• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Skådespelaren Johan Hedenberg: Minnena lämnade mig inte ifred

    Länge försökte Johan Hedenberg glömma sin bakgrund och de kompisar som inte klarade sig. Men en dag insåg han att det var dags att vända tillbaka. Då tog livet en helt oväntad vändning…

    Bild 1287952

    Mycket har förändrats, men Pallas konditori i Vällingby centrum finns fortfarande. Här tog Johan sin första fika en gång i tiden.

     

    Där var mitt sovrumsfönster. Det andra nerifrån, säger Johan Hedenberg och nickar upp mot husfasaden.

    De vita trevåningslängorna uppfördes i Grimsta i Vällingby under en tid då folkhemmet blomstrade. Möjligheterna var obegränsade, liksom den vidsträckta brännbollsplanen mellan husen.

     

    I sin nya bok, som släpps i dagarna, återvänder Johan Hedenberg till sin barndoms kvarter. Idag ser han att brännbollsplanen i själva verket bara är en liten gräsplätt mellan husen. Platserna har krympt. Barnen har blivit större. Men inte alla. En bekant konstaterade krasst att 28 av dem dukat under längs vägen, kanske ännu fler.

     

    Strax under den perfekta ytan fanns de bortglömda barnen, med lägenhetsnyckeln dinglande i ett snöre kring halsen.

    – Det var en föräldrageneration som kunde köpa sig fri, säger Johan Hedenberg. Man sa: "Se här, här får ni sandlådor, gungor och lekplaster. Nu får ni klara er själva". Det gjorde vi inte. Det spårade ur och blev som flugornas herre.

     

    Johan beskriver en vardag med mobbning, misshandel, inbrott, droger. De vuxnas närvaro begränsandes till svidande rottingsmisk på naken hud när man kom hem försent till middagen.

    – Som barn trodde man att det var så det skulle vara. Men när jag tänker på det idag, som vuxen, vill jag nästan gråta. Det är säkert ännu värre idag på sina håll, men det började redan där.

     

    Välkammad gosse

    Själv har Johan Hedenberg hunnit bli 57 år gammal. Han är blond och solbänd, med rutig skjorta ledigt uppknäppt i kragen. Där innanför skymtar ett tunt rosa ärr. En påminnelse om att livet inte alltid blir som förväntat.

     

    På gården var Johan en i gänget, tillsammans med Nalle, Kitte, Ubbe, Lill-Tarzan och de andra. Men ändå inte. Hans föräldrar räknades som borgerliga.

    – Vi hade inte pengar, utan var bara lite finare än alla andra, berättar han. Då köpte man en femrummare i Grimsta, och svor sedan över sossepacket i grannskapet.

     

    Bild 1287953Hemma var Johan den välkammade gossen som satt tyst vid matbordet och kunde skilja mellan de olika besticken. Redan som 4-åring hade han armbandsur, och visste exakt vilken tid han måste vara hemma till middagen.

    – Men så fort jag klev utanför dörren gällde helt andra spelregler. Där kom jag, iklädd stickad väst med lokomotivmönster över bröstet. Du kan tänka dig vilket villebråd man blev på skjutbanan!

     

    Och visst blev han retad för kläderna, det kortklippta håret, ridlektionerna. Men med stor käft och snabba fötter kom han oftast undan.

    – Jag försökte anpassa mig och blev en jäkla ögontjänare, helt enkelt. På så sätt var jag skådespelare långt innan jag började på scenskolan. Jag skämdes och trodde att jag var den ende som hade det så. Men så känner väl de flesta barn.

     

    Vännerna försvann

    Kanske var de annorlunda, allihop. Glenn, som rökte hasch och läste Kalle Anka. Ubbe, som ständigt hamnade i blodiga slagsmål. Och så Lill-Tarzan, denne spenslige kille med rött hår och fräknar, som rusade, simmade och for runt som ett litet tivoli. Ofta klättrade han upp i den stora eken, med utsikt över dungen, gården och lägenheterna. Där kunde han speja men inte synas.

     

    Det var också där han satt när han fick se en främmande man rusa in i lägenheten och slå ihjäl hans egen pappa med ett brännbollsträ. Samma brännbollsträ som Johan och Lill-Tarzan tillsammans hade svarvat på träslöjden i skolan.

    – Bara några månader senare, när han just skulle fylla 13, tog han sin jungfrusil.

     

    En efter en försvann vännerna, en del in i ruset, andra bort mot ungdomsvårdsskolor och anstalter. Själv flyttade Johan från Grimsta i 17-årsåldern, fast besluten att inte återvända.

     

    Men uppväxtåren skulle söka upp honom. Några år senare, när han arbetade som kriminalvårdare på Svartsjöanstalten utanför Stockholm, mötte han många unga män som hamnat snett. Däribland flera av vännerna från Grimsta.

