Anna Järvinen: Jag stod alltid vid sidan av

Rösten är som förbytt. Den fylliga stämma som är Anna Järvinens signum i hörlurarna liknar i verkliga livet närmast en viskning. Hon har biblioteksröst. Det passar visserligen bra här i soffhörnet på barnboksavdelningen, men redan i bilen hit gällde det att spetsa öronen och luta sig mot henne. Så oron över att störa med intervjuprat på Täby bibliotek kommer helt på skam.
Vi är på sightseeing i musikern Anna Järvinens gamla hemtrakter. Det är hon som valt platsen för samtalet. Hon blickar belåtet ut över lokalen. Lånediskarna finns kvar, rumsdelaren i brons likaså och doften av böcker. Men mattan?
– Visst var det väl heltäckningsmatta här..?
Anna Järvinen ser ner på golvet. Hon är absolut säker på att det var så. Jo, enas vi, ljuddämpande matta var nog vanligt då när biblioteken var en plats för tyst läsning och inte ett allaktivitetshus som nu.
– Jag älskade biblioteket! Doften, heltäckningsmattan, lugnet. Det kändes tryggt, här kunde man sitta och plugga. Och så fanns ett kafé att fika på.
Hela Täby centrum med skolan, folktandvården och polisen sitter djupt i kroppsminnet som en av de första upplevelserna när hon som sexåring kom hit med sin mamma från Helsingfors.
– Det var starka intryck, allting var så nytt, det var Sverige! Det skiljde sig väldigt mycket från det jag kom ifrån, säger hon på klockren stockholmska.
Här formades det speciella sound som är Anna Järvinens. Har man en gång hört hennes röst, som nu på nya albumet, är man fast. Stark och skör på samma gång. Den suger tag och för in en i ett storslaget musikaliskt landskap av både himmelsk änglaklang och jordisk naturmystik. En drömsk värld där sådant som inte borde hänga ihop – calypsogung och fiolstråkar – känns alldeles logiskt.

Tävlade i Melodifestivalen

I förfjol framförde hon låten Porslin i Melodifestivalen, med en text så långt från schlager man kan komma; om otrohet, fyllegräl och skilsmässa. Den gick inte vidare.
Just den låten har Anna Järvinen inte skrivit, annars präglas hennes verk av hon vaggats till det finska allvaret.
– Det molliga finns överlag i det finska och det tror jag överhuvudtaget har påverkat min musik, säger hon och berättar om ett program om gråterskor i Karelen som hon kunde identifiera sig med, det där att ta på sig alla sorger.
– Andra världskriget är så mycket närmare i Finland. Min morfar stred i kriget och i min släkt råder fortfarande ständig katastrofberedskap. Där finns ingen som helst äventyrlighet. Det känner jag igen, jag drar mig verkligen för äventyr – usch!
Hon viftar avvärjande med handen och förklarar.
– Det var en helt annan verklighet som barn där. Julen var väldigt strikt, man klädde upp sig för att respektera högtiden – även om min släkt inte var särskilt kyrklig. Det var otroligt allvarligt, absolut inte barnens högtid som här. Det är på allvar i Finland, inget tjafs.
Vad minns du från flytten hit?
– Allt är väldigt abstrakt, men jag minns att jag fick sitta längst fram i bussen. Och att det var uppslitande farväl från alla, framför allt mina morföräldrar.
Hennes mormor har figurerat i Anna Järvinens texter. När hon var med i bandet Granada skrev hon en hyllningslåt till sin kära släkting. Den fick ingen nådig recension av mormodern: ”Sååå långtråkig, hur länge måste jag lyssna på den här låten?”
Dotterdottern skrattar.
– Mormor var väldigt rak. Hon var en allmänbildad person, intresserad av litteratur, poesi, musik, gick på konstutställningar och bio.
Ingen finsk bullmormor, förstår jag?
– Alltså, hennes pappa var bagare, så hon kunde faktiskt inte baka bullar…
Mormodern är Anna Järvinens förebild, hon tronar till och med som bakgrundsbild i artistens mobil. Förra skivans titel Anna själv Tredje, är benämningen på ett vanligt konstmotiv med tre generationer; Jesusbarnet, Maria och hennes mor Anna.
Är tidigare släkten viktiga för dig?
– Ja, vi var alltid där och hälsade på mormor och mina mostrar i början. Men det dog ut allteftersom för ingen tog tag i att underhålla kontakten. Det var alltid trevligt att hälsa på men nu känns det mest jobbigt att åka dit. Minnena väcks om att ingå i en gemenskap.
Även musikaliskt ökar avståndet. Den finska mollen tycks ha fått ge vika för mer poppiga toner på nya skivan, en nostalgitripp till tidigt 80-tal då favoriter som Depeche Mode ägde syntpoparenan. Anna Järvinens första musikgrupp var syntare och hon ”älskade den melodiska synten”.

