Niklas Strömstedt: “Jag har accepterat min röst”

Stämningen är på topp denna lördagskväll i salongen på Hamburger börs. På flera håll vid de dukade borden har folk i publiken ställt sig upp för spontandans: I ena änden några tjejer som ser ut att vara i 23-årsåldern, i den andra två shakande par i 60-årsåldern. På ståplats en hon och en han i 40-årsåldern som gungar förälskat omslingrade. 

Från scenen levererar huvudpersonen, Niklas Strömstedt, hit efter hit från sitt långa artistliv: Om, Sista morgonen, Oslagbara… 

Däremellan avlöser sketcherna varand-ra med den träffsäkra skådespelaren Rakel Wärmländer som artistens andra jag. 

De som har följt Niklas Strömstedt under senare år – som artist, programledare eller i sociala medier – vet vilken underskruv han kan få till i replikerna. Han är rolig, ofta med en bitande själv-ironi. Rakel Wärmländer gör rösterna till hans kända exsambor, och äntrar upprört scenen som hans nuvarande fru, Jenny Strömstedt, med tandborste i munnen.

– Det är klart att det är en egoboost. Titeln på showen, Storhetsvansinne, är ju också sprunget ur det. Även om jag gjort show förut är det här den första som enbart utgår från mig. Det är läskigt, och fantastiskt kul, jag har under alla år velat göra något mer än att bara spela låtar upp och ner.

Blev “protestsångare”

Åldersspannet i publiken är ett tecken på mångåriga, trogna fans, men också på dunderkraften i svensk underhållnings-tv. Niklas Strömstedt tror själv att hans medverkan i TV4:s Så mycket bättre i höstas fick en delvis ny publik att upptäcka honom. Det var där han öppet berättade om sår i barndomen – och plötsligt blev “protestsångare” när han skrev en ny texttill Ace of Base-hiten Happy nation, vars text är en skarp markering mot främlingsfientlighet. 

Melodisk pop, som jag spelar, anses ju töntig av många.

Under kvällen på Hamburger börs går en märkbar, stelnad rörelse genom rummet när Lyckolandet plötsligt bryter in i showen: “Lyckolandet, vi som lever här och kan det, hissa flaggan och förstå, den kan va’ mer än gul och blå”.

– Jag gillar att det bränner till lite, jag har känt varje kväll att det händer något. Men jag behöver inte göra något mer av det. Jag är ingen politisk agitator, bara en vanlig människa som har samma rätt som alla andra att uttrycka vad jag vill säga nej till.

“SD-svansen gick bananas”

Att någon som sjunger om medmänsklighet anses radikal säger förmodligen en hel del om vår samtid. Niklas Strömstedt säger att han som artist aldrig har fått så mycket kärlek, även om “SD-svansen gick bananas”.

– De som följt mig genom åren vet vad jag står för. Samtidigt var det nog oväntat för många att just jag gjorde en politisk text. Jag fick exempelvis ett brev från en kvinna i Lammhult som skrev att hon var “chockad” och att “vår Niklas ska inte hålla på med sådant där”. Vissa människor vill inte att något ska förändras: “Tänk inte så mycket, tyck inte så mycket, fortsätt att vara den som vi tror att du är”.

Den som vill veta något mer om den bild Niklas Strömstedt själv föredrar att visa upp kan klicka sig in på sociala medier. Namnet på hans twitterkonto, “poptönten” – eller “poptonten”, som det blir i twitterform – är en blinkning åt den gamla mediebilden av honom. Här blandas högt och lågt: Från satir om sverigedemokrater till insamling av fotbollsskor för AIK:s integrationsprojekt och allmänt ordklyveri.

Instagramkontot ringar in livets nödvändigheter i bild: Fru, barn, musik, fotboll, spexande och ett stort mått av självdistans. 

Som uppmaningen: “Vaknat på fel sida? I behov av ett gott skratt?” följt av ett klipp från Triad-tiden, där Niklas Strömstedt står som ett slags välfriserad Ken-docka bakom softad lins och mimar till Tänd ett ljus. 

– Melodisk pop, som jag spelar, anses ju töntig av många. Men jag skulle tro att en tonårig hårdrockare nog också står framför spegeln och försöker sminka bort finnar. Egentligen är väl alla människor ganska töntiga när vi kliver upp och ser oss i spegeln på morgonen, innan vi har tagit på allt det där vi gömmer oss bakom om dagarna?

Destruktivt barn

Niklas Strömstedt är född in i den svenska kultureliten. Under barndomen var pappa Bo kulturredaktör och sedermera legendarisk chefredaktör för tidningen Expressen. Mamma Margareta var hemmafru, journalist och författare. Vid fyra års ålder fick Niklas en syster, Lotten. Långt senare, i vuxen ålder, kom hon att skriva poesi om de svåra åren av missbruk, men i den tidiga skolåldern var det Niklas som iklädde sig rollen som ett “destruktivt” barn.

– Jag tror det var en kombination av att mina föräldrar hade en jobbig period i sitt äktenskap, och att jag saknade min pappa. Det var ju så på den tiden att papporna åkte in till stan och jobbade, länge. Jag kan inte minnas många middagar när vi åt tillsammans, hela familjen.

