Mitt första jobb efter gymnasiet var inom hemtjänsten, och distriktet låg i finkvarteren på Östermalm i Stockholm. Det betydde att många av ”mina” pensionärer bodde i enorma våningar fyllda av fantastiska möbler och konstföremål, som jag storögd gick och dammade och städade i. Jag vet inte hur det är i hemtjänsten i dag, men på den tiden hann vi också med en och annan fika med våra pensionärer, och jag insåg snabbt att det var en fördel att lära sig dricka kaffe.
Flera av de äldre damerna (jag hade fler damer än herrar på mitt schema) var vana från förr att ha hemhjälp i olika former, och särskilt en envisades med att alltid släppa in mig genom köksingången. Hon kallade mig ”fröken Helena”, och hos henne blev det premiär för flera saker i mitt unga liv. Där blev jag ombedd att kamma mattfransarna, och det var första gången jag gjorde något sådant, jag hade aldrig tidigare hört talas om att det fanns en sådan syssla. Hemma hos mig hade vi huset fullt av farmors hemvävda trasmattor, och de hade helt egna, okammade frisyrer på sina fransar.
Efter att jag städat klart fick jag ibland ett glas saft och ett kex ute i köket, medan hon själv tog sitt kaffe i salongen, men en dag bjöd hon med mig in till salongen. ”Vill fröken Helena ha silverte?”, frågade hon. Jag var lite uppfylld av att jag skulle få fika i finrummet, och tackade ja. Silverte, det lät lyxigt. ”Med honung eller mjölk?”, fortsatte hon. Nej tack, svarade jag.
Varpå jag serverades hett vatten. Visserligen i en utsökt kopp av vackert porslin, men så himla fånigt det kändes att sitta där och dricka varmvatten.
När jag tänker tillbaka på mina gamla damer och herrar undrar jag vad de hade tyckt om nutidens fikavanor. Många av dem drack kokkaffe på bit, de mest moderna hade kaffebryggare. Vad hade de beställt av baristorna på dagens kaffebarer?
Själv dricker jag helst pulverkaffe. Inte bara för att jag tycker det är praktiskt när jag gör en enkel kopp till mig själv, utan för att jag tycker att det är godast. Folk i min omgivning kan ibland lite viskande erkänna att, jo, de håller faktiskt med mig, pulverkaffe är ju gott, och hemma brukar de också alltid… Men det är inget man pratar högt om, pulverkaffe är ”fulkaffe”.
För dig som dricker bryggkaffe har vi i detta nummer ett test av kaffebryggare, se sidan 32.
Själv kommer jag även i fortsättningen att envisas med mitt pulverkaffe. Men silverte har jag fortfarande bara druckit en enda gång i mitt liv.
