I den tidiga kvällen ligger en mjuk, len värme över Beirut. Nu söker sig alla som kan till strandpromenaden Le Corniche som har sin absoluta höjdpunkt såhär efter arbetsdagen, när värmen lättat och havet bjuder på friskhet.
Med palmernas frasande ljud över huvudet vandrar vi fram med havet på vår ena sida och staden på den andra, med sin mix av toppmodernt och krigsärrat. Ute på de yttersta klipporna balanserar sportfiskare med totalkoll på vågorna. När den stora vågen kommer, kilar de likt strandkrabbor i säkerhet, för att sedan följa havet tillbaka nästan lika snabbt. Gubbar sitter böjda över schack- eller brädspel. Här är slöjor, huvuddukar, långa särkar, Armani och Britney Spears-lookalikes i en salig blandning.
För den som kan läsa koden utkristalliseras snart vilka som är muslimer, kristna eller druser. Glatt ringande kryssar sig cykelburna kakförsäljare fram genom mängden. Från små grillar doftar det av nygrillade majskolvar, andra kränger frukt, kalla drycker eller kaffe. På själva gatan susar, skramlar och tutar sig en strid ström av taxibilar fram.
Vi lutar oss mot räcket, blickar ut över Medelhavet och funderar på om ljuset och färgen verkligen är desamma som över de spanska eller italienska stränderna på andra sidan havet. Natten rullar in, ljuden blir annorlunda. Stjärnorna tänds och alla söker vi oss mot kaféer, barer och restauranger.
Plötsligt och helt överraskande skallar böneutroparnas röster ut över staden. Men snart har vi lärt oss och vet exakt vad klockan är när böneramsorna hörs.
I sjutton år var den här staden infernot på jorden. Ett skakande, skälvande, brinnande, sammanstörtande helvete med ständigt exploderande bomber, eviga attentat och krypskyttar. Ändå möts vi främlingar av så mycket värme och vänlighet. Gör vi en ansats att stanna och möta någons blick är genast ett samtal i gång, men aldrig är någon påträngande eller besvärlig. Frågar vi efter vägen får vi hjälp, ofta följer någon med ett stycke, vi blir till och med skjutsade i bil.
När vi köper några av de så typiska söta småkakorna, läckra asabeeh, baklava, halva och allt vad de heter, samlas en intresserad grupp och försöker prata med oss på arabiska. Inte för att vi eller de förstår, men ändå känns välviljan.
Vi kommer i samspråk med en parkeringsvakt i sjuttioårsåldern. Han är magnifik, med vitt glest skägg och rödvit huvudduk. Medan han dirigerar in bilarna på rivningstomten berättar han om sitt liv, att han varit lärare och ingenjör men att det livet tog slut i och med kriget. Han fick ändå jobb mitt i kaoset och gick hit för att vakta de fåtaliga bilarna fast skott visslade och granater kom tjutande.
– En gång kom en granat rakt mot fönstret däruppe, där en liten pojke satt. Jag bad till Allah och den träffade huset utan att explodera.
– När vi har ärenden i de kristna kvarteren sköter vi dem så fort som möjligt och återvänder hit. Det är likadant för dem. En del kör rakt igenom längs gatorna så fort de kan, utan att stanna. De vet att vi känner igen deras ansikten och minns deras handlingar. De är rädda att råka illa ut, säger han och ser på oss med vänliga, milda ögon.
I Beirut finns restauranger och serveringar för varje smak, för varje plånbok, för varje stämning. Vi föredrar oftast att sitta inklämda på en liten populär och folklig restaurang utan turistmeny eller styling. Sådana finns inte bara i muslimska stadsdelen Hamra utan också i det kristna Achrafieh.
Vi väljer vårt matställe mest för att det är absolut fullsatt vid lunchdags och de flesta gästerna är stadsbor av olika ålder och klädsel. Ett dussin personer jobbar i en sanslös röra av kastruller, grytor, kolglöd och diskhoar. Strax landar ett antal smårätter, meze: warak inab, baba ghanouj, humus bi tahini och allt vad de heter. Det blir hur många små läckra rätter, såser, puréer, oliver, bröd som helst, tills vi inte klarar mer.
