Året var 1996 och ryktet om att man sökte en stand-in för Peter Jöback i mastodontmusikalen ”Kristina från Duvemåla” nådde en musiklärare i Växjö. Bland hans sångelever fanns det en specifik person som stämde in på kravprofilen ”ung drömmartyp med bra röst”; 19-åriga glamrockaren Ola Salo. Trots att Ola hade siktet inställt på helt andra typer av scener åkte han till Malmö och gjorde audition inför Benny Andersson och Björn Ulvaeus.
– En av låtarna jag valde att sjunga var ”Sweet transvestite” från ”The rocky horror show”. Den hade nog aldrig Björn och Benny hört på en audition förut, konstaterar han leende.
Ola Salo
Ålder: 47 år, fyller 48 i februari.
Familj: Hustrun Anneli Pekula och döttrarna Judith, 14, och Miriam, 9.
Bor: I Malmö och på den skånska landsbygden.
Yrke: Artist och låtskrivare.
Aktuell: I rollen som Willy Wonka i musikalen ”Charlie och chokladfabriken” som spelas fram till den 12 april på Göteborgsoperan.
Bildade The Ark 1991
Utan tillstymmelse till nervositet eller hämningar framförde 19-åringen det okonventionella numret inför de två musikgiganterna. Avspändheten bottnade i att Ola egentligen inte ville ha musikalrollen. Hela hans sångarhjärta var dedikerat till bandet The Ark som han fem år tidigare hade bildat tillsammans med tre barndomsvänner. Engagemanget som inhoppare i ”Kristina från Duvemåla” gav dock en välbehövlig om än blygsam inkomst som tillät honom att flytta till Malmö och satsa på bandet. På musikalscenen behövde han inte direkt slita ihjäl sig. Blott tre gånger fick han hoppa in i rollen som Robert och sjunga ”Guldet blev till sand” på Malmö opera. Hösten 1996 flyttade musikalen vidare till Göteborgsoperan, och Ola med den. Men trots att Ola repade in rollen på operans stora scen fick han aldrig möjlighet att göra den framför Göteborgspubliken. Skulden till det bar Peter Jöback som höll sig frisk hela föreställningsperioden.

Det skulle dröja hela 28 år innan Ola gavs en ny chans att beträda samma scen. Att komma tillbaka till Göteborgsoperan och denna gång få ta plats framför ridån utgjorde en del av dragningskraften när han mer eller mindre på stående fot tackade ja till att fronta musikalen ”Charlie och chokladfabriken”. Men den allra största lockelsen var rollen som den egensinniga och snillrika godisfabrikören Willy Wonka.
”Charlie och chokladfabriken” på Göteborgsoperan
– Det är en sådan originell skapelse där jag i gestaltningen kan använda mig av mitt eget artisteri. Jag har ingen skådespelarutbildning. Skulle någon be mig att spela Danny i ”Grease” eller Jean i ”Les misérables” och förvandla mig till någonting som jag inte är skulle jag känna mig väldigt vilsen. Därför väljer jag bara roller som jag kan skapa utifrån min scenkaraktär, förklarar Ola och drar eftertänksamt i pipskägget som han på eget initiativ har odlat enkom för sin nuvarande roll.

När musikalerbjudandet kom var han mitt uppe i en serie dinnershows – en pandemianpassad krogshow i det mindre formatet med bara honom själv och pianisten Christopher Dominique.
– Under de spelningarna märkte jag att en lite ny scenpersonlighet uppstod. Jag blev mer högtidlig och extradöraktig än jag brukar vara. Som en äldre version av mig själv, fast ändå med någon slags bisarr skruv på det hela. När jag frågade mig hur jag ville gestalta Willy Wonka insåg jag att den jag var under de där dinnershowerna, det var ju Willy Wonka.
LÄS ÄVEN: Arja Saijonmaa fick rådet att tiga om sin stora sorg: ”Jag fick cancer och kunde inte få barn”
Det är inte enbart i yrket som Ola känner sig besläktad med sin rollkaraktär. Även privat kan han se likheter mellan sig själv och den självcentrerade Willy Wonka som sprutar ur sig idéer med samma intensitet som en kanonsalva avfyras.
– Jag kan definitivt identifiera mig med hans sprudlande kreativitet. För min del kommer den i skov. Jag har alltid haft ett maniskt drag.

