Christer Lindarws far övergav sin gravida fästmö: ”De sista åren kunde jag förlåta honom för det sveket”

Man kan tro att man har landat på franska rivieran eller någon annanstans vid Medelhavet. I själva verket har jag bara tagit bussen över Lidingöbron. På en klipp­avsats mot havet tronar Christer ­Lindarws magnifika våning, enhetligt inredd i monokromt svartvitt. Från den 90 kvadratmeter stora terrassen har man milsvid utsikt över Värtahamnen och stora delar av Stockholm. Det var just riviera-känslan som 1982 fick ­Christer att överge innerstan till förmån för ­Lidingö. Den djärva investeringen möjliggjordes av att karriären befann sig i en starkt uppåtgående spiral. De närmaste åren skulle Christers After Dark komma att göra långa och framgångsrika gästspel i såväl Madrid som San Fransisco.

Drygt 40 år senare är samma karriär på sparlåga. Sedan den avslutande föreställningen av After Darks sista stora show ”This is it” den 16 dec­ember 2017 betecknar sig Christer mer eller mindre som pensionär, även om han starkt ogillar benämningen, och även om han på senare år åtagit sig att designa spektakulära galastasser åt kronprinsessan Victoria och prinsessan Estelle. Den mer otvungna tillvaron tilltalar Christer. Vår tids hurtfriska attityd till åldrandet får honom däremot att slå bakut.

– När jag tar del av intervjuer med kända människor i min egen ålder som påstår att de aldrig har mått så bra som de gör nu tänker jag: Bullshit, du mådde mycket bättre för 30 år sedan. Jag håller på att bli tokig på det där skitsnacket. Personligen känner jag inte att jag skulle vilja vara 35 igen. Men jag känner inte heller att jag måste låtsas som att kroppen är lika bra som den var då. Det är inte så jäkla kul att åldras. Jag kan irritera mig på att jag inte orkar lika mycket som jag gjorde förr och att jag inte längre har samma lust att vara ute på kvällarna. Det är en sorg förenad med att acceptera sin ålder.

Slutade röka 2020

Rimligtvis har Christer genom ett aktivt livsstilsval ändå lyckats bromsa sitt åldrande en aning. Från gymnasiet och framåt konsumerade han ett cigarettpaket om dagen. De med tiden utökade rökrestriktionerna kunde inte motivera honom att sluta. Trotsigt bolmade han vidare ända fram till i mars 2020.

– När de första rapporterna från Kina gjorde gällande att de flesta som dog i coronaviruset var äldre män och rökare fick jag panik och fimpade. Om jag märkte några hälsoeffekter? Nej, tvärtom märkte jag av ohälsoeffekter. I stället för att röka satt jag och smällde i mig ostbågar, godis och Coca-Cola på kvällarna eftersom jag inte hade något annat att göra än att titta på Netflix. På bara något år gick jag upp 7,8 kilo som jag sedan dess har haft svårt att gå ner. Visserligen tränar jag med personlig tränare, men jag är sämre på att äta nyttigt. Jag tycker ju väldigt mycket om kaffebröd, konstaterar han och skär upp fler skivor av kardemummalängden som jag haft med mig.

Med undantag för viktuppgången anser den solitära Christer att pandemin för hans egen del var en angenäm tid.

– Det kom ju inga inbjudningar till events som man behövde gå på. Jag tyckte att kravlösheten var mysig.

De i stort sett enda som Christer under nära två års tid umgicks med var Magnus Skogsberg Tear – mest känd som den frukt- och grönt-ansvariga ­Sebastian i Icas reklamfilmer – dennes make Leck och en gemensam tjejkompis. Paret Skogsberg-Tear är numera så nära en familj man kan komma för honom.

– I många år kände jag och Magnus till varandra och hejade när vi sågs, men det var inte förrän i slutet av 90-talet som vi blev kompisar. Mer och mer upptäckte vi att vi hade samma intressen och skrattade åt samma saker. I början var Leck lite vid sidan av, men med tiden märkte han att det inte var så stor skillnad om jag var med eller inte. Successivt har vi växt ihop och numera reser vi också tillsammans. Magnus och Leck gillar att emellanåt testa dyra lyxhotell, medan jag tycker att det är onödigt. För att få ned kostnaden brukar vi hyra ett rum med en bäddbar soffa för barn där jag får sova.