    – Visst är det märkligt att jag låste in mina barndomskamrater, säger Johan. Men då var det inget konstigt: "Jaha, där kommer Ubbe. Och där är Lill-Tarzan".

     

    Johan, som var fast besluten att bli skådespelare, sökte sig till scenskolan i Malmö, och kom in. Han lyckades så småningom inleda en hyfsad skådespelarkarriär och blev känd som Edward i TV-serien Åshöjdens BK och Jonas i såpan Varuhuset.

     

    Bild 1287954

    Johan Hedenberg blev känd för tv-publiken som fotbollsspelaren Edward i serien Åshöjdens BK från 1985. Här tillsammans med Björn Nordqvist och Göte Fyhring. 

     

    Då och då korsades hans väg av någon barndomskamrat, en tandlös narkoman som rotade i en papperskorg, en förvirrad själ på Plattan i Stockholm.

     

    Och även om han försökte förtränga minnena låg de envist kvar precis under huden, med förbindelse till tårkanalerna.

    – Det hände att jag pratade om min bakgrund och då började jag alltid gråta, berättar Johan. Jag tänkte ofta på Lill-Tarzan. Lever han? Och i så fall: Hur länge till?

     

    Tumör i hjärtat

    Så småningom började Johan acceptera att platserna och människorna faktiskt betydde något. Han sökte sig tillbaka till Vällingby och konstaterade att en del fortfarande är sig likt. Mitt bland nytillkomna klädkedjor, snabbmatsställen och telefonbutiker finns Pallas konditori, där han som 12-åring köpte sin första fika (en skvätt kaffe med mycket mjölk). Fritidsgården Tegelhuset står kvar, där han upplevde sin första öronbedövande rockkonsert, liksom biograf Fontänen, där han såg matinéfilmer med Zorro och Tarzan.

     

    Och en del av barndomskamraterna finns också i livet.

    – Det är människor som ingen vill se eller ha att göra med. Jag vill visa att de har funnits där, och att en del fortfarande finns på riktigt.

     

    För knappt två år sedan satte sig Johan ner och började skriva. Allt eftersom boken växte fram kunde han konstatera att han, som hade familj, arbete och hälsa i behåll, hade dragit en av de få vinstlotterna.

     

    Men detta blev inte sista kapitlet. En vecka innan det färdigskrivna manuset skulle lämnas in till bokförlaget drabbades Johan av svåra magsmärtor. På sjukhuset konstaterades inflammerad blindtarm – vilket i vanliga fall innebär ett rutiningrepp.

    – Jag var precis på väg hem efter operationen, när jag blev stoppad i korridoren, berättar Johan. Läkaren hade slängt en extra blick på röntgenplåtarna och sett en 7 1/2 centimeter stor tumör i hjärtat. Egentligen var det helt osannolikt att den upptäcktes, och läkaren talade om änglavakt. Hade jag åkt hem hade jag troligen snart drabbats av en massiv hjärtinfarkt.

     

    I stället blev det en komplicerad och långdragen operation och ytterligare fem veckor på sjukhus.

    – Under operationen fick jag både hjärtsvikt och njursvikt. I efterhand har jag förstått att jag var rätt illa ute ett tag.

     

    Tar livet på allvar

    Där, i sjuksängen, fick han ett sms på mobiltelefonen. "Lever du?" Avsändare var Lill-Tarzan.

    – Ja, det är märkligt – plötsligt hade vi ombytta roller, säger Johan. Den där tumören ställde tillvaron på ända. Jag var den som alltid kom undan, smet ifrån notan. Nu var det min tur att betala.

     

    Den rusiga lyckokänslan som kom över honom när han lämnade sjukhuset har tonat bort. Kvar finns ärret på bröstet. Och tankarna. Han talar om att ta livet på större allvar, att börja prioritera det som är viktigt.

     

    Vi går runt huset och kliver uppför den lilla sluttningen. Här ligger dungen, som i barndomen var skådeplats för otaliga gängkrig, men också tjuvrökning och pulkaåkning. Nu ligger den stilla och tyst, näst intill ogenomtränglig av små aspar och rönnar. Stigarna är igenvuxna, stenhällarna mossbeklädda.

     

    Bild 1287955

    I dungen bakom radhusen står Lill-Tarzans ek kvar - en gång en grönskande tillflyktsort för en rastlös liten pojke.

     

    Den väldiga eken, Lill-Tarzans ek, står grå och naken. Stammen har tappat sin bark och spretiga kala grenar pekar upp mot himlen. Men allra längst upp har några ljusgröna blad trängt fram och pekar trotsigt upp mot skyn, som för att visa att det fortfarande finns en gnista av liv i trädet.

    – Ja... Det är väl ungefär som Lill-Tarzan, säger Johan och ler.

     

    Vi går tillbaka till parkeringen. Johan hoppar i sin lilla svarta Volvo. Men så ångrar han sig, kliver ur igen och går i riktning mot porten. Kanske är den öppen.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!