Mötet – Marian Keyes: ”Jag tror på kärlek och förlåtelse”

 

Ända sedan Marian Keyes inledde sin författarkarriär i mitten av 1990-talet har hon haft en osviklig förmåga att omedelbart fånga sina läsare. Som inledningen av hennes debutroman Vattenmelonen: ”Femtonde februari var ett mycket speciellt datum för mig. Det var då jag födde mitt första barn. Samma datum lämnade min make mig. Eftersom han var närvarande vid förlossningen kan jag inte annat än förmoda att dessa två händelser inte helt saknade samband.”

När Vattenmelonen 1998 kom ut i Sverige blev den snabbt en formidabel succé. Med sin irländskt beska humor lyckades Marian Keyes göra underhållning av en i grunden mörk historia om en sviken nybliven mamma som desillusionerad lämnar tillvaron i London och återvänder till sin stora stökiga familj i Dublin för att försöka lappa ihop sitt liv. Utan att yppa något om upplösningen kan avslöjas att livet till slut ordnar upp sig för huvudpersonen Claire Walsh. Det gör det nämligen alltid för Marian Keyes huvudpersoner.

– Jag brukar få kritik för att jag överinvesterar i lyckliga slut, men det är inget jag bryr mig om. Att ge mina böcker deppiga slut är något jag varken skulle kunna göra mot mig själv eller mina läsare. Jag tror på kärlek, förlåtelse och att vi så småningom repar oss från jävliga händelser om vi bara har viljan till det, förklarar Marian allvarligt.

Trogna läsare av Marian Keyes har under årens lopp fått lära känna hela den högljudda familjen Walsh med sina starka personligheter i en rad böcker. I sina två senaste romaner har dock Marian lämnat de vilsna, sökande kvinnorna i 30-årsåldern och istället låtit handlingen kretsa kring stabila 40-pluskvinnor och tillika familjemödrar som tycks ha sitt på det torra då deras liv plötsligt kastas överända. På egen hand, som kom ut i Sverige förra året, startar med att huvudpersonen Amys man vill ta ett halvårs paus från deras långa äktenskap för att luffa runt i Sydostasien.

– Jag ville uppmärksamma det faktum att långa relationer kan vara smärtsamma. Vi har ingen kontroll över dem. Man kan vara väldigt, väldigt nära varandra under lång tid och sedan kanske det händer något som äventyrar det man byggt upp tillsammans. I slutändan äger ju ingen en annan person.

 

Ärvt talangen av mamman

Kvällen före intervjun har jag sett Marian dra ner stora skrattsalvor i en nästintill fullsatt teatersalong då hon inlevelsefullt skildrade svartsjukan som härjade inom henne när maken Tony häromåret var borta på en bergsklättringsresa. Guiden visade sig nämligen vara en kvinna. Äktenskapet bestod bevisligen detta eldprov. När Marian, 152 centimeter i strumplästen, kommer inskyndande till intervjun på höga klackar bildar hennes gängliga man eftertrupp. Då fotograferingen är avverkad avlägsnar han sig hänsynsfullt till deras hotellrum. Under årens lopp har det blivit många resor till Sverige, både i jobbet och privat. Den här gången är paret här med anledning av föregående kvälls feelgood-afton.

– Jag mötte helt underbara svenska läsare igår kväll. Du anar inte vad det betyder för mig att komma hit hela vägen från Irland och upptäcka att människor efter alla dessa år fortfarande är intresserade. Jag slutar aldrig att vara medveten om hur lycklig lottad jag är. Mitt liv kunde ha varit så annorlunda om jag inte hade lyckats sluta dricka för 25 år sedan, fastslår Marian eftertänksamt.

Samtalet igenom visar hon prov på en nära nog självutplånande ödmjukhet. När jag bekänner att jag drabbades av separationsångest efter att läst ut den tegelstenstjocka På egen hand går hennes ljusa röst upp i falsett.

– Oh my God, thank you! utbrister hon med handen mot hjärtat som om det vore första gången någon lovordar hennes böcker.

Fallenheten för berättande är ett arv från mamma Mary som inte själv fick möjlighet att utforska sin talang.

– Min mamma hade kunnat bli en fantastisk författare, men när hon gifte sig var hon enligt lagen tvungen att sluta arbeta, säger Marian beklagande.

Marian är äldst av fem syskon. Föräldrarna kom båda från fattiga förhållanden och tog sig upp till medelklas­standard – pappa Ted jobbade som kamrer.

