• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Katarina Wennstam: ”Jag ville bli något för att visa dem”

    Orättvisan i att bli kallad slampa som tonåring tände gnistan till ett brinnande engagemang hos författaren och debattören Katarina Wennstam.
    – Rätt använd är ilska som kärnbränsle!

    Katarina Wennstam: ”Jag ville bli något för att visa dem”
    Att bli kallad för manshatare gör Katarina full i skratt. – Ända sedan tonåren har jag varit enormt förtjust i män. Foto: Peter Jönsson

    Tjejen var sjövild – och väldigt förslagen. Hon drog sig inte för att dupera sina föräldrar, utan bäddade upp sängen med kuddar så att det såg ut som att någon låg där och sov, band ihop lakan och firade ner sig själv från fönstret – för att springa iväg till ­baren, där hon drack och dansade loss med eldiga spanjorer natten lång. 

    Det är inget kvinnligt offer journalisten och debattören Katarina Wennstam pratar om den här gången, utan sig själv som ung. Allt gick bra, hon kom hem oskadd. Men den "turen" har inte alla. Det vet hon idag. 

    I 22 år har Wennstam ihärdigt synat sexuellt våld mot kvinnor och kritiserat sättet på vilket utsatta kvinnor betvivlas till och med i domstol: Borde hon inte skylla sig själv? Var hon inte lite väl utmanande klädd? 

    "Efter metoo vågade folk prata"

    Hon började sin gärning som reporter på SVT, för att sedan bli debattör och författare till reportageböcker och spänningsromaner. Under #metoo-året 2018 blev Katarina en av de tongivande rösterna med sina gedigna kunskaper.

    – Jag har jobbat för det här i många år, och kände såväl "äntligen!" som "vad var det jag sa?" när metoo-vågen svepte över världen. Min bok Alfahannen, som handlar om teatervärldens alfahannar, kom 2010. När jag gjorde research för den var det svårt att få folk att våga prata, men 2017–2018 flödade berättelserna. 

    – Visst har jag ibland tvekat kring om jag är rätt ute, och jag har genom åren fått "goda råd" om att jag borde byta spår, inte hålla på och tjata om det här mer, "för din egen skull". Märkligt nog är det alltid män som velat hjälpa mig i en annan riktning. Men den tvekan jag kunde känna tidigare finns inte kvar längre. 

    Sedan dess har hon fått göra såväl ett hyllat sommarprat, där hon sa de nu bevingade orden "en kvinna som vill ligger inte still", som ett hedrande vinterprat, där hon resonerar kring att ett nej till sex är ett nej – oavsett om en kvinna/man följer med dig hem eller inte. 

    – Jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så svårt att veta om en person vill ligga med dig eller inte, jag tycker det är uppenbart. Men kanske betyder det att personen ifråga aldrig haft sex med någon som verkligen är tänd på honom eller henne. 

    Hon provocerar många genom sin tydlighet och ovilja att vika sig i dessa frågor. Därför är "manshatare" ett ord hon fått vänja sig vid. 

    – Fast jag blir väldigt full i skratt när jag kallas just manshatare, för ända ­sedan tonåren har jag varit enormt förtjust i män. 

    Det var lustigt nog hennes förtjusning i killar som blev gnistan som tände det brinnande engagemanget. Ilskan började bubbla där på högstadiet i Askim, när hon kallades slampa i korridoren och skåpet klottrades fullt av nedsättande ord. Varför detta häcklande? Jo, för att hon hade hånglat med många killar. Hennes brorsa och hans vänner däremot, som haft betydligt fler tjejer än vad hon haft killar, blev inte utsatta. 

    – Orättvisan skapade en vrede som drivit mig framåt sedan dess. Jag polisanmälde inga trakasserier, utan bestämde mig för att jag skulle visa dem genom att bli något, säger hon och konstaterar:

    – Jag skriver ju ofta om hur ilska tar sig destruktiva uttryck, men rätt använd är den fan kärnbränsle! 

    1976: – Jag var ganska kaxig redan som liten och pratade ofta om mig själv i tredje person. Bestämd på gränsen till obstinat.

    Städar när hon inte kan skriva

    Vi ses hemma i hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm, med utsikt över en stor och vacker innergård som gömmer sig precis bakom några av stadens ruschigaste gator. 

    – Jag älskar den här lägenheten. Jag bodde i förorten i tolv år, vilket var bra när barnen var mindre, men när jag flyttade hit kände jag att det var lite som att lämna en destruktiv relation, jag insåg att jag hade stannat för länge. 

    Hon går runt i fluffiga rosa tofflor, en stor varm kofta, släcker taklampor och tänder ljus till kaffet, vilket inte bara har med förhöjd mysfaktor att göra. 

