”Jag hade inget självförtroende”

Stina Ekblad tar emot i sin loge på Kungliga dramatiska teatern, ljuset flödar runt henne från ett stort fönster. Hon är påfallande graciös och elegant, nyss anländ till jobbet från sommarstället i Stockholms skärgård.
Den prydliga logen domineras av böcker, en tulpanmönstrad soffa, ett sminkbord. I taklampan blänker prismor som Inga Tidblad målat blå med en tunn färg.
– Den här logen gör man sig förtjänt av efter lång och trogen tjänst, säger Stina leende. Inga Tidblad har haft den, Georg Rydeberg, Jarl Kulle. Jag tog över den efter Börje Ahlstedt.
– Den är perfekt för mig eftersom den är för liten för att rymma två. För mig är det viktigt att ha ett ställe där jag får vara fullständigt i fred. Logen är mitt lilla bo, min grotta. Ingen stormar in hit – man knackar på.
– Jag tycker om att läsa här, samla mig, lyssna på musik. Innan jag flyttade in hit satt jag i en pytteliten loge – jag tror rummet varit ett sminklager – på tre trappor, med en glugg mot en bakgård. Där rymdes bara en brits och ett sminkbord. Men hellre en obekväm loge, bara jag fick vara i fred.
– Jag har alltid haft ett stort behov av ensamhet.
Stina Ekblad talar som hon rör sig. Medvetet, musikaliskt – som om varje ord och gest vore genomtänkt och genomkänd. Hon är sparsam med att ge intervjuer, så det känns lite högtidligt.
Du sa i 45-årsåldern att intervjuer kan vara ”fasansfulla”?
– Så är det fortfarande, jag tycker inte om dem. Visst kan det vara stimulerande för fåfängan att bli uppmärksammad, men en intervju är en konstlad situation.
– Sen är det detta jag-jag-jag! Det är lite motbjudande. Men jag gör dem ibland, för att skapa uppmärksamhet kring vårt arbete.
Bakom sig har Stina en månad med intensiva repetitioner inför höstens premiär av Friedrich Schillers klassiska pjäs Maria Stuart. Stina spelar Maria, drottning av Skottland – och Stinas sju år yngre syster Ylva Ekblad är Englands drottning Elisabeth. Drottningarna är kusiner och rivaler om makten.

Spelar mot sin syster

Det är tredje gången systrarna Ekblad står på scenen tillsammans. Medan Stina i över tre decennier varit en av våra främsta skådespelerskor på scen och film, har Ylva gjort skådespelarkarriär i Finland. Med Idlaflickorna av Kristina Lugn förenades de på scenen för första gången. De var också båda med i Som löven i Vallombrosa på Dramaten. Maria Stuart regisseras av Peter Konwitschny från Tyskland, som anses vara en av världens främsta regissörer. Han har inspirerats av systrarnas likheter – det händer att Stina och Ylva blir förväxlade privat.
– Vi gör verkligen en version, en tolkning av pjäsen. Den handlar om två kvinnor som kan vara en och densamma. Om två kvinnor som tilldelats makt, som de kanske inte vill ha. De är inplacerade i ett maktmaskineri i en patriarkal struktur. Två stora personligheter som ska vara maktcentra i var sitt rike, och man kan leka med tanken: Vad hade hänt i en annan tid?
Regissören har strukit den femte akten då Maria blir avrättad på uppdrag av sin kusin.
– Hans tolkning är väldigt drastisk, och väldigt krävande för oss, och just nu känner vi: Hur i all sin dar ska det här kunna hänga ihop?
– Men vi måste som konstnärer gå in i berättelser som inte är givna, och i arbetsprocesser som inte är självklara. För mig och Ylva – som varit skådespelare så länge – är det en oerhörd lättnad att slänga sig in i ett arbete som är märkligt, krävande, udda, okonventionellt.
– Med risk för att det blir pannkaka.
Hur är det att stå på scenen med sin syster?
– Mycket roligt. Vi känner varandra så väl, och liknar varandra – framförallt har vi samma sorts humor, så vi skrattar väldigt mycket. Sen har vi vår gemensamma ryggsäck av barndomsminnen, vilket är betydelsefullt, eftersom man som skådepelare använder den ryggsäcken.
– Vi hittar varandra i en brytningspunkt mellan det jordade, grova och det högtflygande, andliga: luckan mot himlen. Där vi är drottningar på Dramatens stora scen – och samtidigt rotfästa hemma i byn i Österbotten.
Du har beskrivit din syster som din bästa vän.
– Ja, hon betyder mycket för mig, jag älskar henne. Men hon är lika enstörig som jag så vi umgås inte mycket utanför scenen. Vi tycker om att gå på konditori tillsammans, äta kakor och dricka kaffe och pusta ut efter en lång repetition.
– Jag blir också irriterad på henne, och hon på mig – vi är så olika. Med helt skilda temperament. Hon är fundersam och långsam – jag mera rapp.
Systrarna Ekblad växte upp i byn Solf i Österbotten i Finland. Pappa Karl var bonde och mamma Gertrud hemmafru. På gården fanns kor, höns, katter, grisar. Stina och Ylva har en äldre syster och en bror mellan sig.

