Cinna drabbades av stroke som 31-åring: "Nu lever jag livet i färg"

Som 31-åring drabbades Cinna Bromander av en stroke. Livet tog en annan väg än den hon tänkt sig. I dag är hon ödmjuk och inser att lyckan kommer inifrån.

Cinna drabbades av stroke som 31-åring: "Nu lever jag livet i färg"
Foto: Ann Jonasson

Cinna Bromander var bara 31 år när hon drabbades av en stroke. Hon promenerade genom staden, på väg mot sitt arbete som vd-sekreterare på en juristbyrå, när det hände. 

– Jag kände att halva ansiktet sjönk ihop och tänkte att jag måste sätta mig ner, berättar Cinna. 

Hon försökte ta stöd vid en portuppgång men kunde inte hålla sig på benen, och blev liggande på marken utan möjlighet att kunna resa sig upp. 

En man som gick förbi frågade om hon behövde hjälp, Cinna ville säga "hjälp mig till bänken där borta", men inte ett ord kom ut. 

– Han såg att jag inte mådde bra och ringde efter ambulans. Jag kunde inte resa mig eller prata. Ambulanspersonalen trodde att jag var full. De reste mig upp och släppte mig och jag föll igen. Då insåg de att det inte handlade om fylla eller narkotikapåverkan. 

Tankarna snurrade

Cinna Bromander förstod på sjukvårdarnas reaktioner att det var bråttom, tankarna snurrade. 

– Jag tänkte "shit, jag är 31 år gammal, jag har fått en stroke och afasi, vilka är framtidsoddsen för mig?".

Hon minns vita rockar, lysrör, att hon blev killad under den friska foten för att inte somna och hamna i koma. Att släktingar kom in i rummet och grät. 

Cinna skickades till en stroke-enhet, men medicinen som skulle lösa upp proppen bet inte. 

– Då drog de ut proppen via ljumsken, berättar Cinna Bromander. 

Sedan minns hon inte mer förrän tre dagar senare när hon vaknade upp igen, halvsidesförlamad. Hon kunde inte prata, läsa eller skriva. 

– Efter en vecka kom rörligheten i benet tillbaka, ett par dagar senare kunde jag röra min arm igen. Men jag har fortfarande värk i höger sida, äter nio, tio värktabletter om dagen, och har även fått epilepsi som biverkan. 

Cinna Bromander lider även av hjärntrötthet, hon är aldrig lika pigg som hon var innan. 

– Jag var nattmänniska tidigare, nu kan jag lägga mig vid sju, halvåtta på kvällen och sova till sju, halvåtta dagen efter. 

Hennes väg tillbaka till livet som det nästan var tidigare, tog sex månader. Efter en och en halv vecka flyttades hon från sjukhuset till en strokeklinik där hon bodde i tre och en halv månad. Med hjälp av sjukgymnast, arbetsterapeut och logoped återerövrade hon de funktioner hon klarat innan stroken: Prata, skriva, gå. Det tog ordentligt på krafterna:

– I början var min hjärntrötthet så markant att jag kunde sova 18 timmar per dygn, berättar Cinna. 

Lära andra med afasi att läsa

När Cinna Bromander skrevs ut fick hon två och en halv månads rehabilitering till på Danderyds sjukhus.   

– Jag hade aldrig kunnat prata så här bra utan logopedhjälp, säger Cinna, som är utbildad skådespelare och musikalartist. 

Men Cinna kände att hon ville jobba med människor som inte har det så bra eller med djur, hellre än att jobba vidare på sin skådespelardröm.  

– Jag ville lära andra med afasi att läsa, skriva, prata, att tampas med sina svårigheter så som jag har gjort för att överkomma dem. 

Cinna Bromander säger att hon inte var lycklig innan stroken, att det var ett slags själens fattigdom. 

– Jag förstod inte att lyckan kommer inifrån. Att det inte handlar om jobb, pengar, en snygg handväska, lägenhet. Sådant ger bara lycka för stunden. 

Är lyckligare nu

Att få en stroke var naturligtvis en chock men Cinna tycker hon är lyckligare nu:  

– Man måste fatta ett beslut, fråga sig själv "hur ska jag förhålla mig till stroken?". Jag valde att ta alla krafter jag hade och fortsätta leva. Efter att ha råhånglat med döden i tre dagar, så fick jag livet tillbaka. 

Cinna Bromander tycker att hon har en större ödmjukhet inför livet efter stroken. Hon tänker att man ska leva här och nu, att livet inte går i repris. 

– Jag levde mitt liv i svartvitt tidigare, nu lever jag det i färg. Förut, när jag vaknade och solen sken, tog jag det som något självklart att sitta i solen och dricka kaffe. Idag tänker jag att "wow, solen skiner, och här sitter jag och får dricka mitt morgonkaffe!". Många drabbas av depression efter en stroke, men inte jag. Jag insåg plötsligt hur härligt livet är.