    – Jag har migrän idag, så det är bättre för mig att sitta där det är lite mörkt, förklarar hon. 

    Hemmet är nogsamt inrett, med vackra detaljer och mycket konst på väggarna, och Katarina säger sig vara intresserad av inredning. 

    – Fast man märker när jag fastnat i min skrivprocess, för det är då jag städar ur skåp och gör Marie Kondo-vikningar, skrattar hon.  

    Ja, om Wennstam är sylvass, stenhård och pekar med hela handen i debatter, så är hon när man träffar henne så här en väldigt inlyssnande, varm och rolig person – som inte drar sig för att driva med sina egna tillkortakommanden. Som när hon säger sig ha svårt att analysera sitt eget föräldraskap i tidningar, för de fina formuleringarna stämmer inte alltid överens med verkligheten. 

    – En vecka senare står man där och skriker till barnen att ska det vara så jädra svårt att stänga av telefonen.

    … för att därefter erkänna att även hon som är författare har svårt att få sina tonårsbarn att vilja läsa böcker. 

    – Just nu betalar jag dem för varje läst bok, om de lämnar in recension. Så min dotter läser lite igen, medan min son tydligen inte tycker sig behöva pengarna. 

    2011: – Mallorca är mitt andra hem. Min pappa bodde där fram till sin död, och jag har varit här minst en gång om året sedan jag var fyra.

    Ser på våldsporr som research

    Du jobbar aktivt med att lära ungdomar om hur feminism och mänskliga rättigheter hänger ihop med sunt förnuft, och pratar om vikten av att både kunna säga ja och nej till sex. Men vad skickar du med dina egna barn? 

    – Ja du, senast igår funderade jag på om jag lär dem något vettigt. Men jag försöker gå tillbaka till mina egna tonår, som var vilda, och utgå från vad jag hade behövt då. 

    De står varandra nära, hon och barnen, samtidigt som hon är medveten om att de inte kommer att berätta allt för henne – och det kanske heller inte är meningen, för frigörelsen är också viktig. 

    – Men jag vill ge dem känslan av att om det verkligen skiter sig, oavsett vad de har gjort, så kan de ringa och få stöd. Jag är deras fallskärm, som alltid sitter på ryggen men förhoppningsvis sällan behöver lösas ut.   

    Vi skulle ha setts veckan innan, men då bad Katarina att få flytta intervjun, "det har kört ihop sig, jag har deadline på min nya bok och behöver varje minut till att skriva". Spänningsromanen Vargen, som kommer i sommar, är hennes tionde i ordningen och handlar om män som har ett skadligt porrberoende. Män som tittar så mycket på våldsporr att de blir radikaliserade i sin kvinnosyn och begår fasansfulla gärningar som följd. 

    – De här männen finns på riktigt, och jag har sett vad de kollar på. Det senaste året har jag tittat på mer våldsporr än vad någon människa någonsin ska behöva göra, vilket är fullkomligt vidrigt. Jag har sett filmer som är så grova att jag inte varit säker på om kvinnan ska överleva ända till slutet. Och det är filmer som är tänkta att göra män upphetsade, filmer att runka till, förstår du!?

    2018: – Relationer med vänner är kanske det viktigaste en människa har. Här med min bästa vän Erika Strand-Berglund, som också producerade mitt Sommar-prat och mitt Vinter i P1.

    Vad gör du av alla intryck? Vad gör du av dig själv efter en sådan skrivperiod? 

    – Ja, vad gör jag… Med åren har jag lärt mig att man själv aktivt måste göra något för att få det ur systemet, precis som min syster som jobbar på SOS-alarm ibland behöver en debrief när hon upplevt något traumatiskt. Ibland gråter jag ut i min partner Daniels famn, andra gånger gör jag grovjobb i trädgården, släpar sly eller gräver hål. Utanför mitt förra hus fanns en rosenhäck som planterades på det ­sättet. 

    Ilskan som föddes där i ungdomen bor kvar i Katarina, stundtals kan det riktigt brinna till i skallen, men nu för tiden har den bestämda måltavlor. 

    – För 10–15 år sedan kunde jag skjuta mer hej vilt, nu är jag ytterst sällan arg i mitt privatliv. Jag kan visserligen drabbas av en mycket osympatisk road rage, då jag svär så att jag får skämmas inför barnen. Men jag vet samtidigt att jag inte är den enda i världen som kanaliserar min ilska på det sättet. 

    Sedan drygt åtta år tillbaka har Katarinas förtjusning för män ett tydligt fokus: psykoterapeuten Daniel Rosenlind. De två träffades något år efter Katarinas skilsmässa, i en period då hon var ganska nöjd med livet som singel och gick på dejten mest för skojs skull. Men Daniel blev bestående och det på goda grunder. 