Har hittat tillbaka till skaparlusten

De tidigare tre albumen har kommit vartannat år, detta har dröjt fyra. Hon har inte varit sugen alls på lång tid, känt sig tömd utan något att tillägga. Långsamt har lusten kommit tillbaka, saker pockat på att bli till låtar.
– Ibland har man bara behov av upp-levelsen att finnas till och vill inte dela det med folk.
Skivan heter Buren – vara i buren eller bli buren?
– Ja, det kan nog vara både och… I en relation kan man säkert känna sig som i en bur. Men det kan framför allt finnas en längtan att vara buren, något man kanske inte kan få som vuxen.
Det kan väl pendla mellan att bära och bli buren?
– Ja, så är det väl. Sånt förstår man mer med åldern, säger hon och kontrar: Är du vuxen?
Nja, påpekar jag, duktig och kapabel är en sak men det lilla barnet finns väl också kvar inom oss alla.
Hon nickar, suckar lätt och drar fingrarna genom håret.
– Jag har varit jättebarnslig väldigt länge.
Det är den tvärsäkra ungdomen hon menar, då man minsann vet precis hur sak-
er förhåller sig. Som i textraderna av Bob Dylan hon nämner: ”I was so much older then, I’m younger than that now” (jag var så mycket äldre då, jag är yngre än så nu).
– Den tvärsäkerheten tappar man allt eftersom. Det är rätt skönt att man har accepterat det och kan förlika sig med att idealen inte är så tydliga längre.
Också halsstarrigheten att kasta sig ut i en solokarriär vid 37 års ålder, ser hon som omoget.
– Då hade jag hybris. Tog det bara som en självklarhet att få göra min skiva, som en rättighet; ”Det här ska jag göra!”, liksom. Det var för tufft, säger hon med en huvudskakning som om det vore fult att ta plats.

Ville bli sedd av pappa

Anna Järvinen har sjungit och skrivit låtar sedan barnsben, så att utveckla
musiken var självklart men också en slump. Som allvarsam tonåring hittade hon ingen samhörighet, hade ingen bästis och det fanns inget tjejgäng hon passade in i. I stället sökte hon sig till några killar som spelade musik.
Men det som på allvar fick Anna Järvinen in på musikspåret var författaren Margareta Strömstedts ord om att hon började skriva för att bli sedd av sin far.
– Jag började med musiken för jag ville bli sedd av min pappa. Det är ju pinsamt, inte alls särskilt självständigt eller coolt, säger hon med ett generat leende och tillägger att pappan är konstnär och grafiker.
Blev du sedd, då?
– Ja, delvis blev jag väl det, säger hon sparsamt med den sortens starka utstrålning som utgår från en stillsam men klart lysande kärna.
Att göra musik är enbart lustfyllt för Anna Järvinen. Hon kan skriva nästan var och när som helst, behöver inte så mycket för att få till det.
– Fast rytmer är jag dålig på. När jag spelar gitarr blir det nästan alltid en vals!
Så är det att vara oskolad, menar hon. Hon kan för lite teori och när musiken är gjord måste någon annan hyfsa till takterna. Det var aldrig aktuellt att gå musikhögskolan. Anna Järvinen ville behålla musiken för sig själv och inte göra lusten till jobb.
Med bra betyg stod alla vägar öppna och först började hon på juristlinjen men kände sig för annorlunda.
– Juridik var både lätt och roligt, men jag var nog för barnslig för att se mig som någon som är en viktig pusselbit i samhället. Jag har aldrig haft det självförtroendet.
Hon gick också på konstskola ett par år men till slut valde hon att bli lärare i bild och engelska och jobbar heltid med det vid sidan av musiken.
– När jag började som lärare insåg jag att alla lever samma liv. Som tonåring trodde jag mig vara helt ensam. Nu har jag många blyga tonåringar som går igenom samma sak som jag gjorde. Kan jag bekräfta dem och lotsa dem rätt ger det mig mycket energi.
Samtidigt påpekar hon att det ”liksom bara blev” lärare.
– Ja, jag tänkte att jag måste skaffa mig ett yrke som gör mig till nyttig samhällsmedborgare, säger hon trevande.
Måste?
– Ja? Det måste man väl, måste man inte? När man får syssla med något så onyttigt som musik?
Där kom den, den finska plikten. Fast snart sträcker hon på sig som en katt och man förstår att Anna Järvinen också kan låta lusten styra.
– Ibland tänker jag att jag borde ha gjort på ett annat sätt. Satsat på lingvistik – det är det roligaste som finns! Jag älskar språk! Och det är många språk som jag har fått följa. Tänk dig alla gamla finska sagor, säger hon och citerar ett talesätt från sin morfar: ”Låt hästen sörja, den har stort huvud”.
Så textraden jag nyss hört om sorger som lämnas i stallet, kommer alltså därifrån…
– Orden är svårast. När jag följer känslan brukar det bli bra, när man inte riktigt vet vad man gör. Ibland skäms jag för att ha blottat mig för mycket – och då blir det ofta ganska bra.
Du har sagt dig vara blyg..?
– Ja, o, ja! Jag är fortfarande blyg i vissa sammanhang. I tonåren var jag livrädd att synas och det sammanföll med att man skulle börja prata inför klassen. Därför var det så svårt att föreställa mig som försvarsadvokat, säger hon och skrattar.

