Hur berättar jag om min cancer?
Jag är en man som börjar närma mig de sextio och nu har jag fått beskedet att jag har prostatacancer. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, och känner att jag nog har någon form av dödsångest. Jag har inte sagt något till min fru eller mina barn. Hur berättar man något sådant för dem?
Jag har aldrig varit speciellt sjuk eller hamnat på sjukhus. De är vana att se mig som den som alltid är stark. Jag klarar helt enkelt inte av att säga detta till min familj. Mina barn och jag har inte så nära kontakt, det är min fru som har skött det mesta av den biten, och dessutom bor barnen i andra städer.
Just nu jobbar jag bara, det är det bästa sättet, att inte tänka på det. Men hur kommer min familj att reagera? Vad ska jag göra?
Krister
Svar:
Jag kan förstå om du känner dödsångest och jag känner verkligen med dig – en mardröm, som inte går att skaka av sig i gryningen. Det är inte konstigt om du tvekar inför att berätta för familjen. Hur säger man egentligen?
Det känns ju så givet att man både ska berätta och tala ut om sådant här, men ändå… att uttala det högt gör allt så mycket mer verkligt. Vem blir man sedan? Kommer alla att se på dig med andra ögon, blickar som kanske antyder borträknad?
Men det spelar kanske egentligen ingen roll vad andra tycker och tänker, för risken är att du kommer att läsa in i deras ord och gester vad du tror att de har för tankar, nu när du blivit sjukhuskund.
Men det hjälps inte, du kan inte gömma en så här stor hemlighet för din familj. Du kommer att bli tvungen att säga som det är och då kan du lika gärna göra det med en gång. Risken är annars att de kan känna att du inte har förtroende för dem.
Prostatacancer är den vanligaste cancerformen hos män. Den kan snabbt leda till ond bråd död, det vet alla, men det är trots allt mera troligt att livet kommer att knalla på länge än. Visst, det kommer kanske att bli tungt med operationen och eventuella komplikationer, men därefter kommer livet säkert att fortsätta ungefär som förut.
Ingen vet hur långt liv man kommer att få. Men man kan inte upphöra med att leva bara för att slutet gör sig påmint. Kanske kan man likna ett cancerbesked med en ”nära döden- upplevelse ”. Inte sällan brukar de som haft en sådan omvärdera livet och vad som verkligen är viktigt i det. Kanske är det dags att etablera en bättre kontakt med barnen? Kanske är det nu tid för allt det du tidigare drömt om men aldrig riktigt kommit dig för med?
Jag tror att omgivningens bild av dig inte kommer att förändras ett dugg av själva sjukdomen. Men om du sluter dig, tystnar och slutar kommunicera, då kommer kanske de som betyder något sakta glida undan.
Så till slut.
Ta ett steg i taget, stapla inte allt i en stor hopplös hög. Du är på intet sätt ensam, många är drabbade och de allra, allra flesta har tagit sig förbi vanmakten och fortsatt sina liv.