    – Förutom den starka attraktionen föll jag för hans stabilitet. Tidigare har jag varit lite av en traumamagnet, jag har haft en otrolig förmåga att dra till mig trasiga killar som behöver bli fixade. Daniel är inte alls sådan, han har gjort jobbet själv. 

    Den jordade mannen har heller inga problem med att hon är en kvinna som ofta tar stor plats, och han tycks inte känna sig hotad av hennes styrka. 

    – Men han klarar också av de dagar då jag känner mig som ett ynkligt litet knytte. 

    Paret är fortfarande särbor, vilket är ett genomtänkt val, även om Katarina villigt erkänner att det tog tid för henne att ­acceptera att detta var det bästa livsupplägget för dem. Hon tar sig själv som ett exempel på hur normstyrda vi är. 

    – I början var jag helt besatt av tanken på att vi skulle flytta ihop, jag tyckte att ­annars är man inte tillsammans på riktigt. 

    Men allt fastnade i frågeställningar som: Hur har man råd med ett hem med plats för fem ungar i Stockholm? 

    – Daniel är dessutom familjeterapeut och har sett sin beskärda del av barn, som tvingats ihop med bonusföräldrar och -syskon som de själva inte har valt, och har stor respekt för bonusuppläggets svårigheter.

    Efter tolv år i förorten flyttade Katarina in till Södermalm i Stockholm.
    – Jag älskar min lägenhet.
    Foto: Peter Jönsson

    Särboskapet stärker relationen 

    Hon började så småningom även själv att se fördelarna med särboskapet. För har man varit i en kärnfamiljssituation där man är tillsammans 24/7 så vet man hur slitigt det kan vara att bo ihop.

    – På det här sättet slipper man många irritationsmoment. Jag har exempelvis aldrig tvättat Daniels kläder, och han har aldrig tvättat mina. Dessutom tycker jag inte att man ska underskatta längtan. Jag får längta efter Daniel varje vecka, vilket håller gnistan och erotiken levande. Nu har vi exempelvis inte setts på fyra dagar, men i morgon ska vi luncha på stan. Att vilja dejta sin partner efter åtta år är trevligt. Sedan har vi vuxenvecka och får njuta av varandra flera dagar i sträck. 

    I nästa andetag erkänner hon att hon visst ibland önskar att det fanns en ­händig man att tillgå i hemmet – som när hyllor ska skruvas upp i vardags­rummet.  

    – Men då säger jag åt mig själv att för i helvete Katarina, du kan väl inte leva ihop med en man för att få upp ett par hyllor. Det kostar 2 000 spänn att ta hit en hantverkare, en dålig relation kostar på mer än så. 

    Jag antar att detta innebär att du inte är rädd för ensamheten. 

    – Ibland tycker jag att det är jätte­jobbigt att vara ensam, framför allt när jag känner mig lite klen och ömklig, men överlag trivs jag i mitt eget sällskap. Jag älskar att gå på bio själv, vara själv ute på landet, eller slafsa i mig en middag framför Netflix. Får jag göra det ibland, uppskattar jag sällskapet andra dagar mer. 

    Migränen knackar på, och det är dags att avrunda samtalet – även om hon är van eftersom den återkommer tio elva gånger i månaden.  

    – Man tuffar på, det går ju inte att sätta livet på paus jämt. 

    Dessutom, säger hon, är hon en person med massor av energi som gärna kör i 180 de dagar smärtan i huvudet lättat. 

    – Daniel tycker att det kan vara ganska mysigt när jag är lite lugnare och föreslår hämtmat och filmkväll. Kanske är det rentav så att jag är en behagligare människa att vara med då, säger hon med ett brett leende.

    3 omoderna myter enligt Katarina 

    1. "Stora grabbar gråter inte"
    – Män skadar andra män genom att upprätthålla den myten. Att släppa fram tårarna är lättande. Föreställningen om vad som är "manligt" skadar kvinnor – när ilska och känslor av otillräcklighet hos män ibland tar sig uttryck i våld.

    2. "Varför skrek hon inte bara på hjälp?"
    – 70 procent av alla våldtäktsoffer upp­lever frozen fright under övergreppet. Det är välkänt inom militären att man vid akut hot kan bli som paralyserad. Det är dags att sluta ha fördomsfulla attityder om hur kvinnor "ska" agera.

    3. "Ger du honom lillfingret, tar han hela handen"

    – Det är märkligt att en del fortfarande ser manlig sexualitet som ett slags lavin som inte går att stoppa. Ja, man kan bli besviken om ens partner inte vill ha sex när man själv är sugen, so what, man överlever det.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!