Dick Harrison
Ålder 55 år.
Yrke Professor i historia vid Lunds universitet. Författare och föreläsare.
Familj Hustrun Katarina Harrison Lindbergh, som också föreläser och skriver böcker, nu senast om Erik XIV. Dottern Nala, 9 år.
Bor Jugendvilla i Åkarp.
Läser Skönlitterärt när jag har tid, senast ”Månen är solens syster” av Lotta Persdotter.
Skrämmer mig Vanmakt. När jag inte har kontroll över situationen. Det händer ibland i kontakt med myndigheter och organisationer.
Då är jag lycklig När jag har en helg utan jobb och får vara med familjen i lugn och ro. När jag vandrar i skogen.
Motto Gör aldrig i morgon vad du lika gärna kan göra idag.
Aktuell Med flera böcker, bland annat ”Sveriges stormaktstid” och ”Nazismen”, ”Djingis Khan” och ”Heliga Birgitta”, samtliga på Historiska media.
Förutom den flitigaste, är idag lundaprofessorn Dick utan tvekan vår allra mest kända historieprofil. Han skriver en sida i Svenska Dagbladet varje vecka och svarar även regelbundet på frågor i vetenskapsradion. Till dags dato har han också skrivit närmare 100 böcker. Han får nästan tänka efter lite själv hur många det har blivit.
Idag kan det nästan låta obegripligt, men hans läshuvud har inte alltid varit uppskattat. Som barn var det snarare tvärtom. Fem år gammal hittade Dick Grimbergs svenska historia i bokhyllan och snart läste han flytande och slukade de spännande berättelserna. Nästa steg blev familjebibeln i 1917 års översättning där lille Dick fängslades av alla otroliga katastrofer och de fantasieggande bilderna. Men att sonen hängde med näsan i böckerna tilltalade inte hans pappa. I hemmet fanns inga akademiska traditioner och Dick förbjöds helt enkelt att läsa.
– Ja, det var farligt att läsa för mycket. Du kunde bli förläst och hamna på hispan, förklarar Dick som fick börja smygläsa under täcket med ficklampa.
”Ingen trevlig barndom”
Att pappan dessutom förespråkade en mycket auktoritär uppfostran gjorde barndomen olycklig.
– Pappa slog mig, han kastade ned mig på golvet och slog mig med knytnävarna. Jag vet faktiskt inte varför. Han bara slog. Nej, jag hade ingen trevlig barndom.
Försonades du med din pappa till slut?
– Nej, han dog en för tidig död 1996. Han var arbetslös länge, åt tabletter och söndrade bort. Han fortsatte att trakassera mig även som vuxen och ringde och sa att jag var misslyckad.
Också i skolan i Staffanstorp var det tufft. Att vara ett litet barn som älskade både Wagner och historia, men avskydde fotboll, gjorde honom till ett klassiskt mobbingoffer.
– Det var bara att bita ihop. Ingen kunde ändå göra något. De sparkade mig i matkön, och dunkade mitt huvud i pingisbordet, men att klaga var ingen idé. Jag gick hem och grät istället.
Men mobbningen bidrog också till att Dick bestämde sig för att bli bäst. Bäst på allt. Han hade högsta betyg i alla ämnen (”ja, utom idrott och slöjd”) och tog inga genvägar.
– Jag hade en enorm kunskapstörst och utnyttjade skolan till max. Det är jag glad för idag, jag kan både latin, tyska och franska tack vare det. Det har jag haft en enorm nytta av i min forskning.
Och nu hamnar vi mitt i den akademiska hetluften. Lär vi oss för lite i dagens skola och ställer vi för låga krav på våra studenter på universiteten? Ja, det är Dick övertygad om.
– Dessutom finns det ett bildnings- och kunskapsförakt idag som gör mig förtvivlad. Jag och min fru har slagits mot det i flera år, i många olika former, men tyvärr finns det ingen riktig vilja någonstans att vända trenden.
– Som doktorand jobbade jag extra med att skriva texter för uppslagsverk.Jag ligger bakom en hel del artiklar i Nationalencyklopedin till exempel, redan från bokstaven A. Från och med I, J och K fick jag ta över allt fler artiklar. Jag antar att det berodde på att andra skribenter tröttnade på tuffa deadlines…
Trots att han är historiker är Dick en framtidsoptimist. Att åka tillbaka till någon speciell tidsepok vill han verkligen inte. Dåtiden är ingenting att romantisera.
– Nej, för jag vet hur förfärligt det kunde vara förr. Det var fattigt och eländigt. Det fanns inget mat, ingen värme, ingen sjukvård. Hade du varit man hade du med all sannolikhet hamnat i fält, blivit sjuk och bajsat ihjäl dig i ett dike. Som kvinna hade du blivit knektänka och slitit dig till döds i jordbruket, säger Dick. Förresten hade jag varit död. Medelåldern på 1700-talet var 45 år.
Istället älskar Dick att fantisera om framtiden. Han har ett stort intresse för science fiction och är ett äkta
fan av ”Star Trek”, ”Star Wars” och ”Babylon 5”.
Varför är framtiden så intressant?
–Framtiden är spännande och okänd. Historien kan jag.
Läs hela intervjun med Dick Harrison i papperstidningen Icakuriren nr 44/2021
