Till fots på Napoleons ö

Den jättelika sanktbernhardshunden tar ett språng och skäller varnande. På stigen står en brunfläckig ko med sänkt huvud och stirrar på oss med stora ögon innan hon tar ett hopp åt sidan. Flera av hennes kamrater lurar bland de taggiga buskarna, men de skuttar snabbt i väg när hunden rusar mot dem.
– Vildkor, förklarar vår svenska guide. De brukar inte vara farliga, men man kan aldrig veta. Det har faktiskt hänt att någon har gått till anfall.

Hunden Monte är allas favorit och vår stora hjälte. I flera dagar har han följt med på våra vandringsturer här på Korsika, helt outtröttlig har han sprungit fram och tillbaka i den kuperade terrängen. Ibland först,
ibland sist och ständigt viftande på svansen. Det märks att detta är hans rätta element, här bland de höga bergen där naturen är vild och otyglad men bedövande vacker. Ständigt har han koll på oss alla, vi är hans flock, och han ser till så att vi inte hittar på några dumheter. Vänligt men bestämt ser han till att vi kommer på rätt plats igen genom att puffa till med nosen eller ge ifrån sig ett skall.
Monte tillhör en av de två inhemska bergsguider, Cederique och Jean-Christoph, som leder vår svenska grupp upp och ner i de korsikanska bergen under en vecka i oktober. Vi är ett vängäng på elva personer som har velat förlänga sommaren och bokat ett så kallat vandringspaket. Det innebär dagsturer på upp till en och en halv mil per dag.

En sen kväll när vinden är ljummen anländer vi till den karga Medelhavsön. Vi åker ett tiotal mil till den pittoreska lilla staden Ile Rousse på västra kusten. Hotellet ser ut som ett mäktigt slott och är uppkallat
efter öns store son, Napoléon Bonaparte.
Det påstås att det var släktingar till honom som lät bygga det omkring 1830. Sedan dess har byggnaden förstås gått igenom ett antal renoveringar, invändigt är det bara de stora kristallkronorna som minner om dess storslagna förflutna.
Efter en dags vila är det dags för den första turen. Målet är Desert des Agrigates, den odlade öknen, där det trots torkan växer både frukt- och olivträd.

Vi når fram till havet efter några timmars vandring i stekande sol. Fötterna värker och det är en lisa att doppa sig i det turkosblå vattnet, där temperaturen även så här års är minst 24 grader.
Efteråt ligger vi på de solvarma klipporna och bara pustar innan vi slukar matsäcken som vi fått med oss från hotellet. Stora baguetter med skinka, brieost och tomat, massor med vatten och äpplen smakar fantastiskt efter denna första kraftansträngning.

Korsika kallas ofta för Äventyrens ö. Hit åker många människor för att klättra, vandra, dyka, rida eller segla. Bergen är många och höga, det finns 20 toppar på över 2 000 meter och havet utanför lämpar sig väl för djupdykning.
Landskapet är dramatiskt, och skogsskövling, bränder och överbetning av får och getter har medfört att den ursprungliga vegetationen ersatts av en karakteristisk snårig buskmatta som kallas maquis.
Historien är högst levande på Korsika och här finns mycket att titta på för den som är intresserad. Pascal Paoli, Korsikas landsfader och store frihetshjälte, gör sig påmind i stort sett överallt. Dessutom finns fantastiska järnvägsbroar konstruerade av den store Gustave Eiffel.

Inte långt från Ile Rousse ligger staden Calvi, där korsikanerna anser att Christofer Columbus föddes (inte i Genua, som alla historieböcker säger). Calvi är en av öns mest populära turistorter, och mellan dessa båda städer finns ett tjugo kilometer långt band av stränder som är mycket välbesökta sommartid. På 1920- och 30-talen var staden ett hett resmål för dåtidens jetsetare, men även i dag är den populär att åka till. Längs den långa hamnpromenaden finns mängder av lockande restauranger och barer, och det är hit vi åker den dag vi är lediga från vandringar.
Ett litet skakigt och fullpackat tåg tar oss från Ile Rousse och följer kusten ända fram till Calvi. Några av oss väljer ett bekvämare färdsätt och hyr en bil. Men snabbare går det inte, vägarna på Korsika är mycket slingriga och smala, och det tar lång tid att färdas en kortare sträcka.

