• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mötet: Claire Wikholm

    Från Stjärnorna på slottet till klassdrama på Stockholms stadsteater. Skådespelerskan Claire Wikholm är inte rädd för att ta ut svängarna. För Icakuriren berättar hon om den svåra barndomen, den oväntade kärleken och rädslan för att bli blind.

    Mötet: Claire Wikholm
    Claire Wikholm trodde aldrig hon skulle bli en lycklig människa, men livet med maken – som hon träffade sent i livet – har skapat en oväntad harmoni. Foto: Ann Jonasson

    Claire Wikholm är uppe i varv inför nya pjäsen på Stadsteatern i Stockholm, färgsprakande med rött hår och gula glasögon, strålande glad över att oförhappandes stöta på Lill Lindfors inne i sminket. Fortfarande förbannad över vad som hände i SVT:s Stjärnorna på slottet:

    – Sista dagen blev jag fan i mig mobbad. Killarna låtsades att jag inte fanns. Det var ju fantastiskt att få bo på det där fina stället (Ericsbergs slott) med världens äldsta fungerande badrum, vansinnigt god mat, den ständiga uppassningen och alla jätteroliga saker vi gjorde tillsammans. Men killarna var så självupptagna. Vilket jag tyckte var lite tråkigt, och påtalade. Till slut hatade de mig.

    Bildquiz: Känner du igen blommorna

    – Jag är i och för sig van vid att folk blir lite rädda för mig. För att jag är rak. Och säger vad jag tycker. Har svårt för att göra mig till för folk. Om de är tarvliga. Så jag kan skälla ut vem som helst: "Så där kan du väl inte göra!". Sedan, när jag blir upphetsad, som nu till exempel, låter det plötsligt som om jag är arg. Fast jag inte är det, och det inte är någon fara. 

    – Sista dagen ställde sig Stefan (Sauk) väldigt nära mitt ansikte och sade "Claire, du är en ond människa. Du har förstört Morgans och min dag". Jag fick en chock. Det där gick inte ur. Jag har frågat alla mina kompisar, som jag vet inte skulle ljuga: Är jag en ond människa?

    Synen försämras allt mer

    Härligt är dock att få jobba ihop med Staffan Valdemar Holm, en av Claire Wikholms absoluta regissörsfavoriter som hon längtat efter att få samarbeta med i 30 år, i pjäsen Kärlek och politik som spelas nu under våren. Ja, det är underbart att få jobba överhuvudtaget, så här några år efter pensioneringen från Stadsteatern. 

    – Annars ligger jag bara och läser, dricker vin till middagen, blir mer och mer nergången och trött. Dassig. Tränar inte, för det hatar jag, och går aldrig på promenader om jag inte får någon kompis med mig. Men nu när jag jobbar dricker jag inte en droppe. Och märker Gud, så mycket piggare jag är.

    Samtidigt känner hon ett slags stress även under jobbfria perioder. Claire har problem med ögonen och synen försämras allt mer, så det gäller att läsa så mycket hon bara hinner innan mörkret sänker sig och det blir för sent. Utan läsningen är livet inte värt att leva, slår hon fast och fiskar upp två nyinköpta thrillers ur en plastpåse från Pocket Shop, I am Pilgrim (på engelska) av Terry Hayes samt Kvinna inför rätta av Louise Doughty, båda böcker med fint renommé.

    TV: Därför ska du inte skeda ut avokado

    Är du rädd för att bli blind?

    – Ja! Vad tror du? Jag är en läsare men nu är det så svårt, jag får använda special-läsglasögon med en liten kikargrej, förut läste jag med förstoringsglas men fick så ont i händerna av det. Ja, det är jättejobbigt. Fasansfullt. 

    – Jag förstår inte hur någon kan se något positivt med åldrandet. Det gör ingen heller, det där "så härligt att bli gammal" är bara lögn. För det är inte alls härligt. Allting går ju ner, allting blir sämre, man är ju till för att dö, på något sätt. 

    Mötte kärleken på Nordsjön

    Ändå är hon kanske lyckligare nu än för några decennier sedan, för på relationsfronten har det blivit bättre än hon någonsin kunde tro. Claire har flera gånger berättat om hur ödet sammanförde henne och mångårige vännen Ingemar Karlsson i en fyrbäddshytt ute på Nordsjön, alldeles för dem själva, på väg hem från en semester i England för snart 20 år sedan.

