Hennes son är soldat i Afghanistan

Det var i början av juni förra året, när sommarens grönska var som skirast, som Ann-Gerd Nilssons son Albert och hans flickvän Malin kom hem på besök. "Jag har något att berätta", sa Albert.

I några sekunder trodde hon att de skulle säga att de var med barn. I stället talade Albert om att han hade fått frågan om han ville göra utlandstjänst – i Afghanistan.

"Det tackade du väl nej till?", svarade Ann-Gerd instinktivt.

21-årige Albert hade muckat från lumpen vid Livgardet i Stockholm ett par månader tidigare. Nu hade han blivit uppringd av sin före detta chef och fått erbjudande om arbete som stadsskyttegruppchef. Han hade fyra dagar på sig att bestämma sig.

Ann-Gerd grät hela natten dagen innan Albert skulle lämna besked. Tidigt i gryningen steg hon upp och skickade ett sms: "Du har väl tänkt igenom riskerna?" När hon inte fick något svar förstod hon att han redan bestämt sig.

Han måste ju få besluta över sitt eget liv, han är vuxen nu, försökte Ann-Gerd övertyga sig själv. Hennes argument hade inte räckt, nu var det bara att acceptera.

– Albert har aldrig rusat i väg utan alltid haft en tanke med det han har gjort, förklarar hon hemma i köket i Fredriksfors utanför Delsbo, ett par mil väster om Hudiksvall.

Snön på gräsmattan mellan huset och skogsbrynet gnistrar i ljuset från utomhusjulgranens belysning. Perkolatorn som kokar kaffe på diskbänken pustar doft och på väggen hänger en bonad som förklarar att "Där kärlek råder är lyckan bofast".

Då i juni, visste Ann-Gerd knappt var Afghanistan låg trots att hon många gånger hade hastat förbi en världskarta med knappnålar på väggen på jobbet. Hon hade aldrig funderat över nålen som satt på namnet Kabul och som visade att en av hennes barnmorskekollegor på jobbet på Hudiksvalls BB hade förlöst en mamma från det krigshärjade landet.

Numera är Ann-Gerd desto mer påläst. Hon följer varje nyhetssändning och läser flera gånger om dagen på försvarsmaktens anhörigblogg.

– Det räcker att någon viskar afga så lystrar jag!

Den 30 november följde Ann-Gerd sin Albert med nyrakad skalle och försvarets sandfärgade kamouflageuniform till tågstationen i Hudiksvall. Det var en grå och råkall förmiddag, bara några få plusgrader, och stämningen var allvarlig.

Tolv timmar senare, mitt i natten, skulle militärflygplanet lyfta från Västerås med destination Kabul och sedan vidare befordran till den svenska basen i Mazar-i-Sharif.

"Nu är det så här, jag kan inte göra något åt det" upprepade Ann-Gerd för sig själv och kämpade för att visa sig lugn. Hon försökte fokusera på att hon snart skulle sätta sig i bilen och åka till lasarettet och börja sitt eftermiddagspass – som vilken annan dag som helst.

Nu har det gått en dryg månad och Ann-Gerd kämpar fortfarande med lära sig hantera sin oro för vad som kan hända Albert.

– Det vore hemskt om han skulle förlora en arm eller ett ben. Men det värsta är om han skulle bli psykiskt dåligt att han inte skulle funka i samhället på många år, säger Ann-Gerd.

Det otänkbara, att ha aldrig skulle komma hem igen, orkar hon inte ens tänka på.

Ofta får hon frågan "Hur överlever du?". Ann-Gerd vet inte.

– Jag har min personliga tro, Det som händer det händer, det är en mening i allt. Det är redan bestämt hur länge man ska få leva. Men man behöver ju inte utmana ödet.

När Ann-Gerd lyssnar på radio och ser på TV och är hon ständigt rädd för att höra något som hon inte vill höra. Samtidigt är hon tacksam över att det är trots avståndet är lätt att hålla kontakt. På gott och ont. En kväll ringde Albert och berättade att han nu för befäl över samma bandvagn som blev beskjuten i höstas. Då fick en svensk soldat blev skjuten i låret.

"Men vagnen är förstärkt nu", försökte Albert lugna sina oroliga föräldrar.

Att Albert själv tycker att han gör nytta när han hjälper det afghanska folket lugnar knappast när Ann-Gerd läser att en hemmagjord bomb har detonerat under ett finskt fordon och skadat fyra finska soldater. Eller att svenska skyttesoldater har blivit beskjutna och skadade, varav en allvarligt. Eller att minröjning ingår i arbetsuppgifterna.

– Helst skulle jag bara vilja säga till honom "men du förstår inte hur farligt det är", ungefär som man säger till små barn, men det går ju inte, jag måste lita på honom.

Många nätter vaknar hon mitt i natten med ett ryck.

"Lugna ner dig. Du kan ändå inte göra något. Så länge du inte har hört något har ingenting hänt", försöker hon då intala sig själv.

– Men nyligen läste jag att ÖB har sagt att det ska bli mycket tuffare i Afghanistan och att man räknar med att det kan ske förluster. Det kändes hårt. Nej, då vill jag inte höra mer…

Ann-Gerd har även fått frågan om hon är stolt över Albert. Svaret är nej, hon är inte stolt. Det är däremot maken Vidare och de yngre bröderna Fredrik, Gustav och Oskar.

– Jag kan inte säga att jag är en stolt mor. Ordet stolt passar inte in. När han kommer hem kanske jag kommer att känna mig stolt men inte nu. Oron är starkare.