Jag vårdar min man
Jag är gift med en man som är 25 år äldre än jag. Vi träffades när jag var 25 och var hans sekreterare på ett stort företag. Han hade precis skilt sig från sin andra fru. Jag blev med barn, vi gifte oss och fick ett barn till. Han har varit både en bra far och en bra make. Åldersskillnaden har egentligen aldrig märkts, ja inte förrän nu då. För något år sedan började min man att förändras. Sakta men säkert börjar han bli någon annan. Han blir allt barns-ligare, hjälplös och påflugen. Vi har inte längre sex och jag börjar allt mer bli hans vårdarinna. Sjukvården utreder honom, men har inte med säkerhet kommit fram till något. Han är 75 och jag alltså
50 år, och barnen har flyttat.
Nu till mitt dilemma. Jag har träffat en annan man och är hjälplöst förälskad. Han är i min ålder och vi passar perfekt. Jag kan bara inte lämna min man, men jag kan inte heller förmå mig till att göra slut med den nye. Min man vet inget och kommer heller aldrig få veta. Han har fullt sjå med sig själv. Snälla Ingemar, hjälp mig. Jag skäms så för jag borde vara en trogen och upp-offrande fru och i stället vänstrar jag med en annan.
Elisabeth
Svar:
Jag tror faktiskt inte att jag kan råda dig. Det är en fråga om personlig moral och det är hopplöst för mig att säga var gränsen går för just dig. Hade den nye dykt upp medan din man var som förr hade du kunnat skilja dig på vanligt vis, men jag förstår verkligen att du tvekar så som situationen ser ut i dag.
På sätt och vis har du ju redan bestämt dig och kanske hoppas du nu att jag ska säga att det är okej, att jag ska ge dig ett svar som får tvivlen att försvinna? Men bara du kan veta vad som är rätt och riktigt och vad du kan leva med.
Din man kommer förmod-ligen inte att bli bättre, utan snarare sämre och då kanske det skulle kännas konstigt att säga nej till ett framtida liv med någon annan som passar så bra? Men än är ni inte där och det vore ju förskräckligt om din man fick veta om ditt dubbelliv.
Hur du än fortsätter med ditt liv så kan jag bara hoppas att ingen ska behöva bli sårad och förtvivlad.
Ingemar Gens