Så har turen kommit till den tuffaste av våra vandringsdagar. Vi ska ta oss upp till toppen av berget San Pedrone, 1 791 meter över havet. Stigningen är 900 meter och dimman ligger vit och tjock när vi startar. Vi tågar genom en tät kastanjeskog med ränslarna på ryggen och vandringsstavar i händerna.
– Andas lugnt, säger våra guider. Och hojta till om ni vill stanna och pusta en stund. Det är inte meningen att någon ska ta ut sig.
Temperaturen har sjunkit många grader jämfört med den första dagsturen. Ju högre upp vi kommer desto kallare blir det, och plötsligt plockas både vantar och mössor fram.

Ganska sammanbitna når vi fram till en stor platå där vi vilar en stund innan det är dags för den slutliga bestigningen. Efter en hel del kravlande och klättrande över grus och stenblock når vi slutligen toppen.
Nu har dimman lättat, solen lyser från en klarblå himmel och utsikten är vidunderlig, man ser faktiskt ända bort till Italien. Det känns som en seger. Vi har bestigit berget och något trötta men mycket nöjda tar vi oss ner till baslägret på platån. Där njuter vi av den välförtjänta lunchen. En god stund ligger vi sedan i gräset och sprätter med fötterna innan nedstigningen börjar.

Staden Corte är en charmerande plats med trånga gränder, där husen trött lutar sig mot varandra. Här finns Korsikas enda universitet, och det märks tydligt. Många ungdomar strövar längs gatorna eller sitter och småpratar på kaféerna.
Det är härifrån vi startar för att ta oss in i den vackra Tavignanudalen, där vi följer den slingrande floden. Vattnet är kallt och den enda som är sugen på bad är Monte.

Men vi har blivit rätt härdade efter flera dagars vandringar, och de djupa ravinerna och branta stupen bekommer oss inte nämnvärt, vi klättrar som stengetter längs klipphyllorna och njuter av den friska luften och maquisens doft.
En läskande after-walk, det lokala ölet Piestra, smakar sedan perfekt
i Cortes historiska kvarter

Bouletävlingarna har avslutats för dagen och gränderna ligger tomma så här i slutet av säsongen.
Baren vid torget i Ile Rousse serverar den inhemska drycken Cap Corse, ett kryddigt rödvin som smakar lite sött. Här sitter vi en stund och njuter av den stilla Medelhavsnatten. En svalkande vind drar in från havet när vi långsamt släntrar tillbaka till hotellet.

Resefakta Korsika

Korsika är en ö i Medelhavet, som tillhör Frankrike. Huvudstaden heter Bastia.
Språk Franska och korsikanska.
Invånare Cirka 270 000
Största stad Ajaccio, cirka 58 300 invånare.
Högsta punkt Monte Cinto, cirka 2 700 meter över havet.
Valuta Euro.

Resa dit

Charter med bland annat Langley Travel, info@langleytravel.se som bland annat ordnar vandringsresor. Bästa tiden är maj och oktober. Reguljärflyg med Air France med mellanlandning i Paris. Det går också att ta sig med färja från såväl Italien som Franska rivieran.

Sevärda platser

Ajaccio, Korsikas största stad och Napoleons födelsestad. Corte, den enda universitetsstaden. Bonifacio, vacker by på södra Korsika. Calvi, populär turistort. Enligt korsikaner Christofer Columbus födelseort, något som är ytterst omtvistat.
Stränderna, allt från sand till sten och klippor. Undervattensscenerna i filmen ”Det stora blå” har spelats in på Korsika. Finaste stränderna finns vid Ponte Vecchio, Piana, Calvi, Nanza, Roccapina.

Mat och dryck

Korsika bjuder på en kombination av det bästa från det franska och det italienska köket. Några specialiteter: Vildsvin, som oftast serveras i mustig gryta med mycket vin och örtkryddor. Lufttorkad skinka. Korv. Fisk- och skaldjur. Getost.