Johan Croneman
När någon säger om någon annan att “han/hon är en riktig dagdrömmare”, så vet man vad klockan är slagen. Det är ingenting att ha, ingenting att luta sig mot, ingen man kan lita på. Det är någon som förslösar sitt liv, och på något märkligt sätt: Han/hon försnillar också andras tillvaro.
Nu kan det sägas: Jag är en dagdrömmare – och det är dags för lite rättvisa. Man blir inte en dagdrömmare, man föds förmodligen sådan, och man kan inte leva utan sitt dagdrömmeri. Visst är det en flykt, men den som är helt utan skuld kan kasta den första stenen:
Vem av oss klarar att leva sitt liv utan en enda liten möjlighet till just flykt? Vem kan leva dag ut och dag in, vecka efter vecka, år efter år, utan åtminstone tanken på att kunna smita, glida undan, ge sig i väg…?
Jag skulle ändå vilja kalla det en paus, en dagdrömmare kan helt enkelt ge sig av inåt ibland, och rätt plötsligt dessutom, till och med mitt uppe i något annat – men att ge sig av inåt är också alltid att färdas lite utåt. De flesta dagdrömmare är rätt överens om att det samtidigt kan vara en väldigt kreativ process, ytterligare en möjlighet, att i en annan dimension, få syn på verkligheten. Om än lite senare. Och i lite annan form.
När jag hörde John Lennons Watching The Wheels i november 1980 (bara veckor innan en mördare släckte just den drömmen) förstod jag att han skrivit den till mig.
Om en man som älskar att fördriva sin tid, har tagit lite rast från livet (och ekorrhjulet), för att i stället, en timme, en dag, en månad, sitta lite bredvid och titta på. Han har kanske till och med helt hoppat av – och han vet inte när han är tillbaka. Om någonsin.
“People say I’m crazy doing what I’m doing//Well they give me all kinds of warning to save me from ruin.”
Det är klart att sådana hot måste undanröjas. John Lennon hade liksom själv redan skrivit under sin dödsdom.
Dagdrömmarna utgör ett hot, det är givetvis därför de väcker sådana starka känslor, de pekar åt ett helt annat håll ibland, undrar om “man inte skulle kunna ta omvägen i den riktningen i stället”.
“I’m just sitting here watching the wheels go round and round//I really love to watch them roll//No longer riding on the merry-go-round//I just had to let it go”.
Dagdrömmar kan givetvis inte helt avslöjas, i sina detaljer framstår de självklart som larviga och löjliga och triviala. Men i stort kan de handla om, eller behandla, i stort sett vad som helst. De kan vara klara och koncisa som domstolsbevis, abstrakta som ett rus eller en drog – naiva och fantasifulla som hos ett barn, konkreta och korrekta som hos en historiker.
Jag drömmer själv i perioder, i avsnitt, som en tv-serie, jag kan avsluta en dröm strax innan jag somnar, kickstarta den igen på en promenad nästa förmiddag.
En stor fin skylt blir synlig långt där inne bland hjärnvindlingarna: “To be continued.”
Och det bästa av allt med de fördömda dagdrömmarna: När alla andra gett upp så håller de grytan kokande. Ingenting är omöjligt. Någonsin.
Av Johan Croneman