När den nioårige Niklas hotade med att hoppa ut genom fönstret, från sjunde våningen i hyreshuset i Stockholmsförorten Hagsätra, kontaktade föräldrarna psykiatrin. Niklas blev inlagd i två långa månader, och straffade sina föräldrar genom att vägra att prata med dem när de kom på besök. Till slut tog föräldrarna, mot läkarens inrådan, hem sitt barn.

– Det var så man hanterade destruktiva barn på den tiden. Idag skulle man väl börja med att granska hela familjen – Vad händer här, egentligen? – inte bara titta på ungens beteende.

Så här i efterhand tänker Niklas Strömstedt att han vid hemkomsten gjorde ett slags omedvetet val. Hellre tystna och dölja “jobbiga” känslor, än att riskera att bli bortskickad igen. Ändå fortsatte han att stöka. Så liten han var rökte han hasch och sniffade direkt ur bensintanken på mopeder. På mellanstadiet lyckades han diskutera sig till en relegering från Adolf Fredriks musikklasser. Niklas hade hört från pappa att det rådde religionsfrihet i Sverige – alltså vägrade han att ha kristendomsundervisning.

– Just det tror jag att mina föräldrar blev lite stolta över. Samtidigt insåg de nog att det fanns en hel del annat bakom den där relegeringen. Men de hade verkligen inte en aning om vad jag och mina kompisar sysslade med.

Kontaktad av Ulf Lundell

Lagom till högstadiet flyttade familjen in till Södermalm. Med ytterligare en ny skola kom nya möjligheter. Niklas bytte vänner och stil, och blev i årskurs åtta elevrådsordförande. På ungdomsgården i kvarteret fanns både schysta vuxna, ansvar att växa med och replokaler. Så blev musiken en allt viktigare del av livet. Under andra året i gymnasiet började han som DJ på innestället Atlantic. En kväll blev han via ombud kontaktad av Ulf Lundell, som omgående behövde en pianist. Så åkte Niklas Strömstedt på sin första turné, och utvecklade musik-en: Som keyboardist åt Ulf Lundell på 1970–1980-tal, artist i eget namn samt medlem av GES och Triad under ett triumfatoriskt 1990-tal och sedan återigen som egen artist och låtskrivare under 2000-tal. 

Ändå föredrar han att kalla sig musikant:

– Jag är ju ingen utbildad musiker, och spelar inte efter noter. Men jag tycker att det är väldigt roligt att spela ihop med andra. Genom åren har jag också fått veta av musiker att jag är bra på det.

Det egna låtsnickrandet sker oftast på piano eller gitarr.

– Jag lärde mig att spela dem parallellt en gång i tiden, men jag märker att det blir väldigt olika låtar beroende på vilket instrument jag väljer. Även om jag kan lajja på gitarr är det lättare att leka med bastoner och svårare klanger på piano. De låtarna blir också ofta långsammare.

Och trots att han stått i tv och lett en hel kör i Körslaget är rösten och sången ett instrument som, på klassiskt rock- och popmanér, mest fått hänga med genom åren.

– Jag har faktiskt fortfarande svårt för att lyssna på min egen sång. Jag tycker inte att jag är någon sångare, även om jag har ett eget uttryck och kan hålla ton hyfsat bra. Däremot har jag accepterat min röst. Under de senaste tio åren har jag sänkt nästan alla låtar med ungefär en och en halv ton. Det var en period på 1990-talet när man skulle lägga alla låtar så högt som möjligt, och redan då klarade jag bara av det riktigt bra dagar.

“Mycket beror på Jenny”

Rent privat säger han att han aldrig har haft det så bra och så roligt som nu. Vid 57 års ålder kan han kosta på sig att vara mer avslappnad och mindre ängslig – mer i sig själv.

Olika relationer, livserfarenheter och ett antal terapeuter har bidragit till det.

De tre egna barnen är alla myndiga. Den äldste sonen, Adam (från relationen med Efva Attling), bor i Sydney, Australien, och jobbar som grafisk designer. Den yngre sonen, Simon, har precis börjat göra sig ett namn som låtskrivare. Dottern Maja (som han har tillsammans med programledaren Agneta Sjödin) går näst sista året i gymnasiet. Sedan ett par år lever han också nära Jenny Strömstedts tre barn i åldrarna 12 till 15 år. 

– Jättemycket beror också på Jenny. Det är på ett sätt enklare när man möts senare i livet. Vi har båda våra ryggsäckar, då blir det inte så mycket prestige. Och jag slipper vara tillagsinställd och kratta som jag gjort i tidigare relationer: “Hur kommer hon att reagera nu?” Jag skulle vilja påstå att vi båda gjort varandra till bättre människor – gladare, modigare… friare.

Vad gäller den politiska framtiden är han i grunden optimist även om utvecklingen i exempelvis Ungern och Polen, där högerpopulisterna har skjutit fram sina positioner, är i högsta grad oroväckande. 

– Det man kan göra som vanlig människa är väl att fortsätta argumentera mot sådana strömningar. Diskutera med folk som har främlingsfientliga åsikter. Ha tålamod. Och försöka att hjälpa de människor som flyr hit att komma in i samhället.

Blir det fler protestsånger?

– Jag vet inte. Och det spelar inte så stor roll. Jag kommer ändå alltid att kämpa för att alla som bor på den här planeten ska få finnas här.