Tonåringen presenterar oss för en ny tv-serie han har hittat. Den heter Friends. Det är nästan så att vi inte har hjärta att berätta för honom att när mor och far just hade träffats, i ett annat millennium, så såg vi den serien dagligen. Fast då hette den Vänner.
Humorserien om sex tjugonåntings i New York har genomgått flera intressanta faser. För tio, tolv år sedan var det en trend bland oss gamla fans att se om den och förkasta den. Plötsligt var det som var så kul på nittiotalet fördomsfullt, könstraditionellt, fetmaskammande och homofobt (ett påstående som säkert förvånade seriens homosexuelle medskapare David Crane och författarna som skrev in ett av den amerikanska tv-historiens första lesbiska bröllop).
Ytterligare tio, tolv år senare har en ny generation gjort serien till sin utan att problematisera den. Däremot har de ibland problem att förstå skämten. Efter tonåringens chock över att den dolda skatt han trodde sig ha hittat visade sig vara plundrad av hans föräldrar, har han insett att den har några decennier på nacken (Friends producerades 1994–2004). Även om nittiotalets frisyrer och modedetaljer går igen hos dagens stackars tonåringar, så innehåller Friends ett myller av referenser som bara vi som levde på nittiotalet kan relatera till. Ibland frågar tonåringen oss vad en “beeper” är och vi erinrar oss de små dosor som killar som ansåg sig vara efterfrågade gick runt med i bältet.
I en sekvens i serien går en kille in i en telefon-
kiosk för att ringa och lyssna av sin svarare. Ton-
åringen tittar förbryllat på mig och jag ber honom att pausa. Det här kommer att ta tid att förklara. “Jo, älskade son, det var så här…”
Tiden tickar obönhörligt och det som nyss var allmänbildning är idag specialkunskap. Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att i böcker och poddar försöka förstå vad Hasseåtage och Povel
Ramel – de som nyss var allmängods och som nu är stofilkultur – egentligen skojade om. Ofta är de skämt då publiken skrattar som högst på de gamla inspelningarna de mest obegripliga. Då gäller det så gott som alltid en dagskommentar, något som plockar upp revydagens löpsedel. Där och då det roligaste som sagts, mindre än en mansålder senare något man måste bläddra i tidningsarkiven för att begripa.
För mig har det blivit en besatthet att fylla i de där luckorna, de små förskjutningarna som har skett medan mänskligheten pysslat med annat. Jag känner att jag kommer närmare sextiotalets människor om jag också känner till Helanderaffären. Jag känner att min son kommer närmare mig om han också har en relation till den mobillösa tiden.
Vi förändras och transformeras, magar växer och hår minskar, men i botten har vi hela tiden ett sugande behov av att skratta åt oss och varann. Ett skämt igår är ett vittnesmål idag, en arkeologisk detalj som hjälper oss att förstå vilka vi nyss var.
