Myllrande stadsliv och stilla ö-lunk

Den sena kvällen har för länge sedan passerat midnatt och Dakars unga jetset dansar galastassen plaskvåt till en av Västafrikas mest lysande stjärnor, Youssou N’Dour. När jag slutligen vacklar ut ur lokalen har klockan blivit halv fem på morgonen, men det dröjer ännu några timmar innan gryningen rullar in över Senegals huvudstad.

Tvåmiljonersstaden Dakar ligger på ett näs, från tre håll omgivet av Atlanten. Men den som vill leva strandliv gör klokt i att välja ett annat resmål. Hit åker man inte för att vila. Trängseln, trafiken och den ständiga uppmärksamheten från försäljare, tiggare och allmänna lycksökare gör att Dakar kan bli en väl saftig smocka för den ovane Afrikaresenären. Men det gäller att resa sig på tio, för staden har mycket att erbjuda.

Ett besök på Youssou N’Dours egen nattklubb Thiossane är ett absolut måste.
Centralt i staden, intill huvudgatan Avenue de Pompidou, ligger Marché Sandaga som är den största av Dakars marknader. Här handlar turisterna trummor och masker sida vid sida med kvinnor som gör sina middagsinköp, svepta i de hisnande färgstarka och mönstrade tyger som är typiska för hela Västafrika.

Den osande och mullrande huvudstaden får sin motsats i ön Ile de Gorée, bara en halvtimmes båtfärd från Dakar.
Ön – bara en knapp kilometer tvärs över – smeks av Atlantens vindar och här rör sig allting i en stilla ö-lunk. Man vimlar runt i smala gränder bland färggranna hus byggda av fransmän på 1700-talet. Över gårdsmurarna sträcker sig bougainvillea och varje glugg erbjuder en inblick i öbornas vardagsliv, med tvätt, matlagning och barnuppfostran.

En övernattning i ett privat hem rekommenderas och ordnas enklast genom att helt enkelt drälla omkring i byn tills någon frågar: “Cherchez-vous un chambre?” – “Söker ni ett rum?”

På någon av de enkla restaurangerna vid piren på Ile de Gorée är middagsvalet givet – en färsk fisk med outtalbart namn, slängd på grillen som den är med huvud, fenor och rubbet, serverad med pommes frites och en “Gazelle”, det lokala ölet. Droppa lite citron över och njut av både fisken och friden medan Dakars silhuett glimrar vid horisonten.

Gare Routière är knutpunkten för all transport ut ur Dakar. Två parallella transportsystem erbjuds. Den snabbare och något dyrare varianten består av Peugeot-kombibilar som fått ett extra baksäte. De rymmer sju personer plus föraren och kallas följaktligen “sept places” – sju platser. Bilen avgår när alla platser är upptagna och man får räkna med en stunds väntan. Poängen är att man slipper passa en särskild tid, bilar avgår under i stort sett hela dygnet, med ojämna mellanrum. En betydligt längre väntan drabbar den som väljer det billigare alternativet, som består av uråldriga Mercedesbussar med plats för 18–20 personer. Bussarna kallas ibland Alham efter den bön på sjungande arabiska som brukar stå målad på motorhuven: “Alhamdoulilahi”.

Fyra timmars resa söder om Dakar ligger den lilla kustbyn Foudiout. Hit letar sig en hel del turister och den stora sensationen är den lilla ö som sträcker sig ut i det vidsträckta mangroveträsket. Ön kallas i folkmun för “Ile de Coquiles” – musselön. Namnet är träffande – hela ön består av ett tre meter tjockt mussellager. Man når ön över en lång bro.
Tidvattnet som flyter in över de flacka sandbottnarna två gånger per dygn skapar en exceptionellt näringsrik gyttja som gör Foudiout till en enastående plats att spana in Nordeuropas verkliga kosmopoliter: flyttfåglarna, varav många väljer att tillbringa vintersemestern just här. Små- och storspov, rödbena och andra gamla bekanta från svenska kuster frotterar sig här med pelikaner, gråfiskare och ägretthägrar. De flaxande kompisarna betraktas enklast från bryggan som tillhör det utmärkt billiga och trevliga pensionatet på ön.

Hela ön är bebyggd med små hus. På morgonen kan man besöka den lilla marknaden och sedan tillbringa dagen med att planlöst ströva runt och supa in ett påtagligt annorlunda vardagsliv. Öns begravningsplats är rörande vacker och bör inte missas. Här är mussel-lagret nio meter, och de döda hedras genom att få vila inhöljda i pärlemorskimrande musselskal.

Eftermiddagen lämpar sig för en rejäl strandpromenad på fastlandet till fiskmarknaden, som ligger sju kilometer från ön. Här kan man stifta bekantskap med allehanda havsvarelser, som bärs iland från de hundratals piroger som i solnedgången letar sig in från det öppna havet.
Att fotografera byns invånare är dömt att misslyckas men själv tar jag skissblocket under armen. Efter en kort stund på en bänk med pennan i nypan har jag en sådan skock barn runt omkring mig att det tilltänkta motivet inte längre går att urskilja.

