• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lars Winnerbäck: Jag har ett märkligt låtsasyrke

    Han ger sällan några intervjuer. Men nu gör Lars Winnerbäck ett undantag. För Icakuriren berättar den folkkäre artisten om sin uppväxt, sin nya kärlek och att hans största hit egentligen var skriven till någon annan. Här är en nedkortad version av intervjun du kan läsa i Nr 23 av Icakuriren (försäljningsställen längst ner i artikeln).

    Lars Winnerbäck: Jag har ett märkligt låtsasyrke
    Lars Winnerbäck är en av Sveriges största artister och har vunnit sju grammisar och fem rockbjörnar. Foto: Erik Lundback

    Lars Winnerbäck ser ut genom fönstret. Sommaren har dragit sig tillbaka i ett ondsint duggregn och kylan försöker krafsa sig in genom väggarna till restaurang Ulla Winbladh.
    Men det är omöjligt att inte bli på gott humör när två uniformerade och sammanbitna segwaymän glider förbi, uppenbarligen i färd med att övervaka den känsliga trafiksituationen på Kungliga Djurgården. Och detta samtidigt som självaste Tomas Ledin viker in sig i en taxi på samma gata (han har suttit tre bord bort i en intervju av ganska väsensskild karaktär: fyrtiofem minuter blankt, inga samtalspauser).
    – Ganska mycket lider jag av att jag är så dålig på att formulera mig i stunden, säger Lars Winnerbäck när vi återupptar samtalsämnet låttexter. Skrivandet är ett sätt att förklara vad jag tänker och känner, att vara efterklok. Varje text är ett brev, jag vet precis vem som är tänkt att förstå. Det låter kanske omoget att kommunicera så, men det gör jag.
    Han skrattar.
    – Det behöver inte vara så allvarligt, det är framför allt ett sätt att skriva på. Jag använder sällan namn och hänger inte ut folk. Det är mer att jag är intresserad av att förstå… livet. Eller ja…
    Lars Winnerbäck ler och återvänder till ölen och den stekta strömmingen.
    Tidigare på dagen har vi tagit bilderna till den här artikeln ett stenkast bort, på Cirkus i Stockholm, där sommarturnéns första spelningar sker i början av juni. Den är ett slags fortsättning på höstturnén med senaste plattan Hosianna, fast den här gången inte i stora sponsrade ishallar, utan efter Lars Winnerbäcks eget önskemål på mindre, intimare ställen.
    Om varje låt har en adress borde det få återverkningar i verkliga livet?
    – Nja… Kärleksballaderna har kanske fått en del konsekvenser. Det har också hänt att jag föregått mig själv, att rader som jag trott var transportsträckor fått verkligt stor betydelse i efterhand. Så är det med hela Söndermarken. Nu känns den som en av mina viktigare låtar, som ett ärligt porträtt av mig, min uppväxt och vem jag är.
    Musikjournalisten Jan Gradvall, även kritiker i Icakuriren, har kallat Söndermarken för en svensk motsvarighet till Bruce Springsteens Born to Run. Gradvall, som själv är uppvuxen i Linköping – en mellansvensk och mellanstor stad där "ingen skulle märka något om någon över en natt bytte ut husen i ett radhusområde" – har till och med lånat ett par rader ur låten till titeln på sin senaste bok: Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar.
    – Jag är nostalgisk, fast jag inte tycker om att vara det, säger Lars Winnerbäck. Det är inspirerande att tänka tillbaka på stämningar och namn som man nästan glömt. Kanske för att det är så väldigt över. Linköping kommer aldrig bli detsamma, inte minst för att jag är så igenkänd där. Men staden har format mig, det är omöjligt att inte hålla på och älta det.

    Har haft återkommande depressioner

    Lars Winnerbäck har berättat om återkommande depressioner, som delvis kommer sig av att han omöjligt lyckas skaffa sig de vardagsrutiner han skulle behöva utan i stället "bara går och såsar 45 veckor om året". Han är känd för att ha kronisk scenskräck och vara skoningslöst självkritisk. Och förstås för att i princip aldrig ge intervjuer.
    Men den här dagen är han rakt igenom glad och öppen. Vi beställer mer öl och pratar en lång stund om våra jämnåriga barn. Sonen Ebbe är född 2004.   