Drömde om att bli författare

I Stinas klass i småskolan var de bara fyra barn. Stina skrev mycket och drömde om att bli författare.
– Min andra dröm var att dansa balett och spela piano. Men jag kunde lika gärna sträva efter att åka till månen. Lärarens son spelade piano, ingen annan i byn. Och balett var det ju ingen som dansade.
I musikskolan fick pojkarna spela blåsinstrument och flickorna fiol – utom Stina som valde klarinett. Hon älskade klippdockor; det gör hon fortfarande.
– Ser jag ett ark bara måste jag klippa ut dockan!
När Stina insåg att det fanns ett yrke som hette skådespelare bestämde hon sig för att bli det.
– Jag var alltid den som läste dikter på avslutningar. I 15-årsåldern var jag med i någon amatörteater. Jag minns den oerhörda friheten av att komma in på scenen – den starka känslan av att höra hemma, från första stund. Jag visste: Det här är rätt för mig. Det är skådespelare som jag är.
– Den känslan har jag behållit hela livet.
Hur kom det sig att du kände det så starkt?
– Det var som en inre pågående lust att gestalta, att formulera sig – en uttrycksbegåvning som fanns i mig, som en gåva. Inget märkvärdigt alls.
– Jag var inte det minsta exhibitionistisk, snarare tillplattad av Jantelagen. Jag var visserligen inte blyg, men jag hade inget stort självförtroende.
Vem uppmuntrade dig?
– Ingen. Alla steg har jag tagit själv. Min första uppmuntran fick jag när jag sökt mig till ett skrivarseminarium och träffade vuxna som arbetade med kultur, som sa: Det är klart att du ska söka till en teaterhögskola.
Men teaterhögskolan i Helsingfors tog in elever vart fjärde år. Så Stina flyttade – blott 17 år – till Danmark och började en teaterutbildning på en folkhögskola på Fyn. Till föräldrarnas förtvivlan.
– Men de accepterade mitt beslut till sist, eftersom jag var så tydlig.
Har du fått kämpa för ditt självförtroende?
– På scenen har jag alltid haft ett självförtroende, som en del av skådespelargåvan. Det betyder inte att man inte har problem ibland, har ångest och är nervös – men grundupplevelsen är: Det här är mitt rätta element. Här är jag fri.
– Men utanför scenen tog det lång tid innan jag erövrade känslan av att duga. Den fick jag inte med mig hemifrån. Det var ingen som sa: Du är fantastisk! Som barn får höra idag.

Amningen väckte känslor

Och idag – känner du att du duger?
– Ja. En känsla jag erövrat genom att bli äldre. Självklart hjälper det också att ha framgång i sitt yrkesliv. Men den stora fördelen med att bli äldre är att man erövrar och accepterar sig själv.
Genom åren har Stina varit lika hemlig som hyllad. Hon har sällan gläntat på dörren till sitt privatliv. Men när hennes son var liten berättade hon i flera intervjuer att hon ammade honom så länge han ville – det blev till sjuårsåldern. Hon fick massor av mothugg och arga brev. Ämnet engagerar fortfarande:
– En morgontidning hade nyligen rubriken ”Amningshysteri”. Att det finns ett sådant ord gör mig ledsen. En kvinna hade känt sig ifrågasatt på BVC för att hon inte ammade. Självklart är det bra att man kan ge barn nappflaska om det inte finns något alternativ.
– Men att slentrianmässigt ge flaskan till barn som bara är några månader tycker jag är fel.
Varför väcker ämnet så starka reaktioner?
– Främst för att det finns så mycket skuld kring moderskapet.
Fyllda 61 har Stina en hållning och figur som en dansös.
Hur håller du dig i form?
– Jag tränar på gym ibland. Dramaten har ett, så det är praktiskt och enkelt – och fruktansvärt tråkigt, men bra träning för mig som är överrörlig. Jag springer ibland.
– Man måste hålla sig i fysisk form i det här yrket, annars mäktar man inte med. Skådespeleriet är väldigt mycket kropp, vilket jag tycker är fantastiskt: Hur texten ska in i kroppen och sedan ur den till andra människor. Då måste kroppen vara följsam. Inte nödvändigtvis smal, men kroppen måste kännas fri, inte hämmad av något. Och då hjälper det att vara någorlunda tränad.
– Med tiden har jag lärt känna min kropp, så att jag kan avgöra om jag verkligen är trött och behöver vila – eller lat, och borde gå och träna.
Kosten då, äter du sunt?
– Nja, jag är inte så noga med maten, det kan bli lite hipp som happ. Hittills har jag ändå haft en bra hälsa och en snäll kropp. Min last är sötsaker. Jag tycker mycket om kakor. Jag äter nästan aldrig kött, eftersom jag inte tycker om det. Jag äter gärna fisk, frukt och – ja – kakor! (Skratt).

Böcker och musik stora intressen

– Jag är i själva verket inte så intresserad av mat, och kan glömma att äta ibland. Det är klart att jag gillar när maten är god, men det är inget som engagerar mig. Det handlar nog om min bakgrund: att mat var något man åt för att överleva. Det är lite krasst och tråkigt – men jag har så mycket andra roliga upplevelser i livet.
Vad gör du på fritiden, som ger dig energi?
– Jag har böckerna och musiken – och ensamheten. Jag behöver också lugnet i naturen. Och jag tycker om att baka kakor.
– Jag är väldigt lycklig över alla underbara böcker jag ännu inte läst. Och över att man numer kan lyssna på vilken musik man vill, när som helst, var som helst. Med stigande ålder har musiken tagit mer plats. Väljer jag mellan en konsert och en teaterföreställning, blir det konserten. Den stora upplevelsen får jag i musiken. Det är också det jag söker i mitt arbete – att vara musik. Att klinga.