden utan att någonsin ha skickat ett kort till jular eller födelsedagar till sin son. 

Vid begravningen var kistan öppen. Det var inga varmare känslor som Christer Björkman erfor. Han nöjde sig med att konstatera att pappan hade mycket hår kvar och att han själv troligen skulle slippa bli flintis på ålderns höst. 

I unga år drömde Christer Björkman om olika saker. Ett tag ville han bli jurist, för att i nästa stund hamna på andra sidan Atlanten. Hans styvpappa Stefan Persson (en av de tre bonusfäder som passerade revy under uppväxten) var framgångsrik hockeyspelare i NHL-laget New York Islanders och Christer kombinerade chansen att bo i New York med en grundkurs för blivande frisörer.

– Jag har alltid tyckt om att hålla på med hår, så mamma föreslog det efter att jag gjort henne festfin. Hon tyckte det var ett bra sätt att tjäna extrapengar på, säger han.  

Tillbaka i Borås gick han påbyggnadskurser och blev stans innefrisör. Småstadslivet fungerade fint i några år. Men som den rastlösa själ han beskriver sig som, så ifrågasatte han med tiden sitt val: Ville han verkligen åldras med sina kunder och rulla håret på tanter med blåtonat hår, resten av sitt yrkesverksamma liv? 

Nej. Runt hörnet lockade nya utmaningar. I bakhuvudet närde han drömmen han burit på sedan barnsben – Melodifestivalen.

På den snåriga vägen arbetade han bland annat med Björn Borgs märkesprodukter i Monaco, sålde t-shirtar och annan merchandise på Rocktågsturnéerna och hade rollen som klubbvärd.

Innan han till slut lyckades. Tre gånger stod han på scen i tävlingen, en gång vann han – 1992 med låten I morgon är en annan dag.

Sedan dess har det mest handlat om ett liv i rampljuset, men ändå bakom tävlingen. I 16 års tid har tävlingen varit Christer Björkmans liv. Men inte så länge till. Om fyra år tänker han bli pensionär och lämna över stafettpinnen till Karin Gunnarsson, en annan Mello-entusiast, som han jobbar ihop med. 

– En vän till mig har påpekat att jag behöver ett liv utanför Mello också. Den slukar all min tid, och allt mitt umgänge finns där. Alla förhåller sig till mig utifrån Melodifestivalen och vill prata med mig om den. 

– Sedan tycker jag att festivalen behöver nytt blod, någon som är på samma våglängd som de unga är, förklarar han.

Festerna har varit många. Älskarna likaså, skriver han i sin bok Generalen. Bara jag vet vem som vinner, som släpps i oktober.

Han trodde han straffades för detta av högre makter, när han upptäckte röda utslag på kroppen. Kunde det vara hiv, frågade sig dramadrottningen inom honom. Nej. Däremot röda hund.

– I min lägenhet i Borås. En ung man med gitarr och musikdrömmar. Nu föddes tanken om att satsa fullt ut på musiken och spela in en egen skiva.

Känns för sent att skaffa barn

Den riktiga kärleken, maken Martin Kagemark, mötte han för 20 år sedan. De är lite oense om när de blev ett par:

– Jag räknar efter när vi hamnade under samma täcke för första gången, han några månader senare, när han bearbetat sina känslor och bestämt sig för att satsa på förhållandet, säger Christer Björkman.  

De har pratat en hel del om barn genom åren. Martin har velat, säger Christer Björkman. Själv har han varit nöjd med sitt bekväma, barnfria liv. Karriären har krävt sitt, genom åren. Som artist är man rätt självcentrerad, konstaterar han. Någon bra tidpunkt att få barn har aldrig funnits.

– Som ung tänkte jag att komma ut var att stänga dörren till barn, och nu har vi väntat så länge att det känns för sent för mig, säger Christer Björkman. 

– Jag har sagt till Martin att om han verkligen brinner för barn så är jag med, och blir plastpappa, att det blir han som får skaffa barn med en kvinna. Vi har haft potentiella mammor som verkligen velat ha barn med oss. 

Ett av skälen till hans memoarer är att ge annan bild av sig själv än den som figurerar i medierna: 

– Jag har kallats Regnbågsdiktator, Melodifestival-Stalin, Schlagergeneralen. Det är väldigt endimensionella rubriker, tycker Christer Björkman. 

De antyder ju att han är en enväldig härskare. Själv uppfattar han sig inte som någon som domderar och dominerar, säger att Mello är ett grupparbete. Anklagelser om nepotism, att han gett de bästa bidragen till sina artistvänner, avfärdar han med att allt han gjort är till festivalens bästa. 

Skriver ärligt om artister

– Mello är ett stort projekt som handlar om att kunna samarbeta, kompromissa och underordna sig, vare sig man är kreatör, regissör eller stjärna. Men jag har sista ordet om vi är oense om något, förklarar Christer Björkman sin roll. 

Han försöker att ge en flerdimensionell bild av de artister som han namnger i boken. Så här framställs en av våra mesta Mello-drottningar, Carola:

"Carola är som ett kärnkraftverk när hon väl bestämt sig, men innan hon har hittat dit är hon fruktansvärt svår att manövrera på grund av att hon är så känslostyrd, passionerad och nyckfull. Och eftersom det hela tiden dyker upp nya idéer i huvudet på henne, måste man själv vara otroligt skärpt och fokuserad. Hon är därför lika fantastisk som dränerande."

– Att bara redogöra för det som är smickrande blir extremt platt. Vi människor har ju flera sidor. Jag har försökt ge en ärlig och balanserad bild utifrån vad som är min sanning och uppfattning, säger Christer Björkman.