1994 startade återuppbyggnaden av Beirut efter kriget, ett av de största byggprojekten i världen. Av stora delar av Downtown återstod då absolut ingenting. Souken, marknaden, som vi lite naivt letade efter vid vårt första besök, existerade bara på kartan. Den nya souken återskapades på samma plats där redan fenicierna bedrev handel. Nya banker, affärer, barer, restauranger och nattklubbar öppnar hela tiden. Tanken är att hälften av området ska bestå av hyresfastigheter för att ge liv. Utvecklingen går blixtsnabbt i denna arabvärldens mest västorienterade stad.
Som besökare i det nya Beirut kan man välja vilken typ av upplevelse man vill ha med sig hem. För att uppleva känslan av arabvärlden väljer man Hamraområdet, med sin mix av skräpbutiker, hantverkare, klädaffärer, banker, snabbmatställen med kebab och shawarma, restauranger, bagerier. För det sofistikerat medelhavsmässiga, med nybyggd, lite sval lyx, gäller Downtown. Här finner vi alla de internationella snabbmatskedjorna men också eleganta kaféer, barer och lyxiga restauranger.
Shoppar dyrt gör man framför allt längs Rue Verdun, en shoppinggata strax bortom Hamra som slår det mesta. Med en av världens dyraste lokalhyror är det bara de exklusivaste märkena som har råd att hålla sig med butik här. Achrafieh-stadsdelen i andra änden av staden har också många mode- och designbutiker och gallerior, men med en lite lägre prisnivå. Achrafieh är den kristna stadsdelen, lite svalare på alla sätt än muslimernas Hamra. Här fläktar det också skönt från havet uppe på kullarna där eleganta, men lätt bedagade 1800-tals- kåkar klänger sig fast. Här begås mycket av stadens lite flashigare nattliv, speciellt på och kring Rue Monot.
Vill man sitta bland de rika och svala och känna sig som en stjärna, inga problem. Vill man sitta i en sliten lysrörslokal och meditera, inga problem. Vill man dansa till den bästa, hetaste musiken, inga problem det heller.
Allt är möjligt i Beirut.
Resfakta Beirut
Libanon har 3,5 miljoner invånare, Beirut 1,8 miljoner. Tidsskillnaden mot Sverige är + 1 timme. Svensk mobil fungerar men telefonkort är smartare. Att lära sig de arabiska siffrorna underlättar inköp på folkliga ställen. Arabiska siffror läses från vänster till höger, till skillnad från text.
Språk: Arabiska. Många äldre talar franska och de yngre engelska.
Valuta: Libanesiska pund, kallas också lira. 1 500 lira = 1 US dollar. Dollar går oftast bra att använda. Tätt med kvällsöppna växlingskontor.
Visum: Måste man ha för inresa, kostar 420 kronor, kan också ordnas billigare på flygplatsen för 17 US dollar, men risk för kö. Libanons ambassad 08–665 19 65.
Resa dit: SAS, Air France, Lufthansa, KLM, LOT och Malev flyger på Beirut, med mellanlandning. Prisexempel: NTT International resebyrå anordnar flygningar (med SAS) från cirka 3 900 kronor. En variant är att kombinera Cypern med Beirut (Apollo).
Att ta sig fram: Endast taxi från flygplatsen. Förhandla i förväg om pris. Tio dollar är okej. I stan bör ingen resa kosta mer än 5 000 lira (cirka 4 dollar). Servicetaxi tar flera passagerare på förutbestämd route, billigare och roligare. Räkna inte med buss.
Bo: Flest hotell i Hamraområdet. För cirka 30 dollar kan man finna bra dubbelrum med bad.
Äta och dricka: Libanesisk fastfood är fenomenal. Kostar kring tian, men storleken varierar. Meze, de klassiska smårätterna delar man mellan alla vid bordet. Nära havet vid Raouché finns mängder av krogar. Gott om flotta krogar i Tabaris, Achrafieh och Downtown.
Shopping: Exklusivaste shoppinggatan är Rue Verdun. Handlar man hellre lokala produkter är det idé att ströva omkring i Hamra. Libanesiska viner är bra, Chateau Musar riktigt bra.
Se och uppleva: Hamnpromenaden, Corniche, speciellt i kvällningen. Havsklipporna Grotte aux Pigeons ligger inom promenadavstånd. Nöjeslivet vid Rue Monot är hektiskt.
Av: Ingegerd och Peter Kranz