Det egocentriska då? I en radiointervju har Ola hävdat att han liksom sin rollkaraktär är en självupptagen person.
– Det är förstås sagt med viss självironi. Men sanningen är, du blir inte artist om du inte har en idé om att du har något speciellt att komma med. Draget av självupptagenhet var mycket starkare hos mig när jag var yngre. Det har helt klart mattats av sedan jag fick barn. För mig innebar det en fullkomlig omsvängning att bli förälder. Jag är enormt glad över att ha upptäckt att det finns saker i livet som är större än mig själv och mitt skapande.
”Inte en maskulin man”
Willy Wonka kan placeras i samma androgyna fack som Olas förebilder David Bowie, John Lennon och Jim Morrison, vilket han ser som ytterligare en styrka med rollen.
– I och med att jag inte själv är en sådan där supertraditionell robust och maskulin man känner jag mig mer bekväm med att spela roller som inte heller är det.
Du har sagt att du befinner dig på en gråskala mellan man och kvinna. Har det varit en tillgång eller ett ok?
– Så fort jag accepterade att det var så blev det bara en utgångspunkt, någonting självklart. När jag var i yngre tonåren tyckte jag det verkade svårt att bli en vuxen man eftersom det fanns så mycket förväntningar kopplat till det. Jag försökte testa att vara tuffare än vad jag i själva verket var men kände mig hemskt obekväm. Så fort jag upptäckte att det fanns ett annat, mer androgynt sätt att vara man på blev jag oerhört förtjust i den tanken.

När Olas scenpersona kommer på tal färdas jag i minnet 25 år tillbaka i tiden, till en februarilördag i Umeå sporthall år 2000. Jag liksom många andra av stadens studenter hade kommit dit för att se rockbandet Kent. Förband var The Ark som stod inför sitt stora genombrott. När Ola Salo gjorde entré i cerisefärgat hår och en iögonfallande scenklädsel som förde tankarna till en påfågel var vi många som höjde på ögonbrynen. Något så osvenskt överdådigt hade sällan skådats på en inhemsk scen. Efter konserten var det Ola som var det stora samtalsämnet. Coolt och uppfriskande, tyckte många av oss om hans stil. Överdrivet och maskeradaktigt, ansåg andra. Själv kände sig dock Ola aldrig det minsta utspökad i sina spektakulära outfits. Tvärtom.
– Jag upptäckte tidigt att när jag tog ut svängarna och bar pråliga och excentriska scenkläder kände jag mig mer som mig själv. Ibland kunde folk fråga varför jag klädde ut mig på scenen, men konstigt nog kände jag mig mer utklädd till vardags eller när jag klädde mig i mer alldagliga scenkläder.
LÄS ÄVEN: Johan Ulveson har alltid varit blyg: ”Jag klarar mig genom att fåna mig”
En frihet i utanförskapet
Fanns det aldrig någon känsla av utanförskap i ditt annorlundaskap?
– Jag har alltid varit ganska bra på att vända utanförskap till en styrka. Jag tror det kommer sig av att jag växte upp som prästbarn i en liten ort på landet och hade en mer gammaldags stil än andra barn. Som prästfamilj stod vi lite utanför det övriga samhället, vilket jag tidigt tvingades förhålla mig till. Jag upptäckte att det finns en ensamhet i utanförskapet, men också en frihet.
Som sladdbarn i en kulturintresserad familj lät sig Ola villigt marineras i musik och bildkonst. Men när jag undrar hur han upptäckte att han hade en sångröst som var utöver det vanliga blir han oväntat blygsam.
– Jag vet inte om jag har en sångröst som är utöver det vanliga. Men mina fyra syskon är alla musikaliska och musicerade med mig från att jag var jätteliten. De tyckte väl att jag hade en stark och bra sångröst så de uppmuntrade mig att sjunga. Jag har sjungit så länge jag kan minnas.

5 snabba frågor med Ola Salo
Bästa karaktärsdrag: Min fru tycker att jag är pålitlig.
Sämsta karaktärsdrag: Att jag krånglar till saker något helt enormt.
Största last: Jag har blivit bra på att bryta dåliga vanor, men godis kan jag inte sluta med. Jag är en obotlig sockergris som inleder varje dag med att äta en chokladpralin. Därför är rollen som Willy Wonka extra passande för mig.
Person jag hade velat träffa: Selma Lagerlöf, för att hon skrivit några av mina absoluta favoritböcker och levde i en tid som jag är enormt intresserad av.
Käraste ägodel: Mitt munspel.
14 år när The Ark bildades
I skolan var det Ola som puttades fram när man behövde en solostämma på ”Staffan stalledräng” eller någon annan sång.
– Eftersom det ansågs vara lite pinsamt för killar att ställa sig upp och sjunga var de andra grabbarna extremt tacksamma över att jag gjorde det, så att de slapp. Jag fick positiv respons från dem som var lite för tuffa för att sjunga offentligt. Att de tyckte det var modigt av mig att göra det gav mig råg i ryggen.

