Känner mig avvisad
För så där ett år sedan flyttade jag ihop med en kvinna och vi köpte ett fint hus tillsammans. Redan från början var mina känslor starkare än hennes, men hon var beredd att försöka. Vi har båda vuxna barn och barnbarn sedan tidigare.
Nu tycks hon irritera sig på det mesta som jag gör och säger och hon har oftast hand om något av barnbarnen, så vi är sällan på tu man hand. Oftast sover vi i olika rum ”av praktiska skäl”, barnbarnet eller hon ska upp tidigt, och så vidare. Det betyder att vi inte pratar så mycket, utan det blir mest liksom irriterad, saklig, information. Allt går åt fel håll, känns det som. Vad ska jag göra för att bryta trenden.
Ensam i själen
Svar:
Du gick in i det här förhållandet medveten om att hennes känslor för dig inte var alldeles självklara och att det faktiskt skulle kunna bli precis som det nu har utvecklat sig. Har du frågat henne varför hon, trots bristande känslor, ville försöka?
Du säger att ni inte pratar så mycket och om ni överhuvudtaget ska ha en chans, måste ni nog ändra på det. Eftersom ni inte längre egentligen har så mycket att förlora, kan ni ju lika gärna vara helt uppriktiga. Vem vet, kanske kan ni öka förståelsen för varandra då?
Tänk efter vad du själv tror skulle kunna vända den här trista utvecklingen och få ert förhållande till något ömsesidigt kärleksfullt.
Jag tror du måste få ett besked från din sambo om hur hon känner i dag och hur hon tänker sig fortsättningen. Du måste förstås också känna efter själv – vad vill du i dag och hur länge kan du hålla ut?
Hela projektet var trots allt en chansning och risken att det inte skulle fungera har funnits där hela tiden.