    – Vi blev kära och älskar varandra fortfarande. Vi tycker samma saker är kul när vi reser ihop, är intresserade av konst, kultur, människor och har samma sorts humor. Sedan kan vi laga mat tillsammans, alldeles tysta! Vi behöver inte prata. Man liksom kollar vad den andra gör.

    – Nä, jag trodde aldrig det skulle bli så här harmoniskt. Trodde aldrig att jag skulle bli en lycklig människa. Har alltid varit en olycklig deppig typ. Var sådan här svartklädd frankofil med Sartre i fickan när jag var ung, existentialist, och de var ju alltid deppiga, de också. Det där har följt mig. Pessimistjolle, har jag blivit kallad av min man.

    Claire Wikholm beskriver sin barndom som konstig. Hon växte upp med en ensamstående mamma som jobbade som hembiträde och flackade runt mellan olika herrskap i Stockholm. Mellan jobben tog mor och dotter in på pensionat, där Claire måste vara tyst för att inte störa de andra gästerna och därför var hänvisad till böcker och knådandet med modellera. En uppväxt präglad av mammans psykiska ohälsa.

    – Ja, mamma var knäpp. Sinnessjuk. Men det visste ju inte jag. Man lärde sig stänga av knäppsidan. Tänkte bara äh, nu är hon så där igen. Som när jag varje vecka var tvungen att kolla och bocka av böckerna vi hade uppställda i en hylla. Riktiga skitböcker som mamma köpt i en låda på loppis, och noga skrivit upp titlarna på i en anteckningsbok. Hon var så rädd för att någon skulle komma och stjäla dem. 

    Vi hade i alla fall tur med vädret igen! Otursförföljda rollfigurerna Gun (Claire) och Gösta (Rolf Skoglund) återuppstod i en uppföljning av den kultförklarade tv-komedin.

    Tufft som ensamstående mamma

    Trots den magra lönen som hembiträde valde mamman att sätta Claire i dyr betalskola, Franska skolan.

    – Vi fick ju svälta, nästan, för att mamma skulle ha råd med skolavgifterna. Men utbildning ansåg hon vara det viktigaste för en kvinna. Så hon betalade. Nej, jag var inte mobbad, särskilt, utan hade kompisar i skolan. Blev inte retad för att jag var fattig, inte alls. Mina skolkamrater var så överklass att de väl aldrig träffat någon sådan som jag, anade nog inte att man verkligen kunde vara fattig, på riktigt. Fast lite utanför kände jag mig ibland – de andra hade barnsköterskor och limousiner som kom och hämtade dem i skolan. Medan jag blev hämtad av min mamma. Det tyckte jag var genant.

    Claire berättar om hur hon fortfarande möts av det glada – och ärligt talat lite tjatiga – tillropet "Vi hade i alla fall tur med vädret" när hon går ut och handlar. Den nu över 35 år gamla tv-komedin har blivit kult och Claires insats som plågad husvagns-semestrare är ännu i högsta grad levande i det allmänna medvetandet. 

    Det har som man säger rullat på under hela hennes skådespelarkarriär, faktiskt har hon alltid haft jobb och rollerbjudanden, men tufft var det ändå när hon själv blev ensamstående mamma. Så pass att hon fick be socialen om hjälp.

    – Jag och min förste man skilde oss när vår son Ludvig var nästan tre, och vi skildes inte som vänner, om man säger så. Jag fick enskild vårdnad, men var ju tvungen att jobba för att kunna försörja oss. Till slut ringde jag soc som gav mig kvällsbarnvakt medan jag spelade på teatern. På den tiden hade de råd med sådant. 

    – Min son Ludvig har ju skällt på mig efteråt för att jag förstörde hans barndom, för att jag aldrig var hemma och sov så länge på morgnarna efter föreställningarna. Medan jag sov kunde han hämta sina leksaksbilar och sätta sig vid sidan om mig i dubbelsängen och leka, i två timmar, alldeles för sig själv. Det där har han påmint mig om.

    Ångrar du dig?

