Malou von Sivers: "Jag är som tryggast i studion"

Med sin närvaro i intervjuer har Malou von Sivers fått världskändisar att öppna sig. Nu riktar hon strålkastaren mot sig själv. I höst debuterar hon som romanförfattare med en bok om familjesår.
Foto: Peter Knutson

Malou von Sivers: "Jag är som tryggast i studion"

Platsen är green room – lokalen där gästerna i Malou efter tio håller till före och efter inspelning. En frukostbuffé står uppdukad, och in och ut ur studion rör sig skådespelarna Lia Boysen, Johan Rabaeus och Moa Gammel, författaren Lena Andersson och debuterande författaren David Nyman. De är alla gäster i programmet när Icakuriren hälsar på. 

Tillsammans är de typiska för det som har blivit Malou von Sivers signum – mixen. Hon som har gjort det till sin grej att i ett och samma program, och med samma självklarhet, intervjua en partiledare, en mamma som har förlorat ett barn och en kock som har släppt en ny kokbok. Alltid nyfiken, med vaken blick och fingertoppskänsla. Den lugna, metodiska rösten påminner lite om en terapeuts. 

– Jag brukar få höra att närvaro är det som är speciellt med mina intervjuer. Jag tänker att jag bygger ett mentalt rum med dem jag intervjuar. Det är en situation som skiljer sig från hur många av oss lever idag. Då störs ofta ett samtal av att någon tittar på klockan, fingrar med mobilen och kikar över axeln för att se vad som händer en bit därifrån. I det mentala rummet är jag lyssnande och koncentrerad. Jag tror att det händer något i en människa både för den som blir lyssnad på och den som lyssnar. Nästan alla vill ju bli sedda. Det här är jag ofta ute och föreläser om. Att få till ett bra möte.

– För mig är det befriande att lämna mig själv under intervjuerna. Jag struntar i hur jag ser ut och hur kläderna sitter. Jag tänker inte på vad tittarna tänker. Och säger jag fel, så säger jag fel. 

Elefantmetoden

Vi köper lunch i TV 4:s matsal. Malou von Sivers har bokat ett mötesrum där vi kan sitta ifred. Hon äter samtidigt som hon svarar på frågor. Det är inspelningssäsong, och livet är hektiskt. Under tio veckor producerar redaktionen 50 direktsända program med minst sju-åtta intervjuer per dag. 

Blir du inte stressad?

– Jag försöker göra en sak i taget och tar inte ut oro i förskott. Jag använder mig av "Elefantmetoden". När mina barn oroar sig över saker som ska hända, så kallad förväntansångest, brukar jag prata om den stora elefanten. Den metaforen har hjälpt mig mycket i mitt liv: Om det står en stor elefant framför dig så tänker du kanske: "Kan jag verkligen äta den här?" Ja, det kan du. Men du måste göra det i väldigt små tuggor. Mitt sätt att överleva det här väldigt intensiva skedet är att vara i nuet. Till exempel när jag sitter här med dig så låter jag bli att tänka på vad som ska hända när vi är klara. Som tur var har jag en fantastisk redaktion som påminner mig om vad som ska hända när du och jag skiljs åt.

I sitt uppmärksammade sommarprat berättade Malou von Sivers om sin svåra uppväxt och sin stränga pappa. 

– När programmet sändes reste jag bort. Jag var på en grekisk ö med min dotter. Jag visste inte vad som väntade, om det skulle bli skriverier i kvällstidningarna eller hur det skulle tas emot. Jag kände mig skör och sårbar. En jurist på Sveriges Radio var klok och gav mig rådet att i förväg kontakta närmast anhöriga. Men de tusentals reaktioner som kom efter programmet nådde även till min grekiska ö. Jag har nog aldrig fått så många och starka reaktioner på något jag har gjort. En man skrev att han dagen efter mitt program skulle ta kontakt med sina barn för att försöka försonas. Det kändes fantastiskt.

"Sår – en del av min själ"

För hennes egen del infann sig ett slags ro. Hon hade gjort upp med sitt förflutna och med sin far. Vissa saker kunde hon nu lämna bakom sig. Samtidigt gav sommarpratet mersmak. Hon började jobba mer intensivt på den roman som hon smygskrivit på i tio år. Det är första delen i en trilogi som handlar om familjesår. Går trauman och sår i arv genom generationer? Och kan man läka ett sådant sår?

– Ja, det kan man. Hur lång tid det tar beror på hur sårbar och rustad man är. Jag är engagerad i flyktingfrågan, och många flyktingar som jag träffar bär på djupa sår. Men de allra flesta läker såren själva. Det är gripande och förunderligt med männi-skors förmåga till självläkning. 

Hennes eget sår gör henne känslig, säger hon. Men hon har också dragit nytta av det. Det har gjort henne mer empatisk, mer öppen för andra människors lidande. 

– Såret är en del av min själ. Ibland är det jobbigt att leva med. Det gör mig knappast stabil och fyrkantig, däremot känslig. Men det är en fördel då jag ska kommunicera med människor. I mitt jobb har jag haft stor nytta av det. Samtidigt gör det mig trött. Jag läser in så mycket i olika situationer. Jag tar ju in ett helt rum om det är dålig stämning. Så där som skilsmässobarn gör. 

Många gånger har hon försökt agera tvärtemot hur hon blev uppfostrad. Hon har varit livrädd för familjefasader och slutna hem och har njutit av öppna dörrar, stora middagar och livliga diskussioner. 

– Jag kom från en väldigt sluten familj där man inte släppte in någon. Om grannarna skulle hälsa på städade vi hela dagen. Min man Sten, däremot, kom från en konstnärsfamilj. Han växte upp med en mamma och en bror, och det var alltid mycket folk hemma. Alla i olika åldrar och med olika bakgrunder. Jag tyckte att det var så underbart att han var sån, jag hade ju drömmar om kollektiv. Genom åren har vi haft så mycket folk hemma hos oss. 