– Klassresan födde en osäkerhet hos mina föräldrar. Jag tror att de led av bluffsyndromet. De var rädda för att göra misstag och säga fel saker. Som barn var jag väldigt medveten om deras ängslan. Jag var alltid orolig och rädd för allting.

Den unga Marian var i total avsaknad av självkänsla.

– Jag tyckte att jag var vedervärdigt ful och kände mig alltid underlägsen alla andra. Allt jag ville bli när jag var vuxen var lycklig. Jag hade inga förväntningar om en yrkeskarriär.

Att kunna försörja sig på skrivande var något Marian inte ens vågade drömma om.

– Författare framstod som ett annat släkte. De var intelligenta, förnäma människor som kom från författarsläkter. Irland är känt för sina stora författare, men alla var män. Den enda kvinnliga förebilden var Maeve Binchy och hon verkade rätt och slätt vara född till att skriva.

 

Läste juridik – tog jobb som servitris

Men skrivlusten fanns ändå där. I tjugoårsåldern sökte Marian till en journalistutbildning och blev fullkomligt förkrossad när hon inte antogs.

– Jag var så skamsen över att jag ens hade försökt ta mig in på utbildningen att jag totalt ignorerade den delen av mig själv. Min pappa ville att jag och mina syskon skulle välja trygga myndighetsjobb som man inte kunde bli avskedad från. Jag var den första i familjen som studerade vid universitetet. Mina föräldrar var så stolta över mig för det, minns hon.

Smittad av sin pappas trygghetstörst läste Marian juridik och bokföring. ­Efter att ha kvitterat ut sin universitetsexamen flyttade hon till London – och tog jobb som servitris.

– Det var helt och hållet ett utslag av självsabotage. Senare fick jag jobb på en revisionsbyrå, vilket inte var så värst mycket bättre. Jag underpresterade fram tills jag var 30, konstaterar hon torrt.

Den urusla självkänslan och Londons hektiska uteliv visade sig vara en ödesdiger kombination. Med tiden stod det klart för alla i omgivningen att Marian var en fullfjädrad alkoholist. Marian själv var den enda som inte ville inse sanningen. När vännerna envisades med att hon behövde hjälp bröt hon kontakten med dem och började dricka i ensamhet hemma.

– Till slut kom jag till en punkt där jag hade gett upp hoppet om nästan allting. Jag slutade äta och förberedde mig för att försvinna iväg bort. Då kom en stark längtan efter att få skriva över mig.

Dagen då vändningen inträffade hade Marian i vanlig ordning uteblivit från jobbet till följd av alkoholens efterverkningar. Av en händelse läste hon en novell i en tidning som inspirerade henne att rota fram ett kollegieblock och en penna ur gömmorna och skriva en egen novell.

– Jag tror det var överlevnadsinstinkten som gav sig till känna. Jag är inte det minsta andlig, men just den gången var det som om en högre makt grep in och sa: ”Om jag ger dig det här, stannar du kvar här då?”

När kreativiteten väl börjat flöda gick den inte att hejda. Alkoholberoendet lät sig inte heller tyglas över en natt. Efter ett självmordsförsök hamnade Marian på ett behandlingshem. Fyra månader efter att hon skrivits ut därifrån undertecknade hon ett trebokskontrakt med ett förlag. Året därpå kom debuten Vattenmelonen ut i hemlandet Irland.

– Jag minns första gången jag såg omslaget med mitt namn på. För mig som alltid hade känt mig så värdelös och osynlig var det en överväldigande upplevelse. Jag menar, jag var den sortens person som brukade bli exalterad bara över att se vår familjs namn i telefonkatalogen.

Tjugofyra år senare har Marion sålt 35 miljoner böcker över hela världen.

– Att se någon på flyget läsa en av mina böcker påverkar mig faktiskt mer än höra den hisnande siffran. Den största gåvan har varit känslan av tillhörighet. Gensvaret som jag fått från läsare när jag skrivit om smärtsamma känslor som de kunnat identifiera sig med är bevis för att jag inte är en komplett knasboll.

1994 var ett magiskt år i Marians liv. Inte nog med att hon blev nykter och fick sitt första förlagskontrakt, därtill fann hon mannen i sitt liv.

– Jag kände Tony redan innan jag slutade dricka, men på den tiden kunde jag inte hantera att han var så snäll mot mig. Han var totala motsatsen till de män som jag hade sökt mig till tidigare. När de behandlade mig illa trodde jag att jag förtjänade det.

Sedan många år tillbaka arbetar Tony som Marians assistent.