Ola var bara 14 år när The Ark bildades. I två decennier var han motorn i bandet som kammade hem alltifrån rockbjörnar till Melodifestivalvinsten 2007. Ola har inte gjort någon hemlighet att banderan för hans del periodvis resulterade i ett destruktivt leverne med ett övermått av alkohol och därtill alldeles för mycket jobb. Att han till slut tog sig i kragen och växte upp är till stor del hustrun Annelis förtjänst.
– Hon kom in i mitt liv redan 1998, men då var ingen av oss redo för ett förhållande. När vi väl blev tillsammans 2006 var jag på väg mot en brytpunkt. Jag kände att mitt sätt att leva hade nått vägs ände. Anneli vågade tro på jag kunde vara något annat än en slarver. Hon såg att jag hade potential att kunna bli en ansvarstagande person och visade uppskattning för de sidorna hos mig.
Ola Salo har levt ihop med Anneli Pekula snart 20 år
Den stökiga rockstjärnekillen transformerades successivt om till en hängiven familjefar med villa och körkort. Och förhållandet med Anneli, som nu är inne på sitt nittonde år, lever och frodas fortfarande. Vad är förklaringen till beständigheten i deras relation? Ännu en fråga som får Ola att anta ett fundersamt ansiktsuttryck innan han ögonblicket senare levererar en välformulerad och utförlig analys.
– En viktig faktor är nog att vi kände varandra när vi blev ihop. Eftersom vi hade varit vänner i flera år visste vi vad vi gav oss in på. Sedan har vi alltid varit bra på att kommunicera med varandra. Vårt gemensamma intresse för psykologi gör att vi är angelägna om att ha en rak kommunikation. Eftersom vi pratar om allt hela tiden finns det aldrig något som gnager mellan oss. Vi vinnlägger oss också om att se vad den andra gör för vår familj och vara tacksamma gentemot varandra. Den här fasen av livet med en hektisk karriär och barn som behöver ens stöd och hjälp ligger på många sätt på en avancerad nivå. Det är lätt att båda känner att partnern inte fattar hur mycket man har att göra. Då gäller det att vara uppmärksam på vad den andra behöver för att må bra och stötta varandra i att var och en måste få göra det som krävs för att ladda batterierna så att man orkar med tillvaron.

Anneli arbetar som samtalsterapeut, men i egenskap av äkta make är Ola bannlyst från hennes terapisoffa. Sedan många år tillbaka har han en egen terapeut som han står i kontinuerlig kontakt med.
– Det viktigaste jag lärt mig i terapin är hur mycket av ens bekymmer som man själv skapar, men att det för den skull inte är jättelätt att ändra på sig.
Dras med komplex av att aldrig känna sig vuxen
Föräldraskapet är ett område där Ola anser att det finns viss förbättringspotential hos honom.
– Liksom många andra som vuxit upp som minstingen i familjen dras jag med ett komplex av att aldrig riktigt känna mig vuxen.
Om någon av mina döttrar börjar tjafsa med mig måste jag lägga band på mig för att inte tjafsa tillbaka som ett barn. När jag ska vara föräldraaktig känner jag ofta att jag har tagit på mig en alldeles för stor hatt och att alla bara kommer att skratta åt mig.
LÄS ÄVEN: Niklas Källner är inte så sorglös som han verkar: ”Mina vänner kallar mig krånglig och jobbig”
Förhoppningsvis kommer den måttbeställda doktorshatten att ha bättre passform än auktoritetshatten. Nyligen inkasserade Ola nämligen en hel drös med vuxenpoäng då han utnämndes till hedersdoktor vid Linnéuniversitet. Utnämningen kom överraskade. När universitetet ringde trodde han först att man ville att han skulle komma dit och föreläsa. Då rösten i andra änden meddelade sitt verkliga ärende blev han rörd.
– Jag tänkte lite på min pappa som växte upp i en stuga i skogen utan el och hade en far som var torvbrytare. Tack vare att en folkskollärare upptäckte att pappa hade läshuvud fick han ett stipendium så att han kunde studera till präst och med tiden resa ut i världen som missionär. Med alla sina studier är han den av oss som borde vara doktor, inte jag med mina futtiga 27 poäng i idéhistoria. Samtidigt som jag är hedrad och glad över utnämningen gör den mig nästan lite generad. Men jag kan se att jag fick en bra start i livet tack vare mina föräldrar som omgav mig med så mycket kunskap i historia, religion och kultur. Min begåvning bestod i att jag hade lätt för att sätta ihop allt det där på mitt egna sätt.
Njuter på scen
Det har blivit dags att bryta upp. Om några få timmar ska Ola göra scenentré i sin drömroll som Willy Wonka inför cirka 1276 personer. Påminnelsen om han antalet ögonpar som kommer att iaktta honom från salongsmörkret bemöts med en axelryckning.
– Det är bara härligt. Medan vardagen kan vara så otroligt komplex är föreställningssituationen väldigt enkel för mig. Det är lite som att köra i full hastighet på motorvägen. Du kan inte hålla på och krångla till saker och tänka för mycket. Jag njuter kolossalt på scenen. När jag står där har jag alltid kul.
