Björn Kjellman: Jag blev liksom Pelle Svanslös i allt

Han ber om vilket rävgift som helst på baristans trendiga meny, bara det är MYCKET kaffe i. Valet för Björn Kjellman faller på en dubbel cappuccino och en grillad macka.

Annat var det för några år sedan, då vi träffades på ett enklare matställe där det inte gick att få en anständig fika, bara nåt kaffe-på-maten-blask ur glaskanna som stått i timmar på värmeplatta. Till det torra havreflarn.

Stället var ett klart felval av mig men Björn Kjellman lät sig inte nedslås. Han tog påtår efter påtår och försåg sig med en decimeterhög trave lågpriskakor som betades av under intervjun. Allt för att vara snäll.

– Nähä, det var inte av snällhet… Jag vidhåller att jag älskar havreflarn! Och jag är en sån som kör gammalt kaffe i mikron för jag tycker det är gott!

Han flinar bakom koppen. Ett solbränt ansikte under centimeterlång skäggstubb vittnar om en latledig sommar. Han ser välmående ut.

Snällstämpel

Solbrillorna åker på, som skydd mot det gassiga ljuset men också undan blickar från gående förbi uteserveringen på detta betydligt mer välsorterade café på Södermalm i Stockholm. Hans val, denna gång – för att fiket tar emot hundar. Tanken var att senaste familjemedlemmen labradoodlen Bror skulle var med men planerna ändrades. 

Istället har Björn Kjellman jagat presenter till äldsta dottern som fyller år. Han röjer undan några kassar och spinner vidare på det där med snällhet. Vad är fel med det?

– Snäll är väl något man ska sträva efter, tycker jag. Det kan förvåna mig att det inte är riktigt fint att vara snäll. Det är en märklig tankevurpa människor gör; att snällhet är mesigt och ointressant, till och med lite korkat och ointelligent. Människor som vill andra väl, det är väl det finaste som finns. 

Så du är okej med “snällbilden” av dig …

Han skruvar på sig.

– Det är klart att det inte är kul att vara mes. Men inte så många tanter lägger huvudet på sned längre, det har avtagit med åldern. De tyckte jag var lite gullig, jag blev liksom Pelle Svanslös i allt.

Fast nu har ju Björn Kjellman en del snällistyper i bagaget. Harmlösa karaktärer som utan eget initiativ liksom bara råkar in i situationer på grund av sin bussighet. För några år sedan spelade han i filmen Fyra år till en trött politiker som låter sig förföras – av en man i oppositionspartiet. I tv-serien 30 grader i februari var han en gråtrist pappa som lämnar sitt enformiga villaliv för en friare thailändsk tillvaro.

 

“Vad vill jag?”

Nu är skådisen aktuell i skilsmässofilmen Jag älskar dig, även här som stiff medelålders man som kastar av sig kostymen för ett mer passionerat liv.

– Ja, jag får ofta de där rollerna, vet inte varför, säger Björn Kjellman och rynkar pannan med ett menande leende.

Men Gustaf i filmen drivs inte av ett eget sug att få vara wild and crazy. Nej, det är han alldeles för feg för. Gustaf hamnar där utan egen förtjänst. Hustrun vill skiljas, han förstår ingenting och tvingas ut i livet. Och plötsligt vågar han. 

– Filmen berättar att skilsmässor inte bara behöver vara av ondo, att det också kan vara en väg att lära känna nåt nytt – och att man kan vinna saker med att våga ifrågasätta, säger Björn Kjellman sakta.

– För att ett äktenskap ska överleva tror jag att man hela tiden måste våga fråga sig: “Vad vill jag? Vill jag det här?”. Och så får man svara “ja” på nytt. Tvåsamheten är en ständig utveckling. Paret i filmen möts inte på något plan längre. De har inte vågat ifrågasätta nånting utan försöker leva upp till bilden av ett äktenskap, säger han och tystnar för att vänta in formuleringarna.

I samtal om filmen nu kommer du ju att bli… 

– … skilsmässoexpert..? Javisst!