– Människor förfäras över att vi jobbar ihop, men dagtid ser vi inte så mycket av varandra eftersom vi sitter och arbetar i olika delar av huset. Dessutom drar vi en skarp linje mellan yrkesliv och privatliv. Jag slutar skriva klockan sex på kvällen och efter det pratar vi aldrig jobb.

Marian och Tony har gott om plats i huset från 1840-talet som de har bott i sedan 1998.

– Vi köpte det i förhoppning om att vi skulle få barn, men så blev det inte. Jag älskar stora familjer och skulle verkligen, verkligen velat ha sex barn. Ibland tänker jag på hur det hade varit. Men ingen får allt och jag är så tacksam över det jag har.

För tio år sedan utsattes Marian för ännu en prövning då en depression oväntat slog klorna i henne.

– Jag stod och pratade med en vän på en fest när en fruktansvärd ångest plötsligt intog min kropp. Jag trodde att det skulle bli bättre när jag hade avslutat marknadsföringskampanjen för en av mina böcker som jag just då var upptagen av. Istället blev det obeskrivligt mycket värre. Jag åkte in på en psykiatrisk klinik där man provade massor av olika läkemedel, men inget av dem gjorde minsta skillnad.

Bakningen räddade henne

I 18 månaders tid kämpade Marian bokstavligt talat för att hålla sig vid liv.

– Jag var självmordsbenägen precis varenda dag. På ett tvångsmässigt sätt gick jag igenom hur jag skulle avsluta mitt liv, ner till minsta lilla detalj. Det var en enorm tröst för mig att den utvägen fanns tillgänglig. Det som i slutändan stoppade mig från att göra verklighet av mina planer var tanken på andra människors känslor.

Det enda som kunde ge henne en stunds känslomässig respit från självmordstankarna var bakning.

– Bakningen botade mig definitivt inte, men den tog mig igenom dagarna. Att blanda ihop ingredienserna hade en ­lugnande effekt. Medan jag höll på och bakade kunde jag inte vara grym mot mig själv. 

Rädd för depressionen

Lika hastigt som depressionen gjort entré släppte den en vårdag 2014 sitt grepp om Marian.

– Jag och min syster Caitriona gick omkring på en loppmarknad i Italien när jag kom på mig själv med att ha glömt bort tiden, vilket inte hade hänt på evigheter – när jag var inne i depressionen tyckte jag att klockan gick plågsamt sakta. Jag minns hur jag tänkte: Jag trodde aldrig att det skulle hända, men jag mår faktiskt bättre. Det var som att komma upp från bottnen av en sjö och stiga till vattenytan.

Marian har fortfarande ingen aning om vad som orsakade depressionen.

–  Min största rädsla är att den ska komma tillbaka. Jag tror inte jag har uthålligheten att klara av en andra omgång. När min pappa dog i december var jag livrädd för att jag skulle slungas tillbaka in i nedstämdheten, men det hände inte. Det har varit fruktansvärt att mista pappa, men det är fruktansvärt på ett annat, mer normalt sätt. Sorgen är inte värre för mig än för min mamma och mina syskon.

Förutom att få behålla hälsan har Marian inga större anspråk på tillvaron.

– Allt jag vill är att få fortsätta skriva mina böcker och ha en nära relation till min familj. Jag får ofta frågan om jag inte vill skriva manus till tv-serier eller anpassa mina berättelser till film, men det intresserar mig inte ett dugg.

Däremot lägger Marian gärna tid på att lyfta fram yngre kvinnliga författarförmågor. Åtskilliga av underhållningsgenrens kronprinsessor har förärats en rekommendation på bokomslaget av feelgood-drottningen själv.

– Det är något jag är enormt stolt över. Jag vill inte vara en person som inte delar med sig. Det är väldigt spännande att läsa en ung kvinnas debutbok. Nyligen avslutade jag Carolina Setterwalls självbiografiska roman Låt oss hoppas på det bästa. Den var enastående bra. Jag har aldrig tidigare läst något så svidande ärligt.

Vårt möte närmar sig sitt slut. Nästa dag ska Marian ta flyget hem till Dublin. Sin sista kväll i Stockholm för den här gången planerar hon att tillbringa på ett lite oväntat sätt.

– Jag såg att det är ett engelskspråkigt AA-möte här i stan. Det vore galenskap av mig att inte gå dit. När jag drack kunde jag inte föreställa mig att jag en dag skulle få ett anständigt liv. Jag trodde inte heller att jag skulle kunna känna självrespekt och stolthet över mig själv, men det gör jag. Allt det där kan tas ifrån mig om jag börjar dricka igen. Jag är väl medveten om att min skiljelinje mellan välgång och undergång är oundvikligt smal.