"För mig är det befriande att lämna mig själv under intervjuerna", säger programledaren Malou von Sivers.

Van att få kritik

Få nu levande journalister kan mäta sin karriär med Malou von Sivers. Nyhetsmorgon med Bengt Magnusson under många år, Malou möter med världskändisar som Kofi Annan, Britney Spears, Ingmar Bergman, Nelson Mandela, drottning Silvia och Astrid Lindgren är delar av cv:t. För två år sedan tilldelades hon Lukas Bonniers stora journalistpris, ett faktum som vissa (manliga) kritiker och debattörer hade svårt att acceptera. Det pratades om aprilskämt och skämskuddar, och hon häcklades i krönikor och i sociala medier. Men väldigt många fler gick ut till hennes försvar.

Malou von Sivers suckar.

– Ja, det blev märkligt. Några få testosteronstinna killar lyckades få igång en debatt. Och många starka kvinnliga krönikörer gick ut till mitt försvar, eller framför allt till försvar för den journalistik jag representerar. Jag tror nämligen att det är genom människors egna berättelser som man kan berätta viktiga saker om vårt samhälle. Men för dessa killar är experter, siffror och cynism mer status.

– Jag är van att få kritik. Så är det när man syns så mycket i tv. Men det är skillnad på kritik och kritik. Jonas Gardell hörde av sig och sa så kloka ord: "Du ska själv bestämma vilka som är auktoriteterna i ditt liv, de andra ska du inte lyssna på." Dessa ord hjälpte mig mycket. Men jag har också blivit härdad med åren.

Ja, du blir inte lika påhoppad längre. Har du blivit kreddig?

– Kredd… jag vet inte. Men det är sant att det hände något när jag var sommarpratare. Sommar-programmet var liksom fredat i kulturvärlden, ingen gav sig på det.

Hon säger att jobbsjälvförtroendet alltid har varit bättre än det privata. I personliga sammanhang bär hon på den där skörheten. Att vilja bli omtyckt av alla. 

– Jag är på många sätt tryggare i den fyrkantiga studion än vad jag är utanför. I studion är rollerna givna. Utanför är det annorlunda. Jag kan gå på en firmafest och drabbas av utanförskapskänslor, trots att jag känner alla. Vad gör jag här liksom. Det är inte så att jag måste vara medelpunkten eller att allt ljus måste vara på mig. Det är mer en känsla av att jag inte är trygg. 

Hon har funderat mycket över den där dubbelheten. 

– Min barndom var ju en osäker tillvaro. Men en sak visste jag: att jag klarade mig själv. Jag hade ingen att fråga, ingen som hejade på mig, ingen som följde mig till aktiviteter. I hela livet har jag haft en stor tilltro till min egen förmåga. Däremot är jag mycket mer känslig kring det där med att vara omtyckt eller inte omtyckt, att få vara med eller inte få vara med. Det är mitt barnsliga, primitiva jag, som ju handlar om anknytning. Allt bottnar i min otrygga uppväxt. 

Mitt i alltihop tycker hon om att utmana sig. Som när hon var med i Let's dance för några år sedan. 

– Då balanserade jag verkligen på slak lina. Jag gick från att vara en av Sveriges mest erfarna programledare till att vara amatördansare. Det var otroligt svårt. Jag pratade mycket med en terapeut under den perioden. Jag visste att det skulle komma upp massa saker. 

Till exempel att mamman alltid oroade sig över att Malou inte såg tillräckligt bra ut. Hon rättade till Malous hår, sa åt henne att sträcka på sig, petade henne i magen. För varje gest blev Malou mer och mer osäker i sin kropp. Därför blev hon extra glad, ja, rentav lycklig, när hon såg sin egen (då) sexåriga dotter – nyvaken och med håret på ända – titta sig i spegeln och utbrista: "Jag gillar verkligen mig själv." 

– Jag har i alla fall inte överfört det där som min mamma överförde på mig. På grund av min bakgrund var Let's dance så befriande för mig. Min kropp närmade sig långsamt mitt huvud. I början tittade jag på mig själv med den där kritiska blicken. "Usch, det här är inte bra, det är patetiskt." Då sa min kloke danspartner Björn Törnblom: "Men se här, titta vilken vacker linje det blir när du håller ut handen så där." Till slut började jag se något annat hos mig själv och min kropp.

Orädda barn

Barnen börjar bli äldre, två av tre har flyttat hemifrån. Malou von Sivers njuter av den nya, vuxna relationen med barnen. 

– Jag är så stolt över att jag och Sten har lyckats skapa det som jag saknade när jag växte upp – familj, dialog, öppenhet och närhet. Det är befriande att ha orädda barn som vågar ta konflikter med mig, även om det kan bli jobbigt ibland. 

Både hon och Sten är skilsmässobarn. Hon tror att det är förklaringen till att de alltid har månat så mycket om familjen. De är stolta över att de lyckats hålla ihop det. Men de har inte tvekat att ta professionell hjälp, och genom åren har de gått i terapi när de har kört fast. Och så har hon lärt sig att knyta handen i fickan. Att sätta grälstopp. Att gå ett varv i kvarteret innan man säger det som sårar och inte går att ta tillbaka.

– En gång när vi bråkade sa Sten: "Jag har ett förslag – kan vi stoppa? Kan vi inte bara lägga oss på golvet med fotsulorna mot varandra?" Jag blev jättearg: "Har du läst någon amerikansk självhjälpsbok, eller?" Men vi gjorde som han sa, la oss på golvet, och vi började skratta jättemycket. Sen kom vi inte ihåg vad vi bråkade om.