Nyss hemkommen från vännerna i Småland, där stugorna och skogarna verkligen ser ut som Astrid Lindgren-land. Jag får veta att vartannat hus i den trakt vi befinner oss numera ägs av en tysk eller dansk. Några permanentboende, de allra flesta sommargäster. I affären och på loppisarna hörs tyska, och jag känner mig plötsligt ganska långt ifrån Emil i Lönneberga.
När jag frågar mina vänner vad de tycker om det, menar de att de är glada. På 1960-talet avfolkades landsbygden här, människor flyttade in till städerna, och allt fler av de gamla (omoderna) torpen och gårdarna stod och förföll. Nu är bygden mer levande igen.
Vi pratar om hur det kommer sig att de utländska sommargästerna så gärna vill bo just här. I det här numret har vår reporter Fredrik Kullberg ställt sig samma fråga: Varför är tyskarna så galna i vårt kära gamla Sverige?
För några nummer sedan bad jag er läsare berätta om era hobbyer. Så här skriver Gunnel om sin fritidskärlek som aldrig rostat:
”När jag var 12 år köpte mina föräldrar ett piano åt mig. Detta ska spelas på, det var faderns önskemål, locket skulle inte vara stängt, och så blev det. Mitt intresse har genom åren ökat väsentligt. Eftersom jag nu gör vad jag vill (inom rimlighetens gränser) besöks nog pianot minst en timme om dagen, ej av tvång utan ren spelglädje! Jag är inte något proffs på detta, känns bara roligt och att hjärnan och fingrarna hänger med. Keep playing!!!”
En annan läsare, Christina Reichenberg, vill tipsa om porslinsmålning:
”Att måla porslin är liksom ridning en total avkoppling. I ridning njuter man av naturen och vi porslinsmålare hämtar vår inspiration där. Ur barkens linjer, ur blommans former och färger, ur bergens kontur mot himlen, ur ett vackert musikstycke eller en John Bauersaga. Det kräver koncentation, varför man helt slappnar av tankar och bekymmer.”
Blir du sugen på att pröva så hälsar Christina att mer information finns på:
www.porslinsmalningsforbundet.se.
Jag avslutar med en hälsning från Monica i Huskvarna, som berättar att de är två par som varje år cyklar en vecka, något de gjort de senaste 20 somrarna. ”När du cyklar får du känna vinden och höra fågelsång. Känna doften av buskar, träd och blommor. Det är bäst på småvägar utan bilar. Tänk att cykla och inte veta vad som gömmer sig bakom nästa krök eller kulle. Plocka smultron, hallon eller kantareller till kvällsmackan på vandrarhemmet.”
Visst låter det underbart! Jag hoppas att Icakuriren kan inspirera dig, och kan i alla fall konstatera att ni läsare helt klart inspirerar mig – tack för alla tips!