Christer Lindarw om kärleken

Under sitt 72-åriga liv har Christer haft tre stora kärlekar. Den senaste var en läkare som han hade ett förhållande med ett par år i början av 1980-talet. Kanske var det också den sista stora passionen, för någon fjärde kärleks­historia förväntar han sig inte att få uppleva.

– Inte vid min ålder, det tror jag inte. Det går nog inte att bli så där upp över öronen förälskad som man kunde bli när man var yngre. Visst har det hänt att jag har chattat lite med folk, men jag skulle aldrig våga träffa någon av dem eftersom jag har hört så många skräckhistorier om andra som råkat illa ut. Dessutom är det svårare att dejta som känd person. Jag blir ständigt ifrågasatt om jag verkligen är jag eller om det är en fejkprofil. Ibland har jag tröttnat och skrivit: ”Ska jag behöva skicka dna-prov eller vad är det frågan om?”

Om regnbågsfamiljer hade varit en realitet när Christer var yngre tror han att hans familjesituation hade sett ­annorlunda ut i dag.

– Ja, då hade jag nog velat ha barn. Men på min tid fanns det ju inte på kartan att skaffa barn om man var gay. Det är inte direkt en sorg att jag inte blev förälder. Det enda som jag litegrann sörjer är att min yngre halvsyster Annika inte heller har några barn, vilket innebär att vår släktgren på vår gemensamma pappas sida kommer att dö ut med oss. Det kan jag tycka är lite tråkigt, tillstår han.

Bert Lindarw lämnade Christers mamma

Eskilstunas speedwaykung Bert ­Lindarw slog upp förlovningen och ­lämnade Christers gravida mamma ­Vivi-Anne för en annan kvinna som han bildade familj med. 21 år ung ­födde ­Vivi-Anne Christer. För att få ihop livspusslet som ensamstående mamma tvingades hon förlita sig på barnvaktshjälp från sina föräldrar.

– Mormor gav mamma pikar för att hon som ogift kvinna hade blivit med barn. Hon kunde säga saker i stil med: ”Har du nu skaffat ungen så får du väl ta hand om honom.” Mamma kände alltid dåligt samvete för att hon inte räckte till. Som en motreaktion tror jag hennes egen uppfostringsfilosofi blev: Jag ska uppmuntra min son i det han vill göra och inte skuldbelägga honom. Aldrig någonsin att hon sa: ”Nej Christer, pojkar brukar inte göra sådant” när jag ville ägna mig åt konståkning, rita kläder eller sy. I stället försåg hon mig med material och berömde det jag hade åstadkommit. Hon var en modern mamma som var före sin tid.

Christer hade bara träffat sin pappa vid ett enda tillfälle då föräldrarna oväntat återförenades när han var 17 år. Året därpå gifte de sig och höll sedan ihop ända fram till Vivi-Annes död 2013. Så länge hon levde var relationen mellan far och son relativt ytlig.

– Varje gång jag ringde hem och Bert svarade sa han: ”Hej, hej, mamma kommer här.” Han frågade inte ens hur jag mådde. Fast han vågade nog inte heller riktigt komma mig nära. Många har undrat vad han tyckte när jag började med dragshow, men jag tror inte han kände att han hade mandat att ha någon åsikt om det. Och när jag sedan blev känd slätade det över det mesta. Det enda Bert hade svårt för var när det gick från att jag var ”Bert Lindarws son” till att man började referera till honom som ”Christer Lindarws pappa”. Då blev han plötsligt nummer två. Det kunde han inte riktigt ta.

Att Christer skulle ha ärvt fallen­heten för design och sömnad från pappa Bert som efter speedwaykarriären ägnade sitt yrkesliv åt motorer och mekanik tedde sig högst osannolikt. Inte förrän Berts sista levnadsår då Christer hämtade 90-åringen på sjukhuset efter att han drabbats av ännu en i en lång rad blodförgiftningar uppdagades det varifrån det kreativa påbråt kom.

– När jag körde förbi ett gammalt hus som vi vanligtvis inte brukade passera sa Bert plötsligt: ”Därinne jobbade jag som modist när jag var ung.” Jag var tvungen att stanna bilen och fråga: ”Förlåt, vad sa du?” Då visade det sig att han hade suttit och sytt damhattar i sin ungdom, men det hade han aldrig berättat för mig.