Känsligare texter på nya albumet

I de nya texterna har det letat sig in en oro och ängslan. Om känsliga tentakler, att övertolka, om urladdningar och att vakna till krossat glas. Det känns som upplevelser från en miljö av missbruk, något Anna Järvinen har erfarenhet av på nära håll.
– Ja, det finns i det finska en tendens till att dricka mycket och det har jag upplevt som barn, säger hon stilla.
Har det gjort dig tillbakadragen?
– Jag vet inte, jag var nog bara ett introvert barn, säger hon och berättar om första minnet av att få en blyg-etikett på sig.
Det var ett foto som visades upp där Anna tittade ner och någon påpekade att ”Anna är så blyg av sig”.
– Jag blev jätteförvånad av att höra det, jag minns ju att jag bara tittat ner på mina skor!
Orsakat av blyghet eller inte, så har Anna Järvinen alltid känt ett utanförskap. På gott och ont. För det kan också vara skönt att som soloartist slippa ta hänsyn till andra.
– Jag saknar identifikation med något gäng som kan skämmas för mig. Jag har aldrig tillhört något, jag stod alltid vid sidan av.
Hon funderar en stund och slår ut med händerna.
– Det blir så när man är invandrare. Man bär på nån sorts identitet som är omodern, för mig har den bäring på 1980-talet. Jag har ju inga rötter här. Jag har ingen släkt med hus på landet eller ställe i skärgården. Här i Sverige är det bara jag och mamma sedan min bror flyttat tillbaka.
Fast nu glömmer artisten allt hon har i stället, gift som hon är med Olof Palmes yngste son Mattias. De träffades för tre år sedan på en fest hos gemensamma vänner.
Vad fastnade du för hos din man?
Hon rynkar pannan, måste fundera på om hon ska svara på frågan och berättar sedan att de förenades runt filmaren Woody Allen, som är hennes idol sedan 11-årsåldern och har betytt mycket.
– Många har en föreställning om Woody Allen som tjatig och gnällig. Mattias var den ende jag mött som hade tänkt annat.
Årsdagen av Olof Palmes död närmar sig. Hur hedrar ni hans minne i familjen?
Hon värjer sig för att svara för alla.
– Själv brukar jag besöka hans grav, säger hon försiktigt och markerar med ett snett leende att nu är det slut med Palme-snack.
Men hon har anammat naturen på Fårö, där familjen Palme haft sitt sommarviste i decennier och Olof Palme har en minnesplats. När vi talar om naturen och dess påverkan, är det inte mörka finska skogar hon längtar till utan det öppna gotländska landskapet.
Så kanske börjar svenskheten ta över trots allt. För Anna Järvinen blir Finland alltmer främmande. Hon läste god finska som flicka, nu har hon svårt att ta till sig en förstasida på en finsk tidning.
– Ibland kan det till och med vara jobbigt att höra språket, för såren rivs upp.
Först i maj förra året blev Anna Järvinen svensk medborgare. En del släktingar blev upprörda och för egen del var det mer omvälvande än hon trott, för ”man tappar fotfästet lite ändå”.
Ångrar du ditt svenska medborgarskap?
– Nej, nej, nej! Det är fantastiskt att kunna rösta i riksdagsvalet, säger hon bestämt innan en liten tvekan smyger in:
– Kanske man kan ha dubbelt medborgarskap?