    – Nej. Han överdriver. Och numera har vi jättebra kontakt. Men jag var nog för sträng, var så rädd att jag inte skulle vara bra, för jag älskade honom så. Min omtanke och omsorg blev kanske för mycket. Det här med läsning och böckerna till exempel. När vi gick på Akademibokhandeln och skulle köpa julklappar, Ludvig var väl i tolvårsåldern, sade han "mamma, jag tror jag är allergisk mot böcker". Allt som jag gillade, hatade han. Hatade teater också, det gör han fortfarande – inte hatar, kanske, men suckar. Tycker inte det är kul. Han vill inte vara som jag.

    – Min egen mamma var också sträng, fast på ett annat vis. Hon ringde ju polisen när jag inte kom hem i tid, utan tio minuter för sent. Hon slog mig också. Jag fick jättemycket stryk som barn. Och det sitter kvar. Jag kan absolut inte ta stryk på scen. En gång fick jag en roll där jag skulle gilla att få örfilar – det klarade jag inte.

    Komplex över utseendet

    Claire Wikholm minns att hon som flicka och ung kvinna hade en massa komplex över sitt utseende, kanske särskilt lätt att drabbas av inom teatern där mycket handlar om yta. När hon idag tittar på 50 år gamla bilder av sig själv tänker hon: Vad söt jag var.

    – Det där är tydligen en slags sjukdom som massor av tjejer har, man kan inte se sig själv objektivt alls. Jag tyckte jag var fulast i världen, och när jag inte blev uppbjuden på skoldans tänkte jag att det var väl typiskt eftersom jag är så ful. Och jag kunde inte tänka mig att någon snygg kille skulle vilja bli ihop med mig. Samtidigt blev jag bara kär i snygga killar, idiot som jag var. För de var ju skittrista.

    En av Claire Wikholms många minnesvärda tv-insatser är den i 1971 års julkalender Broster, Broster, av SVT-ledningen betecknad som tidernas mest utskällda. Kalendern handlade om hur familjen Wikmansson kämpade mot köphysteri och miljöförstöring medan de väntade barn, ett alldeles för politiskt och kontroversiellt tema enligt många upprörda tittare.

    – Den ansågs vara vänster, bara för att vi hoppade i sängar och jag bar en tajt tröja över min gravida niomånaders-mage.

    I verkligheten var Claire Wikholm synnerligen vänster som ung under 68-eran, gick med i de röda FNL-gruppernas demonstrationståg, läste Mao Tse-Tung och drog stenciler med flammande appeller för brinnande livet. 

    Sedan dess har hennes världsbild förändrats, men Claire kallar sig fortfarande för vänstervriden. 

    – Jag trodde ju på kommunismen. Men klarade inte kommunisterna. För de var så tråkiga. De kallade mig för jäkla taskspelare, för en skådis kunde väl inte vara någon riktig kommunist!? Alla de där vråltrista deklarationerna och programmen… Jag fick skrattanfall av det där larvet. Har aldrig kunnat vara med i något parti. För jag anser att politik saknar humor.

    Öronbedövande jubel

    Claire berättar om hur hon spelade en pjäs på kvinnofängelset Hinseberg, av Lorca. När ridån gick upp gick hon tvärs över scenen och hela kvinnokollektivet brast ut i ett öronbedövande jubel. Så pass att hennes replik inte gick fram. När hennes kvinnliga kollega, huvudrollsinnehavaren, så gjorde sin entré ögonblicket efteråt var det däremot alldeles dödstyst i publiken. 

    – Jag vet inte varför. Men mina fans är inte de där förnäma. Utan A-lagare, rätt många knarkare. En massa unga tjejer också, som tycker att jag är cool. 

    Hur ser du på framtiden?

    – Usch. Jag är rädd för döden. Folk runt omkring en dör mer och mer, jag är 71 år nu och har levt ganska hårt, och röker, så jag tänker: Bara jag inte behöver ligga som ett kolli någonstans. Jag vill dö knall och fall, i en biokö till exempel, som min kompis gjorde nyligen. Mina föräldrar dog unga båda två så jag förväntar mig inte att leva så länge till. Jag försöker ta tillvara den tid jag har. Carpe diem, alltså. Göra så mycket roligt jag kan. 

    Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!