Branden i Västmanland: “Numera lever vi i en ständig oro”

Plötsligt vände vinden och brandröken började välla in över hästhagen: stickande och tät.

– Vi tänkte: “Nej, inte en gång till!”, minns Therese Ahlström på Bångbro gård utanför Sala. 

– Den här gången hade vi dessutom fyra ston med föl, svåra att transportera med lastbil. Enda lösningen var att sadla dem och rida mot säkerheten.

En bild från en präriebrand i 1800-talets Vilda Västern? Nej, ett vardagsdrama i ett Sverige som på senare tid tycks ha allt lättare att fatta eld. 

Sommaren 2014 brann skog i Västmanland för ett värde av en miljard kronor. I juni i år var det katastrofläge igen. Therese Ahlström minns nätter av ständig beredskap.

– Även den här gången brann det bara några kilometer bort. Jag kan inte undgå att tänka att det inte är en slump, att alla de här bränderna har med klimatförändringar att göra. 

“Såg inte himlen”

Och när skogen brinner, står människan maktlös.

I alla fall till en början. 2014 tog det tolv dagar av intensivt släckande, innan faran var över. Då hade människor och djur evakuerats. En person dog. En brännskadades svårt. Det var kaos, skräck, ibland ren panik. 

– Det fanns dagar när man inte såg himlen för all rök, minns räddningschefen ­Göran Cederholm som släckt skogsbränder sedan 1972, men ändå kände sig tagen på sängen. 

Under tre veckor sov han på brandstationen och träffade bara sin fru tre gånger.

– Före 2014 sa vi alltid i Sverige: “Jaha, nu brinner det i skogen, så vi åker ut och släcker.” Men den här gången ville naturen annorlunda. Vi hade underskattat hur torrt det faktiskt var. Det dröjde inte länge förrän vi insåg att vi var alldeles för få brandmän. Det fanns lägen när vi bara måste släppa slangarna och fly. 

– Dessutom saknades till en början en övergripande ledning som kunde organisera resurser från övriga landet. Ett tag brann det rent hysteriskt.

Vad blev vändpunkten?

– I ett läge hoppade gnistorna över sjön Snyten, 1,5 kilometer, och det såg riktigt illa ut. Men terrängen ner mot sjön var fuktigare, så där tappade elden fart, där hade vi lite tur. Men framför allt handlade det om att vi fick hjälp av räddningstjänster från andra delar av landet. 

Året efter var Göran Cederholm på ett seminarium med kolleger från övriga världen. “Hur många brandmän satte ni in från början?” frågade en amerikan. “30”, svarade Ceder­holm och fick en förvånad blick.

Goda råd från USA

– Han sa att i USA har de aldrig mindre än 100 man på en skogsbrand. Det tillhör sådan kunskap som jag har tagit med mig. När det brann nu på försommaren var vi betydligt snabbare med att sätta in resurser. Vi hade en övergripande ledning, hade tidigt helikoptrar standby och ringde in brandbilar ända från Kiruna. 

Mitt i skogsbrandens öga 2014 stod också landshövdingen i Västmanland Ingemar Skogö. Han avbröt sin semester för att byta badtofflorna mot brandsäkra stövlar.

– Sveriges tafatta agerande direkt efter tsunamin hade lärt oss att diskussioner om kostnader måste komma i andra hand. Nu gällde det att få släckningsarbetet att fungera så. Ett av mina första beslut blev därför att staten skulle ta över ansvaret. 

Vad lärde sig myndigheterna av skogsbranden 2014?

– Att det är viktigt att ha övat innan, vilket vi hade gjort ett år tidigare. Men också att människor reagerar väldigt olika under press. Några pallade inte trycket, medan andra växte enormt med uppgiften. Det vimlade av människor som gjorde fantastiska insatser.

Kom något gott ur katastrofen?

– Att skogar som ärvts i generationer förstördes var förstås tragiskt. Men samtidigt innebar krisen en väldig kick för sammanhållningen i bygden, ja, även på myndighetsnivå. 

Hästägaren Therese Ahlström instämmer.

– Nu när det åter brann i början av sommaren, märkte vi hur mycket snabbare myndigheterna reagerade. Informationen funkade bättre, helikoptrar kom direkt och vi kände oss betydligt tryggare.

Även solidariteten mellan traktens invånare hade stärkts. 

– Så fort jag la ut om vårt läge på Facebook kom mängder av erbjudanden om hagar, stall och hästtransporter från både kända och okända. Till och med försäkringsbolaget ringde självmant och erbjöd en stor lastbil för våra hästar. 

Att en kris plockar fram det bästa hos människan, menar även räddningschefen Göran Cederholm. 

– Ibland blev jag nästan rörd till tårar över all omsorg som visades. Bland annat ringde en kvinna från Dalarna och undrade om hon kunde hjälpa till, kanske baka något speciellt till mina brandmän.