20 seniorer checkade in på filmkollo för vuxna: ”Vi har såå kul”

– Hallå Ellinor – hur kommer jag in i ljudbiblioteket?! Vi skulle gärna vilja ha lite hjärtslag på sista scenen här! 

Från flera av de mörka studiorummen på rad hörs mummel och fniss, någon kort musikslinga, som avbryts av ett gapskratt. Här, i varje rum har 4–5 personer tryckt ihop sig framför en skärm för att klippa ihop en film från veckans inspelningar. 

– Vi har haft såå kul – Seniorkollo var mycket roligare än vad jag trodde. Men det har också varit ett tuffare schema än jag hade kunnat föreställa mig!, säger Britt Lundberg, en av 20 deltagare under denna veckas filmkollo för seniorer. 

Det är torsdag eftermiddag och vi befinner oss i en stor byggnad en bit ut på landsbygden mellan Trollhättan och Vara. Anläggningen som rymmer inspelnings- och ljudstudior, rekvisitarum, biograf, konserthall, övernattningsrum och restaurang, har byggts med ändamålet att introducera nyfikna till filmens värld. 

Kortfilm och sårsminkningsworkshop

Under fem dagar får deltagare i smågrupper skapa en egen kortfilm, från början till slut. På schemat står lektioner i manus, regi, skådespeleri, dramaturgi och redigering såväl som introduktion till kamerateknik och ett antal workshops. 

Grupperna har precis testat att konstruera otäckt verklighetstrogna kroppsskador med vax och färger. En sårsminkningsworkshop under en hel del fniss och ståhej. 

– Till Seniorkollo kommer en blandning av personer från hela landet, från dryga 50 år till upp till strax under 90. Vissa kan en del om film, andra vill bara ha miljöombyte. 

Den som berättar är eldsjälen bakom, Ronnie Brolin, själv regissör med ett brinnande engagemang i ungdomars välmående och sociala utveckling. För sedan 13 år bedrivs här normalt filmkollo för hundratals skolungdomar under somrarna. 

– Vi har ofta fått frågan från föräldrar och mor- och farföräldrar varför det inte finns något kollo för äldre? Så i fjol sa vi att, ja men då får vi väl prova det! Vår äldste deltagare hittills är 87 år.  

Minidrama med värme

Filmerna som skapas här blir ofta korta draman eller kome­dier – något man kan skratta åt och som är enklare att skapa tillsammans med personer man ännu inte känner så väl. 

Så blev det också för Britt Lundberg och hennes väninna Ann-Charlotte Andersson. De är båda 67 år, känner varandra sedan 70-talet och har genom åren rest på olika kurser ihop. När de berättar om sin filmidé som fått namnet ”Demensboendet Violen” talar de nästan i mun på varandra. Med gruppen har de jobbat fram en film med karaktärer som både retas och är lite förtjusta i varandra, i ett mini­drama präglat av både humor och värme. 

Britt Lundberg säger: 

– Vi har gjort så mycket! Vi har filmat ute, fått använda klappan, testat green screen och filmat i studion. Vid ett tillfälle skulle jag sköta rökmaskinen och det blev ju väldigt mycket rök där ett tag, haha, det var ju lite roligt! 

Under veckan har handledarna låtit alla prova på animering med stop-motion-teknik, där legobitar placeras och rörs stegvis i en tänkt scen, i en av flera workshops som både Britt och Ann-Charlotte tycker varit över förväntan. 

Dubbning svårt

– Och dubbningen! Den var ju grymt rolig! Och jättesvår! Vi spelade in våra röster till karaktärerna i snuttar från tecknande filmen Frost. Man var tvungen att ha olika tempo för att ha rätt synk, det var så svårt att hinna med, säger Britt. 

–Jag kan bara tänka mig vad mina barnbarn kommer säga när de hör MIN röst till den här filmsnutten… ”Nämen farmor! Det är ju du…!”

Ann-Charlotte håller med: 

– Ja det trodde man ju inte skulle vara så svårt, att man verkligen behövde gå in i rollen, agera och prata med hela kroppen – även om det till slut bara kom ut en röst. 

Nya gemenskaper

En annan av deltagarna är Bosse Öhman, som sitter koncentrerad i ett av studiorummen. Han har ett långt arbetsliv som ljudtekniker bakom sig. Hit har han kommit för att ”få hela bilden”.

– Jag kan ju mycket om ljud och ljus, men dokumentation är något jag saknar, från manus till färdig film. Jag har inte riktigt hängt med i utvecklingen, och det är kul att lära sig vad som är vad i det digitala. Det är ju inte bara ungdomar som kan fixa det här, utan även vi äldre! 

Varje kollodag avrundas med gemensam middag, quiz, umgänge och film i den lilla biosalongen.

– De flesta kallar det för en kurs och är nöjda med allt de lär sig, säger Ronnie Brolin. 

– Men med vårt perspektiv är det mer fokus på det sociala. Jag trycker på det lite lekfulla ordet ”kollo”. Man får ett bryt i vardagen, nya gemenskaper, nya samtal. Det spelar ingen roll om man är 13 eller 75 år, man kan alltid utvecklas genom att prata med nya människor. Det är centralt för hela upplevelsen. Vi förpackar det med ett intresse som alla har gemensamt – film! Men sen håller vi en väldigt hög nivå på innehållet också. 

Våga prova annat

Ronnie Brolin får ofta höra att äldre också gör detta för att de ska våga prova annat. 

– Det kan vara ett lika stort kliv att åka i väg själv för en senior, som för en 13-åring. Man har samma funderingar: kommer jag ha nån att prata med, kommer jag längta hem? Sen får ändå alla med sig filmkunskap – både de som har erfarenhet och de helt novisa. 

– Det handlar om att lyfta människor, få dem att förstå sin egen förmåga och inte sätta begränsningar. 

Och att deltagarna har genuint roligt går inte att ta miste på. Bosse Öhman tycker det är skönt att det inte är nån ”hopp och lek”, utan ett bra och strukturerat program hela vägen rakt igenom.  

– Vi är ju äldre, så det går snabbt att lära känna varandra – dessutom har det varit väldigt mycket skratt. 

Britt Lundberg håller med:  

– Det ger ju glädje! Man åker inte på sånt här för något jobb eller så, utan enbart för sitt eget nöjes skull.