I stället börjar jag rita av barnen, till allmän lycka och förtjusning. Jag kommer på att kalkera av de färdiga skisserna och behålla en medan den avporträtterade personen får sitt eget porträtt. Under resten av mina tre dygn på ön går jag under namnet “Le Dessinateur” – tecknaren.

Efter en vecka vid kustens svalkande Atlantvindar är det dags att ge sig in i dammet och värmen inne i landet. Inklämd i en skoliossjukt hukande alham färdas jag mot staden Tambacounda för att ta tåget vidare till staden Kayes i grannlandet Mali.
Otaliga byten och oändligt noggranna passkontroller följer under natten och morgonen. Att efter tjugo timmar utan mat och sömn stå i en ruffig hydda och betrakta hur en senegalesisk gränspolis med stor tålmodighet stavar ner båda mina föräldrars namn i en solkig liggare – detta är att resa!

Mali må vara ett av världens fattigaste länder. Men när det kommer till musiklivet lämnar det de flesta “utvecklade” länder efter sig. Stjärnor som Ali Farka Touré, Habib Koité och Rokia Traoré fyller arenor även i Europa. Huvudstaden Bamako erbjuder en livlig livescen men även i en avkrok som Kayes är musiken ständigt närvarande, där den dunkar ut ur spruckna bilhögtalare.

Men för mig är det Kayes läge intill Senegalfloden som gör den besvärliga färden in i Mali mödan värd. Härifrån går dagligen en pirogtransport till den lilla staden Bakel i Senegal. Resan tar ett dygn och jag ska uppfylla en barndomsdröm: Att färdas i pirog under stjärnorna på en flod i Afrika.

Pirogen rymmer ett tjugotal passagerare, med väskor, cyklar, korgar och paket. Tjugo pekfingrar hytter samfällt åt mig när jag drar fram kameran. Jag gör ett försök med ritblocket i stället. När jag kliver ombord håller en äldre dam uppfordrande fram näven. Jag bläddrar fram teckningen av pirogen, som hon noggrant studerar.
“C’est moi?” – “är det jag?”– frågar hon allvarligt och pekar på en centimeterstor nuna i fören. Jag kan bara bekräfta och skamset ge henne teckningen som hon omsorgsfullt viker ihop och stoppar undan i en av sina tre jätteväskor. Senare bjuder hon mig av sin middag: Sallad som hon sköljt i det stillastående flodvattnet inne vid stranden. Jag tuggar artigt och när en stjärna faller passar jag på att önska att inte någon västafrikansk flodparasit ska följa med salladen ner i mitt tarmsystem.

Så småningom lägger pirogen till vid strandkanten för att invänta gryningen, som bjuder på än fler inblickar i det västafrikanska fågelkalaset. Här minglar kungsfiskare med vadarsvalor och en och annan europeisk kärrhök är också bjuden.
Olika arter rovfåglar följer mig på resan. Tillbaka i Dakar betraktar jag hur tusentals brunglador cirklar över taken när skymningen drar sin sidenslöja över myllret av människor och bilar. Gladornas långsamma rovfågelskrin blandar sig med ljudet av en huvudstad som gör sig redo för natten.

Resfakta Senegal

Bästa tid att resa: Under vinterhalvåret, från oktober till mars.

Resa dit: Air France, TAP Air Portugal och Brussels Airlines med flera flygbolag flyger flera gånger i veckan från Arlanda till Dakar med mellanlandning. Resan tar 12–15 timmar beroende på väntetider. Pris mellan cirka 6 500 kronor och 8 000 tur och retur med reguljärflyg i turistklass.

Att bo: Senegal är inte helt billigt men det går att hitta ett rum av enklaste slag i Dakar för 150-200 kronor. Priserna sjunker en del utanför huvudstaden. Man betalar för rummet, inte per person.

Att äta: Nationalrätten thiouboudienne är en röra bestående av ris, fisk och cassava. Yassa är en gryta som smakar friskt av lök och citron. Serveras med kött, kyckling eller fisk och benämns därefter: yassa viande, yassa poulet eller yassa poisson. Restaurant Point de Interrogation i Dakar är ett bra ställe att prova det lokala köket. Vid kusten kan man nästan alltid få färsk grillad fisk. Räkna med mellan 50 och 100 kronor för en bättre middag med öl till.

Att köpa: Varenda stad med självaktning har en pulserande marknad. Mest spännande är marknaderna i Dakar och i Kaolack. Tyger, smycken och kläder bjuds ut och många västerlänningar passar på att köpa med sig en äkta djembe eller kanske en traditionell mask. Räkna med tuffa förhandlingar – det är meningen att man ska pruta!

Att se upp för: Rena rån är ovanligt men räkna med aggressiva försäljningsknep. En vanlig variant är att man blir ombedd att följa med till någons butik för att få ett “kort” så att man hittar dit en annan gång. Att komma ut ur butiken igen utan att ha köpt något är i stort sett omöjligt.

Bra att tänka på: Vaccination mot hepatit a, gula febern och turistdiarré rekommenderas. Malariaprofylax är ett måste.
Komplettera med myggmedel.

Av: Mårten Janson