Stäppsalvia
(Salvia nemorosa)
En ljuvlig och trogen kantväxt som blommar hela sommaren med blåvioletta blommor. Den växer ungefär som lavendel som små buskar och doftar också gott. Bin älskar den. Den bör delas och planteras om med några års mellanrum. Det finns många nya sorter av den och de brukar kallas Salvia x superba. Honungssalvia är en. ’Rosakönigin’ eller ’Ostfriesland’ brukar man se i plantskolorna. Silversalvia (S. argenta) får ludna grå blad som är så vackra till pastellfärgade och vita perenner av alla de slag.
Silverax
(Cimicifuga racemosa)
Låter det inte ljuvligt? Just som silver ser det ut när silveraxen lyser i skymningen eller det första månskenet i augusti. Den är en av de senare perennerna men den är uthållig ända tills kylan sätter in på allvar. Den rena arten blir 100-150 centimeter och de vita spirorna kan bli upp till 60 centimeter. Silveraxet grenar sig svagt. Det betyder att den får några få spiror på varje stjälk. En rödaktig variant ’Atropurpurea’ och en med vitbrokiga blad
’Variegata’ blommar senare i augusti. Så finns det andra arter inom samma familj som nästan alla blommar lite senare och dessutom blir högre. Den som vill ha ett lägre silverax kan leta efter japanskt silverax (Cimicifuga acerina ’Compacta’), men den kan vara svår att få tag i.
Silverax vill ha lucker, mullrik och fuktighetshållande jord. Den kan stå i halvskugga eller skugga. Vill man föröka den gör man det främst genom delning på våren. Vill man fröså kan man få vänta ett par år på att fröna ska gro och ytterligare några år innan den blommar första gången.
Purpursporre
(Linaria purpurea)
Första året kom det ingenting när jag sådde den ljuva rosa purpursporren men året efter dök det upp fina grågröna stänglar i krukorna som jag nästan gett upp hoppet om. Och nu får jag små tuvor av purpursporre lite här och var i rabatterna. De är dessutom lätta att dela och dela med sig av. Åter ett exempel på att tålamod är bra att ha! Drygt en halvmeter hög. Sol eller skugga tycks inte vara så särskilt kinkigt men i god jord och sol blir plantorna kraftigast. Blomningen startar i juli. För den som vill ha en vit variant finns alpsporren (Linaria alpina).
Fingerborgsblomma
(Digitalis grandiflora)
Om man har små klåfingriga barn i närheten ska man kanske inte skaffa fingerborgsblomman som är giftig i alla sina delar. (Å andra sidan har ingen människa i vårt land dött av någon giftig växt.) Trots sin giftighet är det en av de viktigaste medicinalväxterna och en av de få som fortfarande odlas som sådan. Hjärtstilla är ett gammalt namn på den. Den ursprungliga fingerborgsblomman ska vara gul men numera dyker det upp nya färgställningar lite då och då. En av de vackraste är ’Gloxiniaeflora’ som får stora fläckiga blommor i rosarött och vitt. Sorten ’Albiflorus’ har helt vita blommor. ’Purpurea’ har stora rödaktiga blommor och blir väldigt hög, omkring 150 centimeter.
Fingerborgsblomman blommar snällt och länge under juli-augusti. Frön som faller till marken kan ganska lätt självså sig. Den är också lätt att dela höst eller vår. Jorden ska helst vara mullrik, sand- och lite kalkhaltig. Sol eller vandrande skugga passar bra.
Praktriddarsporre
(Delphinium)
Det grekiska namnet har riddarsporren fått för att knoppen innan den slår ut ser ut som en liten delfin. Kom ihåg att många, kanske de flesta, av riddarsporrarna som du sår är ettåriga. Den fleråriga är mycket härdig och klarar de flesta jordar bara de inte är alltför blöta eller torra.
Det finns många olika varianter som blir olika höga och blommar vid olika tider från juli till långt in på hösten. En del som blommar tidigt kan blomma om ifall man skär ner dem till ett par decimeter efter blomningen. Man kan dela in dem i tre grupper: belladonnahybrider, elatumhybrider och Pacific Giant-hybrider. Belladonna- och Pacific Gianthybriderna är ganska motståndskraftiga mot mjöldagg. Den senare dominerar på plantskolorna numera. Men den blir väldigt hög och måste bindas upp. Den finns i massor av olika färger.
Vill man ha en lägre riddarsporre väljer man kinesisk riddarsporre (D. grandiflorum) med klarblå blommor, 40-60 centimeter hög.
Jättestäpplilja
(Eremurus robustus)
Giganten bland spirorna som blir ett par meter hög! Den är inte särskilt härdig. Speciellt kräver den en torr vinter. Det kan vara bra att täcka över den med plast då. Men kom ihåg att ta bort plasten och vattna rikligt på våren. Vintertäckning med löv och granris är också bra.
När den blommar är den praktfull men när den vissnat ner efter blomningen i juli lämnar den en stor kal fläck efter sig, så man bör plantera döljande växter framför.
Violkungsljus
(Verbascum phoeniceum)
Under hela sommaren blommar den här underbara lilla spiran som blir omkring halvmetern hög. Blommorna påminner om malvans och de finns i olika nyanser från vitt till violett. Den vill ha lätt, torr, gärna kalkhaltig och mager mark.
Trivs den så självsår den sig ganska lätt och kan dyka upp som en glad överraskning lite här och där. Men den blir aldrig svår.
Vitlysing
(Lysimachia clethroides)
Mjukt böjda, vita spiror får vitlysingen som blommar snällt från juli till september. Den blir lite över halvmetern hög och förökar sig rätt måttfullt med utlöpare från rötterna. Den vill ha sol eller halvskugga och rätt näringsrik, mullhaltig jord. Den tål inte torka. Klipp inte ner vissna fröställningar förrän till våren.
Perovskia
(Perovskia atriplicifolia)
För några somrar sen dök den upp överallt och blev allmänt älskad, den himmelsblå perovskian som i god jord kan bli meterhög. Spirorna ser ut som ett blått moln när den står i blom i augusti-september.
Den kan vara lite kinkig med härdigheten och kräver en solig, varm och väldränerad plats. Man kan beskära den hårt på vintern. Enda sättet att föröka är med sticklingar.
Av: Gunnel Nilsdotter