    Tänker du på hur han i framtiden kommer uppleva sin barndom? Att han inte ska känna samma vemod inför den som du gör inför din?
    – Ja. Men det är nog ganska godtyckligt vilka upplevelser som kommer att göra stort intryck. Saker som känns starka för mig var kanske rena bagateller.
    – Barndomen är skör, fortsätter Lars Winnerbäck. Man är hjälplös och alltid i någon annans händer, det förstår man ju nu när man har barn själv. Samtidigt förstår man hur lite vuxen man egentligen blir. Osäkerheten finns alltid kvar.
    – Sjuttio- och åttiotalen var vemodiga i sig. Det är färgstarkare nu, vi var en generation som fortfarande hade ganska mycket tråkigt, vilket var lite bra också, nu måste mobilen upp varje ledig sekund. Vi satt och kollade på klockan länge innan barnprogrammet började – och när det väl började handlade det om någon vars förälder var alkoholist. Stillbilder, svartvitt, pedagogiskt. Staffan Westerberg och Clownen Manne… Sedan tror jag att vår generation är upptagen av barndomen för att vi var den första som hade en barndomskultur, på samma sätt som våra föräldrar var den första som hade en ungdomskultur.
    Vilka värderingar vill du föra vidare hem­ifrån?
    – Jag kände mig sedd som barn och det vill jag föra vidare. Mina föräldrar var nog liberala för sin tid. Det var inte förbjudet att lyssna på Abba.
    Det finns inget "Så här gör vi i familjen Winnerbäck"?
    – Haha, nej. Vi har ingen familjekodex. Men jag har numera fått intressera mig för fotboll.
    Hur går det?
    – Väldigt bra. Jag är väl inte så högljudd vid sidan av planen, men det är fint. Man blir rörd av alla engagerade tränare och av att man vet hur mycket och hårt de tränar. Jag och Ebbe åkte till Paris nyligen och kollade på PSG och självklart gjorde Zlatan mål också. Det är bara musikaliskt som vi inte riktigt mötts ännu.
    Jag vill veta mer om kontakten med dina hängivna fans.
    – Jag har svårt att bli konkret där, jag har fått så väldigt mycket respons på olika sätt, allt från brev med personliga historier till det gehör jag får på scen. Folk som sjunger med är fantastiskt. Det är fint med den kommunikationen, bara lite konstigt att jag står i centrum för den. Är det nyttigt för mig? Jag vet inte, det kanske är dåligt knark egentligen. Jag vet bara att det faktum att musiken betyder saker för andra är väldigt betydelsefullt för mig.
    Berätta om din och Ebbes musikaliska konflikt.
    – Jag gillar mycket av det han lyssnar på, hiphop och så. Det var han som fick mig att upptäcka Daniel Adams Ray via Gubben i lådan. Men det fungerar inte åt andra hållet. Så fort jag rekommenderar något har jag redan satt dålig energi över det. Det kanske beror på att han fått höra så mycket om musikbranschens baksidor…
    Lars Winnerbäck ler och berättar att han nästan aldrig spelar gitarr hemma.
    – Jag växte upp i ett mer musikaliskt hem än vad han gör. Det är mest fotboll. Men det är okej.
    Alla dagar som "bara passerar". Beskriv en sådan.
    – En sådan är helt ointressant att beskriva. Men det blir spännande när det blir många på raken och hur snabbt man kommer in i att göra absolut ingenting. Till slut blir det svårt att ens gå utanför dörren, alla smågrejor man ska göra blir jätteförstorade.
    Det där att jobba vansinnigt intensivt inför och under en turné, för att sedan hoppa in ett vanligt hemmaliv. Man är helt uppe i varv, men telefonen ringer inte. Nu vet jag sedan länge att det är samma mönster, först kommer några veckor som är väldigt jobbiga, sedan tror man att man är igenom det – men då börjar det värsta, den långa tiden utan rutiner. Han skakar på huvudet.
    – Det ett märkligt låtsasyrke det här, särskilt när man blir äldre. Man är lite rädd att inte mogna, att fastna i myten om sig själv. Jag har sett folk som inte åldrats med värdighet i den här branschen.
    Kan du inte tänka ut en "landningsstrategi" redan innan turnén börjar?
    – Jag har försökt. Jag har tänkt att jag ska ta körkort och anmäla mig till konstkurser i olja och akvarell på Medborgarskolan. Men det slutar alltid med att jag sätter för höga mål och så blir det ingenting i stället, och alltså ytterligare en besvikelse…
    Trots att Lars Winnerbäcks sommarturné står för dörren ser han inte ett dugg skräckslagen ut. Tvärtom. Jag frågar om hans goda humör beror lite på det där med… Oslo.
    – Ja. Absolut. Jag har en tjej där. Det är väldigt roligt och spännande. Men jag har lite svårt att prata om andra, de får väl tala för sig själva.
    Jag kan ju ringa henne.
    – Haha, nja… Hon heter Agnes Kittelsen och är skådespelerska. Vi har setts sedan september. Det blir mycket planerande och många resor till Oslo, men det gör jag ju gärna…
    Hur är det att vara kär igen?
    – Det är väl helt… Det är så abstrakt tills det händer. När man har varit med om att det inte funkar så kan man lätt tro att det är så det ska vara. Det är överraskande att det funkar så bra. Det är kanske vad jag har att säga om det.
    Men du är en romantiker?
    – Ja, det är jag. Inte samma som när jag var 20. Man blir lite bränd och cynisk med åren, men jag hoppas att det inte har tagit överhanden, jag vill vara en romantiker.
    Jag gillar att Hosianna också är en politisk platta. Det är ormar som fyller träden, knaster från termiter och en "monsterteori"…
    – Monsterteorin handlar om ett samhällsklimat, om folk som bara står och håller i kameror och letar fel hos andra. Och om att få 30 000 poäng för att du säljer din lägenhet nu… En extremt kommersiell värld, som måste ha koll på sina individer hela tiden, vad man har för mönster, vad man brukar handla. Jag kommer att tänka på Stasi och KGB, men sådana register har ju Polarn & Pyret numera.

     

    Av Oskar Ekman

    Detta är en nedkortad version av Icakurirens exklusiva intervju med Lars Winnerbäck. I tidningen finns hela intervjun, du kan prenumerera på tidningen här och här kan du se var du kan köpa lösnummer.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!