Ingen blyg viol

Den här historien tar avstamp långt bakåt i tiden, omkring 30 miljoner år. Nära den nuvarande afrikanska östkusten, strax söder om ekvatorn, hade flera stora bergmassiv bildats. Långsamt började de kläs med grönska som så småningom blev en regnskog, myllrande av liv. Ett av bergsmassiven är numera känt som Usambara och ligger i Tanzania.
– Man tror att saintpauliorna fanns där redan för 20 miljoner år sedan. Med tanke på att vi människor funnits i ungefär en miljon år, får man ett perspektiv på vilka urgamla växter det här är, säger Åsa Tysk.

Hon är trädgårdsmästare i Botaniska trädgården i Uppsala. Till vardags är hon arbetsledare i Tropiska växthuset och ansvarig för samlingen av vilda saintpaulior som anses vara en av de finaste i världen.
Saintpauliorna tillhör familjen Gesneriaceae med närmare 2 000 olika arter. Många av de andra i släktträdet har också blivit populära krukväxter: femöring, ampelfackla, narrhuva, gloxinia, pussmun och kopparblad för att nämna några. Men de växer på andra kontinenter och har därför utvecklats annorlunda.

För ett år sedan gick en av Åsas drömmar i uppfyllelse: att få träffa sina skyddslingar i deras naturliga miljö.
– Jag fick ett stipendium och möjlighet att delta i en finsk-tanzanisk forskningsexpedition till bergsregnskogen i Usambara. Trots att jag är rädd både för att flyga och för läskiga kryp var det här något av det bästa jag gjort, berättar Åsa.
När hon efter flera dygns resa med flyg och på gropiga djungelvägar äntligen nådde forskningsstationen i Amanireservatet mitt i Usambara, var det bara att plocka fram ”pangan” – djungelkniven – och vandrarstövlar.
– Saintpauliorna är svåra att hitta och växer mycket otillgängligt, ofta på lodräta klippväggar där de klänger sig fast. När jag äntligen fick se min första vilda saintpaulia blev jag så glad att håret på kroppen reste sig och jag grät en skvätt!

Åsas uppgift i forskningsexpeditionen var att hjälpa till med fältarbetet och dokumentera det. Trots att saintpaulian är en mycket populär krukväxt, som beräknas omsätta närmare 600 miljoner kronor årligen i världen, vet man ganska lite om hur de lever i naturen. Projektet ska bland annat kartlägga var de finns och hur många som finns kvar.

De vilda saintpauliornas framtid hänger på en skör tråd. De finns bara på ett mycket litet område i sydöstra Kenya och så i Tanzania. Precis som på många andra ställen i världen pågår där en skövling av regnskogen. Den påbörjades av tyskarna som koloniserade landet på 1800-talet. De anlade plantager med kaffe, te, gummiträd och andra tropiska nyttoväxter på Usambaras sluttningar.

Numera huggs den gamla urskogen ner för att exporteras som virke. Den lokala befolkningen odlar på hyggena, men jorden sköljs bort under regnperioderna och mer land behövs därför ständigt. På andra ställen får träden stå kvar, men all undervegetation röjs bort till förmån för den lönsamma kardemumman som måste ha lövskugga.
– Av några av de vilda saintpauliaarterna finns det så lite som 100 plantor kvar. De är väldigt känsliga för sol och behöver de stora träden som skydd. Faktum är att det räcker med att hugga ner ett eller två stora träd för att förstöra en hel växtplats, säger Åsa.

Den tanzaniska bergsregnskogen är rik på endemiska djur- och växtarter, alltså sådana som är unika för ett speciellt område. I Usambara, ungefär lika stort som Småland, växer 684 olika sorters träd, varav 42 endast finns där och ingen annanstans på jorden. Att jämföra med Sverige som har omkring 30 vilda trädarter.

Att saintpaulian blivit så populär har flera orsaker. Dels är det förstås en söt krukväxt som har den goda smaken att blomma under en stor del av året. Dels har den en fantastisk förmåga till variation. Av naturen har denna blomma försetts med egenskapen att lätt mutera och plötsligt dyka upp med nya variationer. Arterna korsar sig också lätt med varandra. Sedan hobbyodlingen tog fart på allvar i västvärlden har omkring 40 000 (!) nya sorter sett dagens ljus. Namn som ’Kerubens kyss’, ’Hallonsorbet’ och ’Fransad läckerros’ ger en vink om hur de kan se ut.
– Det finns enkla, dubbla, fyllda och fransiga blommor i färger från klarblått till purpurlila, rött, rosa, orange. Många är enfärgade, men andra är prickiga eller randiga. Bladen finns också i massor av variationer, säger Åsa.

Saintpauliaentusiaster byter gärna sorter med varandra och plantorna är lätta att föröka. En enda bladstickling kan ge flera nya plantor. Men medan nya sorter av saintpaulior frodas i krukor i den rika delen av världen, hotas alltså deras vilda afrikanska anfäder av utrotning. Så nästa gång det är dags att vattna vännen i fönstret, kan det vara läge att se den som något mer än bara en gullig krukväxt. Saintpaulian är också en budbärare från en 20 miljoner år gammal regnskog som snart kanske inte finns mer.

Kärt barn med många namn

Den som vill veta vem som gett saintpaulian dess namn, bör lägga namnet Adalbert Emil Walter Redcliffe Le Tanneux von Saint Paul-Illaire på minnet. Denne tyske baron lät skicka de första saintpauliaplantorna till Europa år 1891.
Redan sju år senare fanns den nya krukväxten att köpa i Sverige. Saintpaulia har också gått under namnet afrikansk viol, Usambaraviol och prinsessblomma.

Så sköter du saintpaulian

I det vilda växer saintpaulian ofta på skuggiga branta klippväggar där regnvattnet sipprar förbi. De har därför ett grunt rotsystem och tycker inte om att stå i fotbad. Jorden ska vara lucker och blandas med vermiculit eller perlit.

Krukan ska vara ganska grund och relativt trång, omkring en tredjedel av plantans storlek. Vattna med rumstempererat vatten på fatet eller på jorden. Gödsla gärna med svag näring 1–2 gånger per vecka. Den tycker om fuktig luft, men om den duschas med blomsterspruta bör vattnet vara mellan 15 och drygt 20 grader. Är det kallare kan bladen få köldskador. Saintpaulian tål inte brännande sol, undvik alltså söderfönstret. Den har ingen viloperiod och kan stå i rumstemperatur året runt. Trimma eventuellt bort sidoskott och plantera om några gånger per år så blir plantorna stora och fina.

Källa: ”Saintpaulia – de vilda arterna”, Karin Martinsson, Botaniska trädgården, Uppsala universitet 1992.

Läs mer

Svenska saintpauliasällskapet ger ut tidningen Saintpauliavännen, och har också inrättat en fond för de vilda arternas bevarande i samarbete med Världsnaturfonden. Mer information på www.saintpauliasallskapet.se

Av: Madeleine Appelgren