Mysiga sista år med pappa

Bert dog i november 2020. Under hans tid som änkling kom far och son närmare varandra.

– Speciellt de sista åren hade vi det mysigt. Jag åkte hem och lagade fläsk med löksås och andra maträtter som mamma hade gjort till mig när jag var barn. Vi pratade om vardagliga saker men gick inte på djupet. Därför fick jag aldrig höra Berts version av varför han lämnade mamma när hon var gravid med mig. Men jag tyckte nog ändå att jag de sista åren av hans liv fullt ut kunde förlåta honom för det sveket.

Ja, Christer förefaller onekligen vara den förlåtande typen, men också den konflikträdda, slår jag fast efter att ha läst hans självbiografi från 2016. Lite extra studsar jag när han skildrar hur han efter många år stöter ihop med en tidigare affärspartner som på 1990-talet misskötte affärerna till den grad att deras gemensamma produktionsbolag försattes i konkurs. Men i stället för att konfrontera vederbörande, eller åtminstone undvika honom, inleder Christer ett trevligt småprat, för ”trots allt har vi ju också haft mycket roligt tillsammans”. Christer är den första att hålla med om att han är konflikträdd.

– Jag hatar bråk! Min rädsla för konflikter härrör från bråken mellan mamma och mormor i min barndom och den dåliga stämningen som de utmynnade i. Jag har alltid tyckt att det varit obehagligt att ta tag i jobbiga saker. I de situationerna har jag hellre dragit mig undan. Samtidigt som jag varit stjärnan och chefen har jag också velat vara en i gänget. Om vi har varit tvungna att tillrättavisa medarbetare har jag alltid låtit någon samarbetspartner sköta den biten. Och så har jag suttit med och lyssnat på tillsägelserna, fastän jag varit med och bestämt vad som ska sägas. På det sättet har jag varit lite feg, men jag vill bara inte att människor ska tycka illa om mig.

Duster med Flinckman

Motparten i yrkeslivets värsta duster var Lasse Flinckman, Christers mångåriga parhäst i After Dark. Men trots flera djupa schismer lyckades duon med tiden laga sin relation en gång för alla.

– När jag och Lasse var unga var det en prestigegrej att vi skulle ha exakt lika många solonummer. När vi blev äldre spelade det inte längre någon roll om någon av oss hade ett nummer mer än den andra, huvudsaken var att numren var bra. Det gjorde att det också blev mycket enklare och roligare att umgås. Nu när Lasse är död är det honom som privatperson jag saknar. Att inte kunna prata i telefon eller åka ner till Skåne och hälsa på honom på somrarna som jag alltid gjorde.

Givetvis förärades Lasse Flinckman ett fint hyllningsnummer när Christer fem månader efter hans bortgång 2016 hade premiär på den tidigare nämnda showen ”This is it”. Bortsett från ett privat uppträdande på två vänners bröllopsfest 2022 har inte Christer stått på en scen sedan föreställningen gick i graven. Och det ska mycket till för att han ska kunna tänka sig att göra någon form av comeback.

– Det skulle i så fall vara om någon kommer till mig med en idé som jag tänder på. Det vore roligt att göra någonting helt annat än det jag brukar, så som när jag fick erbjudande om en roll i tv-serien ”Bonusfamiljen”. Det var hur kul som helst.

Jubileum för After Dark

Nästa år är det 50 år sedan After Darks födelse. Länge funderade Christer fram och tillbaka på huruvida han skulle sätta upp en mindre show för att fira jubileet. Men sedan kom tv-programmet ”Vilket liv!” där en hel kväll av hyllningar kröntes med att drottning Silvia dök upp på Oscarsteatern – samma scen där Christer under en välgören­hetsgala 1977 gjorde en legendarisk imitation av drottningen och därefter överräckte en ros till den riktiga kungagemålen som satt i publiken tillsammans med sin nyblivna make. Den här gången var rollerna ombytta. Med orden ”från en drottning till en annan drottning” överlämnade drottning Silvia en ros till Christer.

– Efteråt kände jag: Nej, jag ska nog inte göra någon ny show. Drottningens uppvaktning blev en sådan fantastiskt vacker och hedervärd avrundning på mina 50 år på scenen. Det finns ingenting som kan överträffa det.