Man brukar ju säga att barn ser på världen med oförstörda ögon. Och även om det är en kliché så tycker jag ständigt man får bevis för det. Inte minst i vår lilla, men bland de mest älskade avdelningarna, “Ur barnamun”. Om jag inte var en person som läser tidningar bakifrån (jag vet faktiskt inte varför, men jag gör nästan alltid det), så skulle den rutan vara bland det första jag läste i Icakuriren.
Själv hade jag kunnat skicka in en historia om min yngsta dotter, som då var i fyraårsåldern. Det var påsk, och vi hade precis kommit till hennes mormor och morfar på släktmiddag. “Vad blir det för mat?”, ville hon veta. När jag svarade att det blir lamm, ryckte hon mig i tröjärmen och sa bekymrat men bestämt: “Men mamma… jag vill inte äta luddet.”
På dagis hade döttrarna en kompis som kommit från krigets Somalia med sin familj. Wosila och min äldsta lekte mycket, ibland hemma hos oss. En dag frågade min dotter mig varför Wosila hade så ljusa handflator. Jag förstod först inte vad hon menade, men så insåg jag; eftersom Wosilas hudfärg var mörkt brun, så såg givetvis hennes handflator väldigt ljusa ut.
Det häftiga med den händelsen tycker jag är att min dotter inte ett ögonblick hade reflekterat över att kompisens hudfärg inte såg ut som de andra förskolebarnens. Nej, det var handflatorna hon noterade.
Det här dyker upp i mitt minne när jag läser intervjun med Mary Juusela i det här numret av Icakuriren. Mary är adopterad från Indien och har under hela sin uppväxt mött olika reaktioner från sin omgivning på sin hudfärg. När en statlig utredning för sju år sedan konstaterade att adoptivbarn var överrepresenterade i självmordsstatistiken och underpresterade i skolan, tröttnade Mary. Hon kände inte alls igen sig i den negativa bilden och problematiserandet av adoption. Nu har hon skrivit en intervjubok där adoptivfamiljer berättar. Många av dem som intervjuats har erfarenheter av rasism, ett ämne som känns minst sagt aktuellt så här efter valet.
Mary beskriver att hon accepterat att hon är det stora undantaget. Hon känner sig som svensk inuti, samtidigt som hon ser ut som något annat. Och uppenbarligen genom en stor del av livet har blivit behandlad som om hon vore annorlunda.
Tänk om man bara kunde vara lite mer som de flesta små barn är, innan de lärt sig vad som är “normalt” av oss vuxna. “Åh, en kamrat, vad bra, då kan vi sätta i gång och leka.” Den inställningen imponerar på mig varje gång jag träffar små barn.