 

Ömmar för den instängde mannen

Han skrattar, medveten om att på sitt CV ståta med ett drygt tjugoårigt äktenskap och tre barn. Men Björn Kjellman hoppar smidigt över sitt privata livspussel för att prata allmänt om relationer.

– Jag tror att tvåsamhet kräver att man har en ständig dialog och utvecklas tillsammans…, säger han dröjande, … samtidigt som man tillåter sig att utvecklas individuellt, är nyfiken på den andra och vill den andra väl. Ja, en ständig dialog tror jag på. Det får inte bli tyst.

Lätt att säga så länge man driver AB Familj. Om fyra fem år sitter du och hustrun där ensamma över köksbordet.

Han lyser upp och höjer pekfingret.

– Ja, just det, då får vi se vad vi hittar på! Man får odla sina intressen och förhoppningsvis ha några liknande intressen att mötas i, säger han och dyker ner i mackan för att signalera “slut på privatprat”.

Den instängde mannen vars liv har gått i stå, är en karaktär som Björn Kjellman ömmar för även om han inte känner igen sig särskilt i honom.

– Nej, jag har aldrig varit speciellt kontrollerad. Jag är väldigt lustdriven och har svårt att göra saker likadant hela tiden, säger han och funderar.

– Fast nåt jag verkligen undrar över är det många säger; att man blir så konservativ när man blir äldre. Jag känner inte igen det. Det är mycket lättare med åren att tycka om förändring och inte tro att allt ska vara som det alltid har varit.

För man har insett att inget är svart eller vitt?

– Ja.., och man vet att det nya också alltid ger någonting mer. Rädslan för det okända är kanske medfött, men livet lär en att om man går in i den känslan så går man in i en återvändsgränd. Allt spännande finns ju där det händer nya saker.

För många är Björn Kjellman kopplad till romcom-genren. Men roller som den vuxne Benjamin i Torka aldrig tårar utan handskar, alkoholisten i Himlen är oskyldigt blå och transpersonen Charlotte von Mahlsdorf, visar styrkan som karaktärsskådespelare. 

Man kan tycka att komedi är slöseri med dina talanger…

Kaffekoppen ställs ner med ett klirr.

– Alltså, jag tycker inte att det ena är bättre än det andra. Visst är jag väldigt glad att få göra olika saker och ta hela mig i anspråk, men stereotyper finns inom alla genrer. Jag har gjort roller som jag är mindre stolt över och inte var så stora utmaningar, men det var inte nödvändigtvis i romantiska komedier.  

Under tre decennier har Björn Kjellman varvat film, tv, musikal och teater. Efter scenskolan i Malmö där han kom in som 19-åring, arbetade han på Stockholms stadsteater i flera år. Han tycker det finns något besvärande i “den seriösare delen av yrket”, där klichéer bäddas in i en aura av att “det här är viktigt!”, menar han. 

– Det är klart att det vi gör KAN vara viktigt, men en så högtidlig hållning till yrket är knepig. Det betyder inte att man ska väja för det svåra eller inte våga göra saker som inte smeker medhårs – jag är gärna med i olika sammanhang. Men jag har svårt för själva bilden av att det vi gör är så j-la viktigt!

Han sveper in en brödbit och får bråttom att tugga ur.

– Då kan jag tycka att det är mer hederligt att spela rak komedi. Den har ett uppsåt att glädja en publik och lyckas med sitt uppsåt. Och jag får känna att jag har gjort ett gott dagsverke, säger han med ett skratt.

 

Stora förvandlingar roligast

Björn Kjellman suger gärna i sig om han får höra att något är bra, däremot läser han aldrig recensioner.

– Nej, jag mår inte bra av det. Inte ens av god kritik, även det fäster på ett felaktigt sätt i kroppen. Man börjar se sig själv utifrån: “Jaha, jag är bra när jag gör SÅ, då måste jag snitsa till det där braiga…”, säger han och knirkar till handen i en tillgjord rörelse.

Hellre får applåderna tala. Och lovorden. De har haglat över Björn Kjellmans tolkningar av dragqueens, transor och bögar. Könsöverskridande roller har blivit något av hans specialitet.

