På folkhögskolan var visserligen åldrarna blandade, men de flesta av oss var unga, nyvuxna. När vi i klassen bestämde oss för att ha ett sommarknytis hos en av oss som bodde i egen lägenhet kände jag att det var ännu ett steg bort från tonåren. Nu var tiden förbi då man sattes vid barnbordet på släktträffar. Vi umgicks ju som vuxna människor, diskuterade vuxensaker och hade fester som vi hade fixat alldeles själva. Egen dryck tog man med, det här var fortfarande den tiden i livet då varje gäst kom med varsin liten skramlande påse. (Det skulle dröja ännu några år innan nästa vuxensteg, middagar och fester där man bjöd gästerna på dryck.) Rostbiff och potatissallad stod på menyn, och det skulle bli en sådan där bubblig, pratig och skönt rörig kväll där gästerna satt och stod varhelst det fanns en yta. Festen hade ingen dresscode precis, det här var inte juristlinjen utan en konstutbildning. Eller jo, den outtalade regeln var väl att man skulle se härligt konstnärlig och egen ut, signalera att ”jag följer inga moderegler, jag går min egen väg och uttrycker min unika identitet”.
Vilket naturligtvis resulterade i att vi såg tämligen homogena ut, i våra hemfärgade lager på lager-kläder och bekväma skor. Men det insåg vi inte själva då. Vi var unga, vi levde vår dröm och nu var det fest! Vilken besvikelse jag kände när jag kom till min klasskompis den kvällen. När vi spred information om knyt-kalaset glömde vi tydligen att kolla av att någon verkligen fixade rostbiff. Det visade sig att alla, och då menar jag alla, gäster hade valt att komma med potatissallad. Mitt på golvet i vardagsrummet stod en enorm kastrull i stil med en sådan man kokade lakan i förr. Vartefter gästerna anlände fylldes den sakta men säkert med potatissallad. Slafs, slofs, där kom en laddning till. För er som undrar, potatissallad nedhälld i en gryta kommer inte på topplistan när det handlar om att ”äta med ögonen”. Det var en enda sörja av beige-gult. Kanske var vi inte så världsvana och erfarna som vi inbillade oss, när vi inte ens lyckades styra upp ett enkelt knytis…I det här numret av Icakuriren har vi smaktestat färdig potatissallad. Överkokt, mjölig, stickig – omdömena skiljer sig mellan salladerna. Men viktigare än att välja en god potatissallad kanske ändå ett gott tillbehör är. Tro mig, jag har smaktestat!
