Varför är de gifta?
Efter mycket funderande har jag nu kommit så långt så jag vänder mig till dig med mitt problem. Du verkar vara en klok person.
Jag är yngst av två syskon, min syster är 3 år äldre än jag och har alltid varit den duktiga som har favoriserats av mina föräldrar. Vi växte upp i en förort till Stockholm i ett radhus med föräldrar som aldrig har varit sams. Min far har slagit min mamma massor av gånger. Han har också slagit mig då var jag lite äldre så jag gav tillbaka, vilket gjorde honom tokig. I dag är de pensionärer och fortfarande gifta. De har genom affärer fått ihop en stor summa pengar men de använder inte pengarna.
Jag har nu egen familj och är mycket lycklig med min man sedan snart 20 är. Vi har två tonåringar, hus, sommarställe och hund så det går ingen nöd på oss.
Nu till saken. För drygt 16 år sedan sa min far upp bekantskapen med mig. Min mamma har genom åren hämtat barnen på dagis varje vecka. Den enda gången min pappa kommer på tal är när min mamma dricker ett glas vin. Då beklagar hon sig över honom. Han har gjort sig ovän med vänner, grannar och andra som kommer i hans väg, De har aldrig gäster eller är bortbjudna. Jag undrar varför de är gifta. Hon vet att de har pengar så det är inget hon borde oroa sig för.
Hon har träffat oss mer eller mindre i smyg och det fungerade bra när han jobbade. Hon har inte jobbat alls under dessa år. Nu i somras lovade hon att komma ut till vårt lantställe men hon ringde inte på hela sommaren. När sommaren var slut hörde hon av sig, och frågade om hon kunde komma förbi nästa dag. Hon kommer när det passar henne och då ringer hon dagen innan. Jag ställer in allt annat och anpassar mig efter det.
Nu har jag fått nog av detta. Jag uttryckte min önskan att hon kan stå upp för mig och sluta att smussla med att vi ses. När jag berättade om hur jag mått under min uppväxt sa hon att det var ingenting mot hennes uppväxt. Hon förstår inte varför vi inte kan fortsätta som vanligt.
Nu har vi ett döläge eftersom jag känner att jag vill få henne att tänka efter. Hon skyller på mig. Bara hon får komma hit och dricka kaffe igen så blir det som vanligt. Jag har inte ställt några krav genom åren på henne utan vi har låtit henne hållas så hon ska trivas hos oss, eftersom jag inte har velat trassla med henne också.
Så till min far, han har sagt till mig att man inte kan älska två barn lika mycket och syftat på mig och min syster. Han har bland annat skrivit över sin barndomsgård i Småland på min syster vilket min mor har skrivit under, och det har jag svårt att förlåta henne för också.
Vad säger du om detta? Tacksam för svar.
Lillasyster
Svar:
Det låter som om din pappa är en klassisk hustrumisshandlare, med allt vad det för med sig av kontroll och fysiskt och psykiskt våld. När man läser ditt brev faller liksom allt på plats om man tänker sig din pappa där i bakgrunden, hur han drar i trådarna som får hans familj att sprattla. Framför allt din mamma då, som antagligen inte tar ett steg utan hans godkännande.
Kanske kan du förlåta henne lättare om du vet att hon gör det som är möjligt – kanske gör hon bra mycket mer och tar bestraffningen?
Visst, man kan tycka att hon borde skilja sig från denne förskräcklige man, precis som man lättvindigt kan föreslå att du ska bryta med de här förskräckliga personerna. Men du, om någon, vet hur svårt, ja nästan omöjligt det är. Det här är de föräldrar du har och du har förstås egentligen rätt till deras oreserverade kärlek, men de verkar inte förmögna till det. Din mamma har nog om och om igen övervägt att lämna sitt svåra äktenskap. Det ingår ju också i mönstren kring hustrumisshandel att mannen gör sin kvinna så tom på självkänsla att hon inte ens kan föreställa sig ett liv på egna villkor.
Hur tror du det kändes när hon skrev på papperen om gården?
Jag misstänker att du inte kan få till någon stor förändring, men lite borde du kunna lirka fram, speciellt med din mamma om du kan svälja oförrätterna i utbyte mot tid tillsammans.
Jag tycker att hon, så gott det nu går, anstränger sig för att ni ska ha en relation och det var förstås lättare när hon hade dagarna för sig själv. Visst, det kan tyckas vara på hennes villkor, men så måste det nog vara så länge hon lever ihop med din pappa. Om min teori håller är din pappas värld helt uppbyggd kring kontrollen av sin familj – lyd, eller drabbas av hans vrede. Låt din mamma få veta att du förstår hennes situation och att hon gör så gott hon kan. Samarbeta med henne och underlätta för att ni ska kunna träffas så ofta som möjligt.
Missförstå mig inte, jag ursäktar verkligen inte dina föräldrar, allra minst din pappa, men jag tror inte du mäktar med att få till någon större förändring. Du berättar ju hur det här mönstret alltid funnits i din familj. Visst, du kan bryta helt, men det hade du kunnat göra för många år sedan, så jag tolkar det som att du inte vill och då återstår att göra det bästa möjliga av situationen. Jag tror att du skulle ha glädje av professionell hjälp till att bearbeta det som varit och för att hitta bra strategier för framtiden.