– Ja, det är jag tydligen bra på…

Vad är särskilt med dessa roller?

– Först att det är en stor förvandling. Grundlusten till yrket är ju att vara något man inte är själv och det roligaste är att få göra stora förvandlingar med mycket mask och peruk och ändå gestalta karaktärer så folk känner att det är en riktig människa och ingen narrbild, säger han ivrigt. 

Handlar det om att jobba med din kvinnliga sida..?

Blicken svalnar. Han suckar lite, tycker det är ganska ointressant och sönderpratat, men formulerar sig snällt:

– Jag tror att människor har ett väldigt större spektra än det vi visar och att vi har möjlighet till så mycket mer än vi valt att bli i livet. Det är en ynnest då att som skådespelare få testa alla färgerna på paletten. Och i den upptäcktsfärden i sig själv hittar man; “Ja, så här hade det också kunnat vara”. Att få lov att känna igen sig själv i, säg Priscilla eller för den delen Plura, ja, den möjligheten finns inom mig och inom alla. Jag tycker det är en vacker bild av människan, säger han filosofiskt.

 

Krut där det behövs

Det är lugnet efter stormen. Sommaren har varit en välbehövlig vila för Björn Kjellman. Förra sommaren turnerade han med Diggiloo-föreställningen, hela hösten gick kvällarna åt till musikalen Förklädet på Göta Lejon i Stockholm och under våren gjorde han en tv-serie i Indien.

Så framåt maj var skådisen rätt mätt på jobb. Han tycker också det är skönt med en paus från det inrutade livet på scen. Att inte jobba jämnt är det allra bästa sättet att palla med en familj – och att de ska palla med honom, menar han.

– Det är överskattat att vara helt ledig, men det är väldigt skönt att ha tid över. Fast pension tror jag inte på, jag tror på pengarna. Jag har aldrig haft en fast anställning i hela mitt liv, så det kan ju ändå inte bli så mycket i pension, tänker jag. 

Det är roligt att jobba?

– Ja, men jag märker att det inte är lika kul med stress. Förut var jag förtjust i stress. Jag fick adrenalinkickar av det och försatte mig gärna i situationer med stress, då var livet spännande. Nu vill jag vara i tid och tycker det är skönt när det är luuugnt. Det är nåt med att hushålla med energier som man lär sig med åren. Man tar det lugnt där det går – och sätter in krutet där det behövs.

Lugnet försöker han få med fru, barn och hund på lantstället i Skåne, där bilden av en trädgårdsdröm ännu lever, men “bara sand och tall, vad ska jag göra med det?”

– Jag kan SE mig som en trädgårdsmänniska, men jag har inte så mycket
tålamod så det skulle nog bli väldigt mycket vissna saker. 

Nån annan hobby?

– Nja, schlagers… 

Just ja. Den beryktade schlagerkunskapen. Säg ett land och år och Björn Kjellman kan sjunga låten!

– Jaaou, bekräftar han på modersmålsskånskan från uppväxten i Trelleborg.

Det var där han plågade sina två storasystrar med ett evigt babblande om schlagerlåtar. 

– Det var nog dels någon liten bokstavskombination hos mig som det där nörderiet handlade om, dels fanns det en trygghet i att kunna allt om nånting. Men de senaste åren är jag helt lost. Som tur är har jag varit kommentator i radion under melodifestivalen i många år, så jag har ändå ett litet hum.

Sörjer du att förmågan avtagit?

Han slår ut med händerna.

– Nej, nej. Allt det gamla sitter fast, men det är ju skönt att man vågar öppna upp för andra saker i livet. 

I höst väntar inga stora grejer, bara “lite ditten och datten”, och längre fram saker som Björn Kjellman inte får prata om än. 

– Men jag försöker framför allt ta reda på vad jag egentligen vill. Om jag har nån idé om framtiden så är det att styra lite mer själv, aktivt föreslå, ha idéer och vara igångsättare av projekt.

Inte bara råka hamna i saker, alltså, som vissa kära rollfigurer.